Jag tänker att jag har något mer att skriva om. När jag åker iväg så kommer jag inte ha någon dator med mig. Men däremot kommer jag ha mobil och kan använda one note att skriva på. Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva om egentligen. Jag tänker mycket på i somras när jag var till Rädbjörka och vi var till Älvdalen, Kättbo och Brunnsvik. Älvdalen var precis som jag mindes det. Lite litet och glest befolkat. Något jag försökt skriva om förut. Det är något i berättelsen som har en glest befolkad by i sig. Och när jag var där så kunde jag känna att det inte var mycket folk där. Men det jag minns mest är ju så klart när jag var till Älvdalens utbildningscenter. När jag fick träffa en av mina lärare som jag hade då. Men mest kanske jag kommer ihåg Kättbo. Hur det var att vara där. Men det var ingen lång stund vi var där. Vi var bara på genomresa. På väg hem. I alla fall tyckte jag att det var mycket intryck att ta in med en gång. Jag har oftast behövt en stund så att jag kan ta bilder på de platser jag vill minnas. Och på Kättbo har jag många bilder. Men vilken bild ska jag prata om nu? Kanske den som är på ett hus som tillhörde några som vi kallade Stockholmarna. Det kändes rätt sorgligt egentligen vad som hände med mina klasskamrater som bodde. De hade dåliga betyg i skolan och var allmänt stökiga. Dessutom var de lite otäcka då de visade upp en sida som nog var lite olaglig. Men jag vågar inte berätta här vad det var de visade men kan väl säga så mycket att de visade någonting i alla fall. Nu blev det väldigt mörkt men min tid i Kättbo var inte bara mörk. Förstås. Jag hade även andra vänner att vara med. Som Smedberg eller någon pojke i byn. Livet för mig själv var lite konstigt dock eftersom jag hade så långt till närmaste granne och en skog precis utanför. Så gick jag oftast ut i skogen efter skolan. Det kanske var också därför som jag sökte till naturguidesutbildningen efter högstadiet. För att komma ut i naturen mer. Livet i Kättbo kändes avlägset och främmande. Jag ville inte längre veta av det jag hade varit med om i Kättbo. Och ändå kommer jag tillbaka dit, flera år senare. Tar bilder och promenerar med min lillebror. Hur hade mitt liv sett ut om jag hade valt en annan väg i mitt liv? Som att till exempel gå St. Mikael Skolan istället för Älvdalens utbildningscentrum? Det var kanske ett lite väl drastiskt exempel. Men jag kan fundera vad som hände med dessa klasskamrater från Stockholm. Inte så bra antar jag. Det finns saker som jag önskar att jag inte hade sett. Så kort och gott kan man säga att vistelsen hos dessa stockholmare gav mig ett trauma. Ett trauma jag fått bära med mig för lång tid. Som tur är blir ett minne suddigare med tiden. Men jag kom ju fortfarande ihåg det. Det är ju den här texten ett bevis på. Jag hade velat skapa lyckliga minnen av Kättbo. Men det fanns väl roliga saker att upptäcka i Kättbo också? Som att lana och spela datorspel och bara allmänt leka? Och när jag tänker efter så var det också en annan person som jag undrar vad det blev av i Kättbo…