Har varit ner till soprummet och slängt lite skräp. Medan jag slängde skräp kom en gammal gubbe in och sa hej. Jag sa hej tillbaka. Han skulle också slänga sopor. Mina fördomar om honom grusades. När jag var färdig så kollade jag till cykeln och den var inte stulen. Däremot kanske det var lite dåligt med luft i ett av däcken. Vore så skönt om det kunde fixas någon gång. Kanske någon gång i helgen. Så att jag kunde cykla iväg och kanske bada i badhuset? Eller någon annan aktivitet jag tänkt på länge. Ska jag våga cykla iväg till jiu jitsun någon gång? Kanske det. Men först måste cykeln pumpas. Bara jag gör någon aktivitet så går det väl bra. Hem har jag också fått mina fröer. Den här gången enbart pumpa. Jag litar på att jag kan hålla dem vid liv den här gången eftersom jag hållit grapefruktplantan vid liv. Jag har satt ner tre olika fröer i en kruka. Ska bli spännande att se hur de ser ut när de kommer upp sen. I övrigt är det en rätt vanlig torsdag. Jag gör inget speciellt. Har spelat lite minecraft. Kommer kanske spela lite mer sen. Jag har också sett på när Matinbum spelar Poppy playtime chapter 3 vilket är något på en tre timmar video så det tar ett tag att titta på den. Jag har också funderat på att köpa Five nights att Freddys men som tur är har jag haft annat att göra så att jag sluppit tänka på det. Jag tänker ofta på när jag gick Skattungekursen och skulle vattna växter. Hur ensam jag var. Men jag var ju inte helt ensam eftersom jag hade mina kurskamrater. Men just då var jag ensam. Jag hade sett på något album av Heart för att fylla tomrummet. Bara en reflektion av mig. Men jag tror odlingen blir rolig i sommar. Jag ser fram emot den. Och nu när våren är så tidig så fylls man av vårkänslor. Man vill bara vara ute. Vilken tur att jag ska på jobb imorgon. Fast det var kanske inte det jag tänkte på när jag tänkte på att gå ut. Jag hoppas att det går bra med att pumpa cykeln. Jag har en längtan efter att få bada. En sån djup längtan som går genom allt det jag gör. Det är en annorlunda frihet även om det inte är en bil. Men kanske körkortet kommer eftersom. Annars vet jag inte vad alternativet är. Att man skulle dö? Det ser inte jag som ett alternativ. Bara slutet. Det är nog så mycket att tänka på alla som gått bort i ens närhet. Min farmor, morfar, mormor, min gamla lärare Örjan Svedberg och Stig Holmberg. Men en gång såg jag en död duva. Det var något symboliskt med det. Jag har velat undvika det så länge jag kunnat. Mitt liv innehåller ingen död. Bara drömmar…

Idag höll jag på att glömma att skriva dagboksanteckning. Kanske kände jag att det inte fanns något att skriva om. I alla fall när vi bara satt där och stirrade ut i luften. Men vi har gjort någonting. Till en början gjorde jag mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och såg på något konstigt videoklipp av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen och spelade lite minecraft innan det var dags för mig att gå till bussen. Och på busshållsplatsen var jag nästan ensam. Desto fler personer klev på allt eftersom. På bussen till Harg fick jag sitta baklänges och det gick väl bra men är lite obekvämt. Väl på jobbet bytte jag om och gjorde mig redo för arbete. Vilket idag var att sopa grus från gräsmattorna. Jag kom aldrig för att mig att hota med att ringa polisen om hon hotade mig igen. Vi satte bara igång med arbetet och så var det inget mer med det. Men jag kände att det gnagde inom mig. Så när vi hade sopat lite grus så frågade jag en annan arbetskamrat om jag borde hota med att ringa polisen om hon hotar mig igen. Till en början ville han att jag inte skulle göra det. Men i och med att jag lyfte frågan så kändes det som jag hade lyft på en sten som var helt främmande för mig. Hon var helt kontrollerande och frågade den här arbetskamraten vad det var som jag hade pratat om henne om. Hon kunde inte ta att jag skulle kunna prata med den här arbetskamraten helt ostört. Så jag sa rakt ut att jag hade pratat om polisen. Då fick hon ett kort vredesutbrott och Patrik fick lov att rycka och säga åt oss att lugna ner oss. Jag vet inte om vi lugnade ner oss. Jag sa ”Låt se vem som sopar bäst” i och med att vi sopade så mycket grus från gräsmattorna. Som ett sätt att säga att konflikten fortfarande låg där och pyrde och att det inte gick att blunda för den. När vi inte hittade mer grus att sopa och vår arbetsledare mest stod där själv och kratta så beslutade vi oss för att ge upp för dan och lägga in alla redskap i garaget. När vi gick till arbetslokalen så tyckte vår arbetshandledare att vi kunde åka ut på en tur så då gjorde vi det. När vi hade gjort så fanns det inte så mycket annat att göra än att byta om och vänta på att arbetsdagen skulle ta slut. Jag försökte hitta ämnen att prata om men det verkade inte som någon ville lyssna. Så jag gav upp efter ett tag och skrollade Facebook och Instagram. Det tog inte lång tid innan vår arbetshandledare frågade om jag skulle gå till affären så jag gick till affären. Jag gick inte till mamma idag eftersom vi ska ha boendemöte klockan sju idag. Men däremot gick jag till ICA knuten och handlade mjölk, bregott, iskaffe, punschrullar, gifflar, Coca cola, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, blodpudding, paj och choklad. Jag vet inte om jag handlade något mer men om jag gjorde det så var det förmodligen inget viktigt. Jag gick i alla fall till bussen efter det och bussen måste ha varit sen eftersom jag kom något på tre minuter försenat och ändå hann med bussen till busstationen. Väl på busstationen så hann jag i alla fall med bussen till Brandholmen och sen dess har jag inte gjort mer än att packa upp och lyssna på radio. Jag funderar kring hur det kommer gå på boendemötet ikväll men vill inte tänka för mycket på det. Eller jo det vill jag nog men jag vill inte må dåligt över det. Jag vet inte vad jag skulle må dåligt över. Kanske att jag måste tjata om alla dessa händelser som står på polisens hemsida hela tiden? Jag vet inte hur jag ska formulera mig för att det ska gå fram. Hur allvarlig den frågan är. Men jag vill inte må dåligt och jag vill inte bråka. Jag får väl nämna det lite kort att de borde ha bättre kontakt med polisen. Jag tycker inte att chefen varit så lyssnande som en annan tycker att hon är. Vilket är lite märkligt. Det är som chefen favoriserar vissa personer. Vilket jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Men jag får väl nämna det på mötet och se vad de säger…

Idag började jag dagen med att gå upp på morgonen, göra mig ett par Runda björn-mackor, pulverkaffe och såg på när UFOsxm spelade Tear down. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen, spelade lite minecraft och gick till bussen där det inte stod någon annan än jag. Väl på bussen klev det på några personer allt eftersom. Det klev på fler personer på busstationen än det gjorde på Brandholmen. Och jag trodde att jag skulle få en lugn tid på jobbet. Men så nämnde jag att jag hade varit rädd den här helgen, hela fredagen, hela lördagen och hela söndagen. Eller egentligen pratade jag om hur konstigt det kändes att jag var ensam. Att jag borde ha träffat en tjej vid det här laget. Det var intressant för en på jobbet fick vredesutbrott på mig när jag pratade om det på jobbet. Det kändes som hon skulle dräpa mig om livet om hon ville det. I alla fall sa hon att om jag ville träffa någon så måste jag var ute i samhället, göra aktiviteter och visa att man är aktiv. Som att det inte räckte med det jag redan gör. Så ska man göra mer också. Men jag håller med om att om man sitter så här efteråt och skriver så kanske man inte träffar någon. Men jag har ändå varit ute varje måndag, varje onsdag och varje fredag. Man skulle kunna tänka sig att man borde hitta någon då. Men nej det gjorde man inte. Av någon anledning var hon aggressiv, hade kort stubin, på jobbet. Jag var hela tiden rädd för att bli påflugen. Jag frågade hur det var med deras egen kärleksrelation och då röt hon ifrån att ”Det har du inget med att göra!”. Kan säga att det inte är konstigt att jag inte träffar någon när det finns sådan aggressivitet i området jag bor i. Frågan är; borde jag ringa polisen? När hon fick ett utbrott; var det skäl nog att ringa polisen? I alla fall hade jag ju kunnat hota med det om hon beter sig på samma sätt igen. För ett sådant beteende tycker jag inte på något sätt är okej. Jag ska inte behöva göra ”aktiviteter” för att träffa människor. Jag gör nog så mycket redan som det är. Det gick att känna stämningen vibrera på jobbet. Hon verkade så lugn i början. Frågade om det hade varit mycket folk på bussen när jag kom dit. Så fort jag säger, ens tänker tanken, att jag kunde vara med i en relation får hon utbrott. Jag anser att det är hennes egen misslyckade relation som återspeglas i det där utbrottet. Allt som hon hade velat göra, velat känna, har hon undanträngt och när man sen påpekar det så är det som att man petar i ett väldigt känsligt område. Eller för att citera henne ”Nu är du på jävligt djupt vatten!”. Har jag nämnt att hon tycker om att klä sig i sunkiga kläder och snusa också? Vad nu det har med kärleksrelationer att göra men jag hade väldigt gärna velat ha en kärleksrelation nu. Jag börjar bli väldigt trött på att vara ensam. Måste dock säga att det är väldigt konstigt att prata kärleksrelationer på jobbet. De säger att jag borde göra någon aktivitet eller söka bland personer som har samma diagnos som jag. Men jag vill ju ändå känna att jag verkligen blir kär när jag blir kär. Det är jag inte säker på att jag blir om jag söker bland de som har samma diagnos som jag. Jag kan komma ihåg att vi pratade länge om relationer och känslor. De fortsatte repetera det här med att göra aktiviteter och att jag borde ha varit med i VIP-kursen (viktig, intressant person) för där hade jag förmodligen hittat likasinnade personer. Jag kan inte sluta tänka på att jag hade kunnat hota med att ringa polisen till nästa gång. Jag tycker inte man får bete sig hur som helst. Speciellt när det handlar om mitt känsloliv. Jag ska inte behöva gå rädd en fredag, en lördag och en söndag bara för att en person inte kan bete sig. En relation borde vara en naturlig del av livet. Något som man längtar efter. Men att se den här personen skrika på mig, på mig av alla personer, gav mig en tankeställare. Det är uppseendeväckande att en person inte kan kontrollera sitt känsloliv och skriker på en när man säger att man bara vill ha en relation. Efter detta lilla vredesutbrott som var utdraget och plågsamt så skulle vi i alla fall jobba och vi skulle slänga skräp. Vi hade sådana där upptagare som vi använde för att ta upp fimpar och plast. Till och med då, när vi höll på att jobba, så kändes det som hon inte kunde släppa att jag måste skaffa en aktivitet för att träffa någon. Hon var närgången och en annan på jobbet hade väl också tyckt att hon betett sig konstigt. Han pratade med mig om henne att visst var de bara kompisar? Och jag sa att visst var de bara kompisar. Han var redan ihop med en annan. Och hon var framförallt ihop med någon annan. Jag skulle inte våga, ens tänka, fråga hur hennes sexliv är. Då hade jag fått ett vredesutbrott utan dess like. Nu gjorde jag inte det och det var väl lika bra det. Jag känner det att det rent allmänt är svårt att prata om sexlivet. Vilket egentligen är rätt sorgligt. Men så finns det livet också. Inte för mig dock. Jag har inte hittat någon än. Också hör jag på nyheter om folk som får könssjukdomar och tänker nej jag är inte en av dessa personer i alla fall. Men jag hade önskat. Vad är det för önskan kanske någon tänker att få könssjukdomar? Men det skulle ju vara ett bevis på att man hade haft sex. Fast nackdelarna hade kanske vägt fördelarna med att ha könssjukdomar när jag tänker efter. I alla fall tänker jag på den här personen på jobbet och tänker att hon nog inte heller haft sex. Vilket väl är tråkigt? Sån ilska, ett sånt vredesutbrott, som jag fick ta emot idag önskar jag inte min värsta fiende. Nästa gång hotar jag med att ringa polisen. När vi var färdiga med att plocka skräp så satt vi på jobbet och gjorde inget särskilt. Hunden Bosse var på jobbet också så han hade följt med ut när vi hade gått ut. Och en person till kom till jobbet som skulle hämta några tofflor som hon hade glömt kvar på jobbet. Jag bytte om och mamma ringde. Sa att hon precis hade vaknat och att hon kunde komma för att möta upp mig. Tiden gick rätt fort eftersom vi hade haft det där vredesutbrottet i början av arbetsdan. Vår arbetsledare blev nog rätt obekväm att en person inte kunde bete sig trotts allt. För hon skrek verkligen på mig. Alltså skrek. Rakt i mitt ansikte. Nästa gång ringer jag polisen. Då är det bestämt. Och vi fick smaka på några riskakor när mamma ringde och sa att hon stod utanför med hunden Bella. Jag sa att hon nog inte behövde gå in eftersom jag inte visste hur hunden Bosse skulle reagera om en hona kom in. Och det höll hon med mig om. Så jag gick ut. Och hade samma konversation med mamma. Det om att jag inte hade hittat någon att dela mitt liv med än. Och hon höll med. Hon tyckte det var svårt att hitta någon att dela sitt liv med. Men sen pratade vi om annat. Som hur tokigt hunden Bella betedde sig när hon ryckte i kopplet så mycket. Mamma gav mig kopplet eftersom hon inte orkade hålla i det längre. Vi gick hela den långa vägen från jobbet till mammas hem. Eller så lång är den väl inte egentligen. Tar inte längre än tio minuter en kvart. Väl hemma så satte vi på tvn i alla fall och på tvåan sände de något från SVT forum som jag inte hade någon koll på. Mamma lagade till potatismos, korv, Haloumi, räksalad, bostongurka, senap och ketchup. Det var mycket gott även fast det var mycket enkelt. Och vi såg på Rapport och vi såg på en direktsändning om när Ungern skulle godkänna Sveriges Natointräde vilket var en mycket intressant sändning. Jag ville i alla fall se Peltsis vildmark så jag satte igång chromecasten och streamade från min mobil. Fast det hette något annat nu. Vildmarksdrömmar har jag för mig. Och vi fick pulverkaffe och en god kaka till. Och medan man såg på programmet så drömde man sig bort till när man själv gick en utbildning där sådant som att pulsa i snön var vardag. Det är dock svårt att tänka sig ett sådant liv nu dock när man inte har körkort. Än. Men jag tror jag ska ta ledig i mitten på mars där när mamma tänkte åka upp till Rädbjörka så att jag får åka lite skidor. För det har jag längtat efter. Lite synd om inte lillebror följer med oss dock. För just nu verkar det som han prioriterar skolan framför Rädbjörka och då kanske jag blir ensam i skidbackarna. Men det borde gå bra det också. Man är ju, trotts allt, inte helt ensam i skidbackarna. Det är ju andra som åker där också. Men det är inte än som sagt. Efter efterrätten och efter Peltsis vildmark så skulle vi gå ner och tvätta. Hunden Bella följde med och när vi var i källargången så kissade hon rakt på golvet. ”Hon tyckte väl att hon var ute” har jag för mig att mamma sade. Så hon fick kolla i toaletten om det fanns något toapapper men det gjorde det inte. I stället fick hon kolla i tvättrummet efter papper och där fanns det papper. I alla fall skulle hon lägga in två maskiner med tvätt och efter det kunde vi åka till affären. Och jag gick in själv. Jag handlade Varma koppen, mjölk, mellanmål, Coca cola, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, sprödbakade torskfiléer och paj. Efter det fick jag skjuts hem och sen dess har jag inte gjort så mycket annat än att lyssna på radio och pratat med er. För det är ju det jag gör när skriver så här. Pratar med er. Utan er vore jag inte mycket. Utan er vore jag inte mycket alls. Jag hade bara pratat med mig själv vilket i å för sig är det man gör när man skriver för sig själv. Pratar med sig själv. Men jag hoppas att den här konflikten på jobbet löser sig. Det är så jobbigt att gå runt och vara rädd för att bli attackerad hela tiden. Men man borde kunna hota med att ringa polisen om det blir för jobbigt. Det borde inte behöva vara så att jag ska behöva stå ut med att någon skriker på mig för att jag vill ha ett kärleksliv. En relation. Det var ju så länge sen nu som jag själv hade någon relation. Var det i Brunnsvik? Vi gick omkring och tittade på konst. Men hon var kär i en annan. Och det måste jag acceptera. Få fred i sinnet. Jag vet inte vem som skulle vilja ha mig nu men jag hoppas ju så klart att det är någon som vill ha mig med alla fel och brister som jag har. Annars vet jag inte vad meningen med en relation är. Om man inte kan vara ärliga med varandra. Precis som jag var på jobbet idag. Ärlig. Och till svar fick jag ett vredesutbrott. Jag är rädd för mitt liv. Sa ”vi behöver inte dräpa varandra” lite på skoj så där. Men stundens allvar kunde inte bli tydligare. Hon var så arg för att jag var inne och petade i hennes eget kärleksliv. Det borde inte vara så här svårt att hitta en relation. Det borde inte va så att en person inte kan bete sig och ha en relation. Peace not war. Vi borde ha freden som mål i stället. Vara medmänniskor. Något av det svåraste som man kan vara. Men fortfarande det viktigaste…

WordPress undrar vilken den största utmaningen är som jag kommer att möta under de kommande sex månaderna. Kanske att söka till folkhögskola? Och om jag kommer in; hur jag ska ta mig till och från skolan. Kanske att det inte går. Kanske att jag får lov att plugga på distans. Vi får se. I alla fall pluggar jag ju skrivarkurs på folkuniversitet just nu och det känns ju bra. Nu ska jag bara göra synopsis och novellkurva av den berättelsen Pajas Pyjamas och sen får vi se vad jag hittar på efter det. Kanske kommer jag på en ny historia som jag inte tänkt på länge? Jag vet inte riktigt. Vi får vänta och se…

WordPress undrar vilket råd som jag skulle vilja ge mig själv som tonåring. Till att börja med var livet helt annorlunda då. Då levde ännu farmor och mormor och morfar och Stig Holmberg. Örjan Svedberg visste jag inte om än men skulle lära känna förr eller senare. Om det fanns ett råd att ge till mig själv som tonåring, bara ett råd, så är väl det att inte ta sig själv på alldeles för stort allvar. Det finns det allt för många som är duktiga på redan. Att ta sig själv på alldeles för stort allvar alltså. Också ska man behöva lyssna på dem även fast man egentligen bara vill springa ut i skogen. För det gjorde jag mycket i högstadiet. Sprang ut i skogen. Om det fanns ett råd jag hade kunnat ge mig själv som tonåring så är det att sluta med det. Gå högstadiet, träffa folk, gå på fester. Jag önskar att jag hade sett den sidan på högstadiet. Men det skulle krävas att jag skulle gå gymnasiet och folkhögskola innan jag skulle inse värdet av en riktigt bra fest. Den där det är mycket musik, ljus och folk. Och man sitter där i sorlet och undrar hur man hamnat där. Men inte på ett dåligt sätt. Utan mer på ett bra sätt. Det önskar jag att jag hade gjort i högstadiet. I stället sprang jag ut i skogen. Och en gång rymde jag hemifrån. Men det är en helt annan historia…