”Hej!
Mitt namn är Rasmus och kommer från Nyköping. Jag tänkte prata om arbeten och lite annat. Till vardags praktiserar jag på Spindelplan men har praktiserat på Tonys pizza. Av någon anledning som jag inte begriper dock så får jag inte jobba kvar på Tonys pizza. Den person som jag misstänker ville bli av med mig har inte svarat när jag kommenterat och har tagit bort sin profil på Facebook. Det är så det ser ut i arbetssamhället idag. Och det är bedrövligt. Men nu tänkte jag prata om de andra jobb jag haft. Förutom Spindelplan har jag haft Bild och data, Rosvalla och Tonys pizza. Jag har praktiserat på Mariebergsgården, som tentavakt på pappas jobb och Villan demensboende. Jag har jobbat som värvare för Naturskyddsföreningen. Därav min vana att säga ”Hej! Mitt namn är…”. Sen har jag inte mer att säga än att jag har jobbat som kyrkvaktmästare vilket också var mitt första jobb. Arbetssamhället är bedrövligt. Vi går bakom ryggen på varandra bara för att behålla jobbet. Jag önskar att det fanns något annat att prata om än jobb men det är svårt. Det är så stor del av våra liv. Jag har försökt skriva om något annat. Det har inte gått så bra. Eller jag har förlorat mig själv i drömmandets eviga vandrande. Jag vet inte om jag kommer närma mig det ämnet. Men till nästa gång ska jag närma mig ämnet extremt försiktigt eftersom det är ett minfält.

Jag kan improvisera lite också. Jag gillar mitt jobb. Jag gillar klippa gräs. Men mest tycker jag nog om att drömma. Där kan man besöka ett landskap som bara är till för en själv. Och som framförallt är en frihet för en själv. Jag tänkte prata om drömmar lite väl mycket. Men jag tror att folk kommer tycka att man är för flummig om man pratar för mycket om det. Så jag håller mig kort. Jag kan säga så mycket att jag skriver något i alla fall. Något om drömmar. Något väldigt gammalt. Något jag tycker väldigt mycket om…

Senast jag höll tal var i Brunnsvik. Då pratade jag om att jag kom ifrån skogen och att Brunnsviksledningen var som en stor fors som man skulle gå igenom. Jag pratade också om att vi var som ett tåg som gick åt motsatt håll. Det är nu länge sen jag gick i Brunnsvik. Men jag minns det som igår. Hur jag lärde mig att skriva. Och med de orden vill jag runda av mitt lite väl långa tal.”