WordPress undrar vad jag mest tycker om att göra på min fritid. Jag skulle nog säga att skriva men det är inte alltid jag har saker att skriva om. Det hade jag bara nu när jag både hade jobbet att skriva om och odlandet i Skattungbyn. Jag hade rätt mycket att skriva om Skattungbyn när jag tänker efter. Men nu nöjer jag mig bara med att skriva att jag hade odlandet i Skattungbyn att skriva om. Och spelandet av minecraft är också något jag tycker om att ägna min fritid åt…

WordPress vill att jag nämner en sevärdhet eller ort nära hemmet som jag fortfarande inte har hunnit besöka. Jag skulle väl kunna nämna Upzone i Oxelösund. Det verkar som något kul som man kan göra någon gång. Överlag så har jag inte varit i Oxelösund särskilt mycket så det är en ort som jag skulle vilja besöka!

Det fanns en tid då jag bodde i Skattungbyn. Den gången bodde jag längst ner i en villa som låg mitt inne i skogen. Men det är inte den jag tänkte skriva om nu. Utan jag tänkte skriva om när vi skulle vattna våra plantor. Vi turades om och plantorna hade vi på ett extra varmt ställe med många fönsterrutor. Jag kan minnas de små, små plantorna och hur de växte. Det var som det väckte liv i mig. Om nu något hade varit förfruset innan så var det nu upptinat och varmt. Så var det när man skulle vattna växter på Ollars. Förutom växter så kunde man sitta vid en stor stationerad dator och surfa eller ligga i soffan i biblioteket och läsa en bok. Grejen var den att man nog aldrig riktigt var rastlös. Eller behövde va rastlös. I alla fall jag kände mig inte rastlös. Jag kände mig så långt ifrån rastlös som man kunde vara. Jag vattnade våra plantor åtminstone en gång. Jag kan komma ihåg att jag fick lov att offra en helgdag för det. Att det var något jag inte tänkt göra först. Men vi skulle alla samarbeta, sa de, och då hade jag inget val. Jag fick lov att gå hela den långa vägen från villan längst nere i byn till Ollars i mitten av byn för att vattna växter. Jag förstod kanske inte då hur värdefullt det egentligen var att jag var där och vattnade växter. Jag måste ha varit hungrig; jag åt dåligt även då. Men jag gjorde mitt jobb; vattnade mina växter. Och kände väl hur något väcktes till liv inom mig. Något som legat i dvala under en lång tid. Vad exakt var det? Jag kan bara komma på när jag gick i Naturguidesutbildningen och var ute på tur. Men inte heller det liknar något som jag varit med om i Skattungbyn. Och sen skulle vi gräva och plantera våra grönsaker i landet också. Men innan dess skulle vi ta hand om våra plantor i Ollars först. Det var mycket att göra och stå i. Men jag kan inte sluta tänka på de små, små plantorna. Hur de kämpade för att växa till små plantor. För det mesta var det nog tomat men de flesta visste jag inget om. Jag visste bara att de växte där och att det var som att något växte inom mig. Kanske något nytt? Kanske något som jag inte hade upplevt förut? Jag kunde inte komma ihåg. Om jag hade känt något liknande förut. Jag ville tänka att jag hade gjort det. Men så var det ju en väldigt speciell kurs att gå också, den där odlingskursen i Skattungbyn. Jag visste inte vad som var så speciellt med den men kursdeltagarna var väldigt annorlunda från personer jag brukade träffa i alla fall. Det var inga estetare som det hade varit i Brunnsvik utan de var ju där med det enda syftet att odla. Sen hade de ju andra, mer kreativa intressen, också men jag kände aldrig att det tog över deras liv som det gjorde för mig. För mig var det som skrivandet hade tagit över hela mitt liv. Men att göra något sådant som att ta hand om plantor i ett hus i Skattungbyn krävde något av mig som jag aldrig hade behövt göra förut. Det här omhändertagandet var nytt för mig. Och jag hade fullt upp med att lära mig hur jag skulle tänka. För att inte plantorna skulle dö. Så som de brukade göra när jag tog omhand om något. Det gjorde min grapefruktplanta innan jag flyttade hit. Och de flesta gånger lyckas jag inte odla några pumpor som jag vill. Men i Skattungbyn kunde jag i alla fall odla. Där kunde jag avlägga lite tid en helg för att vattna plantor. Små, små gröna saker som inte ser mycket ut för världen men som ska växa upp och täcka ett helt växthus. För det var det de gjorde sen när de började växa och fick lov att förflyttas till ett växthus. De växte tills de nådde taket och fortsatte växa även efter det. De var så enormt stora. Och fick stora röda tomater. Men först var de bara små plantor. Små, små gröna plantor som inte såg mycket ut för världen men som skulle bli det som skulle komma att bli våran mat…

Jag antar att jag kan skriva lite om de arbetsuppgifter jag har gjort på Spindelplan hittills. Eftersom jag skrev om Tonys pizza och kände att jag hade så svårt att minnas vad jag hade gjort där. På Spindelplan har jag i alla fall plockat skräp. Det gjorde vi i alla fall när Stefan ännu jobbade där. Men efter att Stefan slutat så har det varit lite olika arbetsuppgifter. Vi har fortfarande fått sopa och moppa lokaler. Och på somrarna både trimmar och klipper vi gräs med trimmer, gräsklippare och åkgräsklippare. Vi klipper häckar och rensar de rester som blir kvar på häckarna. Vi åker till Björshult och slänger skräp. Och nu på vintrarna skottar vi mycket snö. Bara det att vi inte skottat så mycket snö den senaste tiden. Nästan inget alls faktiskt. Vi har mest suttit där och gjort ingenting. Fast ingenting har vi väl heller inte gjort eftersom vi väl har skrollat på Facebook och Instagram. Och jag har spelat Bloons td 6. Jag hade nog önskat att det fanns mer att göra under sådana tillfällen. Så att det inte känns som man åker till jobbet i onödan. Nu känns det som man åker till jobbet i onödan och det är väl inte så kul. Nej det är nog inte kul i över huvud taget. Men vem har sagt att jobba ska vara kul? Det är väl allt annat än kul. Man får väl lära sig att ta det som det är. Vad det nu är man ska göra. Så hur länge sen är det jag jobbat i Spindelplan nu då? Nästan två år va? Jag tror de flesta vet att jag vill få tillbaka jobbet på Tonys pizza. Jag tror de flesta vet att jag diskade plåtar och vek kartonger. Jag vet att jag byter om till andra kläder nu men en gång i tiden bytte jag om till bagarkläder. Det kan ingen ta ifrån mig. Hur mycket de än försöker. Även om man vägrar svara på Facebook och tar bort sin profil på Facebook. Visst är det bedrövligt hur man kan bete sig? Vad säger hennes bror när jag skriver att jag är på Rosvalla och eventuellt ska jobba där? Lycka till? Har vi inte kommit längre än så? Har vi inte lämnat dagisnivån bakom oss? Jag är bara så trött på personer som lämnar en. Som liksom bryter kontakten med en helt och bara försvinner. Jag antar att jag får leva med det. Imorgon börjar en ny dag och då ska jag förmodligen få göra arbetsuppgifter i Spindelplan. Men det fanns en tid när jag diskade plåtar och vek kartonger. Kan inte folk fatta det? Tydligen inte. Så jag fortsätter att brottas med mina inre demoner…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par polarknäckemackor, pulverkaffe och se färdigt något konstigt videoklipp av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen sparrissmak och spelade lite minecraft innan det var dags att ta bussen till Spindelplan. På busshållplatsen var det inte så mycket folk men desto fler klev på allt eftersom. Vissa fick stå upp till och med. Väl på busstationen bytt jag buss till Spindelplan och väl i Spindelplan så gick jag av. Jag fick gå med små steg för att inte ramla. Väl på jobbet behövde jag inte byta om eller göra något jobb. Vi skulle bara ta en promenad och vi fick lov att ta en annorlunda väg för att inte halka. Det var mycket svårt att veta var man kunde gå utan att halka. Jag blev rätt glad när den var över sen kan jag säga. Då satt jag mest där och skrollade genom Facebook och Instagram. Jag spelade även lite Bloons td 6 och första spelet dog jag men andra gången vann jag. Det var tidstaget. Det togs tid på hur lång tid man klarade av en tävling. Och man kunde starta flera omgångar i taget så att det kom jättemånga balonger och det var väl lite därför som jag dog först; jag hade helt enkelt startat för många omgångar på en gång. Men andra omgången vann jag i alla fall. Och efter det satt jag mest där och gjorde ingenting. Efter ett tag frågade jag om det gick bra om jag gick hem och det gjorde det. Grejen var bara den att jag skulle få lov att gå igenom ett jättehalt område. På något sätt lyckades jag gå igenom det i alla fall. Jag gick väl myrsteg och gick så försiktigt som jag bara kunde. Jag längtar till att de här glashala ytorna smälter bort och man kan gå normalt igen. Väl på affären handlade jag i alla fall nachochips, ostdip eftersom guacamolen var slut, mjölk, bregott, Runda björn, snacks, Coca cola, aloe vera- dricka, pajer, den matlåda jag ville ha var slut så jag antar att jag får laga mat i stället, typ imorgon och choklad. Efter det skyndade jag mig till bussen och hann med den eftersom det var fler som skulle med den på den busshållplats som jag var på. Väl på busstationen så var det massor av folk och bussen till Brandholmen hade inte kommit än. När den väl kom sen så var det bara att kliva på och åka till Brandholmen. Vissa skulle av i Rosvalla men jag klev av i Brandholmen och väl i Brandholmen så gick jag hem. Nu sitter jag här och funderar vad jag ska göra härnäst. Känns som jag behöver skriva lite mer om jobbet eftersom jag skrev om Tonys pizza igår. Jag skulle också kunna skriva om Skattungbyn och drömmar om små gröna plantor som på något sätt väcker liv i mig igen. Men härnäst ska jag nog bara spela minecraft. Tävla parkour i en server som heter Fängelsehålorna som jag brukar göra varje fredag klockan sex…