WordPress vill att jag skriver om min första dator. Och min första dator var en laptop som gick sönder. Skärmen hade bränts sönder av ett ljus och till slut slutade den fungera helt enkelt. Jag fick den när jag fyllde arton år och skulle ha den länge innan den slutade fungera. Jag hade den i Mora, i Brunnsvik, i Skattungbyn, i Bonäs och i Nyköping. Mot slutet gick det knappt att starta den men den funkade ändå bara man var tålmodig med den. En datakille hjälpte mig att rädda alla texter jag hade i datorn genom att säga åt mig att plocka ur batteriet och sätta i sladden. Den här datorn funkade rätt länge ändå. De flesta texter jag hade var dagboksanteckningar. Små anteckningar där jag skrev om dagen och vad jag hade gjort på den. Ganska mycket om Brunnsvik helt enkelt. Och ganska mycket om ett helt annat liv. Innan SD kom in i Riksdagen. Och allt inte bara var kaos. För det är vad det är nu. Kaos. Så pass mycket kaos att man kan bli alldeles tokig på det. Men nu var det inte det jag skulle prata om. Min första dator fungerade länge. Jag har för mig att det var en HP. Jag hade under en kort period skrivit intensivt. När det var som det var det viktigaste jag kunde göra. Skriva. Och spara texterna till efterlevande personer. Så försöker jag även göra nu. Men min första dator öppnade upp en oändlig del av möjligheter för mig. Från att ha skrivit på papper eller mobilen kunde jag nu uttrycka mig på dator. Och jag skrev mycket för jag hade mycket att skriva om. Om dagarna. Om livet rent allmänt. Hur länge sen är det inte nu sen jag fick min första dator? Över tio år sen? Sen dess har det hunnit hända en hel del. Jag kan tycka att det är bra att jag köpt bättre laptops som fungerar. En där tangenterna har lossnat och en annan som fungerar perfekt. Men de är inte min första dator. I min första dator hade jag allt. Texter, bilder, ja allt. Därför blev jag rädd när den inte längre funkade som den skulle. Det tror jag vem som helst hade blivit om man insett att man höll på att förlora det viktigaste man hade. Och ändå var det bara en sida. Ett kapitel. Som sa några få ord. Inte mycket mer. För det behövdes inte mycket mer. Jag hade allt jag ville säga inom mig. Och har väl det fortfarande. Men jag kommer mig inte för att skriva ner det jag vill säga. Kanske är det för att jag arbetar så mycket. Eller för att jag inte tar mig tid att faktiskt skriva. Jag vet inte riktigt. I alla fall tror jag att jag har något att skriva om nu. I alla fall tror jag inte att jag ska slösa bort tid på att göra något så meningslöst som att slösa bort tiden…