Hej!

Mitt namn är Rasmus och bor i Nyköping. Senast jag gick en skrivarutbildning var i Brunnsvik. Den blev inte som vi hade tänkt oss dock eftersom skolan skulle flytta till Borlänge och vi med den. Vi gav inte upp utan en fight dock och vi anordnade manifestationer, kontaktade journalister, skrev insändare och skrev texter till instanser. Allt för att vår skola skulle få va kvar. Under den här tiden mötte jag på några motgångar som gjorde det svårare att gå kvar på skolan. En var att min farmor hade dött av cancer och en annan var ekonomin som inte var den bästa. Till slut fick jag flytta därifrån och jag kan komma ihåg när mamma hämtade mig att himlen var alldeles blodröd vid horisonten. Sedan dess har jag inte riktigt befunnit mig i skrivande kretsar. Jag antar att det är lättare att skriva om vad jag jobbar med och jobbat som än var jag har bott. Just nu jobbar jag med fastighetsskötsel i Spindelplan. Jag var på besök på Rosvalla och Bild och data men det funkade inget bra att jag var där. Jag har praktiserat på Tonys pizza som jag känner att jag har en hel bok att skriva om. Hur jag blev behandlad och vad jag fick göra där. Innan dess praktiserade jag på City gross med att lägga upp bananer. Innan dess praktiserade jag på Mariebergsgården och Villan demensboende. Innan jag gick in i väggen det vill säga. Jag har också jobbat som tentavakt på pappas jobb i KTH i Södertälje. Innan dess jobbade jag som medlemsvärvare för Naturskyddsföreningen när jag bodde i Bonäs. Och innan dess kyrkvaktmästare i Stjärnhov när jag ännu gick i Brunnsvik. Det känns som jag har mycket att skriva om Tonys pizza och den gång jag gick in i väggen efter Mariebergsgården. Mitt skrivande är lite speciellt eftersom jag brukar skriva om saker som inte har hänt. Som att jag, medan jag jobbar på Tonys pizza, upptäcker ett snöklätt landskap och att det egentligen är en dröm som jag inte kan vakna upp ifrån. Blir det för konstigt så är jag betedd på att utveckla min poetiska sida lite mer. Jag har några dikter om konsumtionsmardrömmar och de första minnena som jag är beredd på att utveckla. Alternativt skriva om döden eftersom så många gått bort i min närhet. Min gamla skrivlärare Örjan Svedberg gick bort för ett tag sen och jag fick ingen chans att skippa fred med honom. Jag kan komma ihåg att han var så arg på mig för att jag inte bodde i Brunnsvik längre och inte hade följt med på resan till Tyskland. Men det är ju lätt att ångra sig när det redan är försent. Bättre att jobba på det som är här och nu. Om jag kommer in på utbildningen så är jag beredd att jobba på min poetiska sida. Jag håller även på att skriva på en saga som heter Pajas Pyjamas som jag kanske kan arbeta mer på. Men jag är inte så säker på att jag kan flytta till Jakobsbergs Folkhögskola. Så om vi hade kunnat löst det så att jag hade kunnat gå på distans hade det varit guld värt. Inte för att jag inte vill bo på Jakobsbergs Folkhögskola, men min god man har sagt att det skulle bli alldeles för dyrt att bo på två ställen samtidigt. I alla fall vill jag besöka folkhögskolan någon gång. Jag vill känna den känsla som jag kände när jag gick i Brunnsvik och det var fest till långt in på nätterna och då gemenskapen på folkhögskolan var det enda man visste om. Jag kallade det mitt ”hem” eftersom vi blev så tajta när vi protesterade tillsammans. Den känslan skulle jag vilja känna när jag söker till Jakobsbergs Folkhögskola. Det och att faktiskt få en chans att lära sig skriva igen. När jag gick på Ung Vänsters veckokurs så fick jag även lära mig att hålla tal när de hade öppen scen. Det vill jag göra mer av. Hålla tal och prata inför folk. Det är väl bara på det sättet som man utvecklas i sitt skrivande och kan se alla fel och brister man kan rätta till, till nästa gång. Sedan kan man undra när detta nästa gång är. Sedan jag slutade veckokursen har jag bara jobbat och levt som att jag inte visste något annat. Jag har glömt bort skrivandet men försöker skriva dagboksanteckningar efter varje arbetsdag. På det sättet glömmer jag inte bort det jag gör och folk har något att läsa som de kan känna igen sig i. Men jag vill skriva något annat, något självbiografiskt. Jag tänker inte va långrandig utan avslutar med att säga att jag hoppas att det löser sig med den här distanslösningen och att det går att genomföra. Och att jag får en chans att lära mig skriva igen…