För ett litet tag föll jag och sedan befann jag mig på en lite fuktig asfaltgata. Det var som jag hade legat där hela tiden. Men allt som jag varit med om då? De oändliga gräsmarkerna, den mörka skogen, den övergivna fäboden, den tätbevuxna skogen och allt annat som jag fick vara med om efter det? Hade inte det hänt? Just där och då kunde jag bara tänka på det där ansiktet på mitt yngre jag som hade skrikit rakt ut och därmed fått isen under oss att spricka så att jag började falla och kort därefter hamna på den här asfaltsvägen. Jag ville inte att det skulle va över. Jag ville fortsätta ett litet tag till. Men samtidigt kände jag att jag nog var rätt nöjd med resande nu. Just nu ville jag bara vara närvarande på skolan här i Brunnsvik. Så jag reste mig upp och gick in i internatet, gick upp för trapporna, gick genom korridoren och gick till mitt rum i slutet av korridoren. Jag gick in i mitt eget rum med de regnbågsfärgade gardinerna och gick och la mig. Jag kunde känna hur värmen sakta återgick till alla mina kroppsdelar. Kunde känna hur jag svävade iväg och jag kunde inte längre kontrollera var jag svävade iväg. Jag fick bara acceptera att jag inte längre kunde kontrollera drömmarna. Kontrollera svävandet. Kontrollera flödet. Och en dag skulle jag tillbaka i det men den dagen var inte idag. Idag skulle jag bara sova och jag skulle sova djupt…