Var ner till gemensamhetslägenheten en liten sväng. De skulle ha fika kvart i fyra. Men när jag kom, ungefär tio minuter innan, så hade de något möte där det var något sekretess så jag fick inte vara där inne. Vilket kändes jättekonstigt. Vad är det man inte får höra? Varför håller de det hemligt för? I alla fall satt jag ute och kollade igenom det nya numret av tidningen Skriva. För ett tag funderade jag på om jag skulle gå hem igen eftersom det var lite kallt ute men efter ett tag kom i alla fall Martin ut och sa att jag fick komma in. Jag måste säga att det inte alls kändes förberett och de hade inte ens kaffe redo. Också kändes det som man var på en arbetsplats, inte ett hem, som vanligt. Det känns så konstigt egentligen; vad är det jag har flyttat till egentligen? Har jag ingen fri vilja? Nu ska man tycka och tänka som personalen tydligen. I alla fall är de väldigt mycket som personal på ett boende och det känns väldigt olustigt. Kunde de inte ha varit lite mindre som personal? Mer som mänskliga? Jag hade förväntat mig att jag skulle kunna komma till fikat kvart i fyra och att man skulle kunna prata om vad som helst. Men det enda jag hade att prata om var det senaste avsnittet av Game of thrones. Hur blodigt det hade varit. Där hade halsar skurits och magar stuckits. I alla fall vet jag inte om det kommer bli någon skillnad i och med att jag gick ner till gemensamhetslägenheten nu. Att man liksom kan gå ner till gemensamhetslägenheten för att ta fika. Just nu tror jag att det är två tider. En kvart i tre och en kvart i fyra. De sa dock att det bara skulle va kaffe kvart i tre. Så vad har jag gjort annars då? Jag har spelat en del Black Mesa. Det är något som jag känner att jag kan göra ibland. Och imorgon är det fredag. Då ska jag köra parkourrace i minecraft. Egentligen hade jag velat prata om Tonys pizza. Om allt jag fick göra där. Om alla plåtar jag fått diska och kartonger som jag vikt. Men som vanligt ska man glömma och vidare. Tydligen. Det är som den perioden av mitt liv aldrig hänt. Men visst har den hänt? Visst har den det! Och jag bodde hos mamma också. Jag tog cykeln och cyklade hela den långa vägen från Oppeby till Tonys pizza. Livet hemma hos mamma är inget jag skulle vilja tillbaka till. Men jobbet på Tonys pizza däremot. Åh så mycket jag vill tillbaka till det! Så pass mycket att det blir övermycket till och med! Men kan det någonsin bli för övermycket när man bara vill ha rättvisa och en bekräftelse på att man faktiskt har jobbat på Tonys pizza? Det finns något annat att skriva om också. Ett snöbeklätt landskap. Jag hade vandrat länge för att komma dit där jag var nu. Så pass länge att det kändes som en evighet. Men visst hade jag varit på ett annat ställe en gång i tiden? Jag hade varit i de vita lokalerna i Tonys pizza. Jag hade haft bagarkläder på mig. Det hade varit min identitet. Det hade varit allt jag hade varit. Utan den hade jag inte varit någonting. Utan den så hade jag bara varit en arbetslös. Precis som jag är nu. Men jag ska bara glömma och gå vidare. Det är så de säger i alla fall. Men jag tänker inte glömma och gå vidare. Jag tänker fortsätta prata om det tills jag får börja jobba på Tonys pizza igen. För det känns som det enda rätta att göra. Det känns som det enda rätta man kan göra. Och det känns som det enda rätta man vill göra…