Det fanns en tid då jag bodde i Skattungbyn. Den gången bodde jag längst ner i en villa som låg mitt inne i skogen. Men det är inte den jag tänkte skriva om nu. Utan jag tänkte skriva om när vi skulle vattna våra plantor. Vi turades om och plantorna hade vi på ett extra varmt ställe med många fönsterrutor. Jag kan minnas de små, små plantorna och hur de växte. Det var som det väckte liv i mig. Om nu något hade varit förfruset innan så var det nu upptinat och varmt. Så var det när man skulle vattna växter på Ollars. Förutom växter så kunde man sitta vid en stor stationerad dator och surfa eller ligga i soffan i biblioteket och läsa en bok. Grejen var den att man nog aldrig riktigt var rastlös. Eller behövde va rastlös. I alla fall jag kände mig inte rastlös. Jag kände mig så långt ifrån rastlös som man kunde vara. Jag vattnade våra plantor åtminstone en gång. Jag kan komma ihåg att jag fick lov att offra en helgdag för det. Att det var något jag inte tänkt göra först. Men vi skulle alla samarbeta, sa de, och då hade jag inget val. Jag fick lov att gå hela den långa vägen från villan längst nere i byn till Ollars i mitten av byn för att vattna växter. Jag förstod kanske inte då hur värdefullt det egentligen var att jag var där och vattnade växter. Jag måste ha varit hungrig; jag åt dåligt även då. Men jag gjorde mitt jobb; vattnade mina växter. Och kände väl hur något väcktes till liv inom mig. Något som legat i dvala under en lång tid. Vad exakt var det? Jag kan bara komma på när jag gick i Naturguidesutbildningen och var ute på tur. Men inte heller det liknar något som jag varit med om i Skattungbyn. Och sen skulle vi gräva och plantera våra grönsaker i landet också. Men innan dess skulle vi ta hand om våra plantor i Ollars först. Det var mycket att göra och stå i. Men jag kan inte sluta tänka på de små, små plantorna. Hur de kämpade för att växa till små plantor. För det mesta var det nog tomat men de flesta visste jag inget om. Jag visste bara att de växte där och att det var som att något växte inom mig. Kanske något nytt? Kanske något som jag inte hade upplevt förut? Jag kunde inte komma ihåg. Om jag hade känt något liknande förut. Jag ville tänka att jag hade gjort det. Men så var det ju en väldigt speciell kurs att gå också, den där odlingskursen i Skattungbyn. Jag visste inte vad som var så speciellt med den men kursdeltagarna var väldigt annorlunda från personer jag brukade träffa i alla fall. Det var inga estetare som det hade varit i Brunnsvik utan de var ju där med det enda syftet att odla. Sen hade de ju andra, mer kreativa intressen, också men jag kände aldrig att det tog över deras liv som det gjorde för mig. För mig var det som skrivandet hade tagit över hela mitt liv. Men att göra något sådant som att ta hand om plantor i ett hus i Skattungbyn krävde något av mig som jag aldrig hade behövt göra förut. Det här omhändertagandet var nytt för mig. Och jag hade fullt upp med att lära mig hur jag skulle tänka. För att inte plantorna skulle dö. Så som de brukade göra när jag tog omhand om något. Det gjorde min grapefruktplanta innan jag flyttade hit. Och de flesta gånger lyckas jag inte odla några pumpor som jag vill. Men i Skattungbyn kunde jag i alla fall odla. Där kunde jag avlägga lite tid en helg för att vattna plantor. Små, små gröna saker som inte ser mycket ut för världen men som ska växa upp och täcka ett helt växthus. För det var det de gjorde sen när de började växa och fick lov att förflyttas till ett växthus. De växte tills de nådde taket och fortsatte växa även efter det. De var så enormt stora. Och fick stora röda tomater. Men först var de bara små plantor. Små, små gröna plantor som inte såg mycket ut för världen men som skulle bli det som skulle komma att bli våran mat…