Idag började jag dagen med att gå upp på morgonen, göra mig ett par Runda björn-mackor, pulverkaffe och såg på när UFOsxm spelade Tear down. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen, spelade lite minecraft och gick till bussen där det inte stod någon annan än jag. Väl på bussen klev det på några personer allt eftersom. Det klev på fler personer på busstationen än det gjorde på Brandholmen. Och jag trodde att jag skulle få en lugn tid på jobbet. Men så nämnde jag att jag hade varit rädd den här helgen, hela fredagen, hela lördagen och hela söndagen. Eller egentligen pratade jag om hur konstigt det kändes att jag var ensam. Att jag borde ha träffat en tjej vid det här laget. Det var intressant för en på jobbet fick vredesutbrott på mig när jag pratade om det på jobbet. Det kändes som hon skulle dräpa mig om livet om hon ville det. I alla fall sa hon att om jag ville träffa någon så måste jag var ute i samhället, göra aktiviteter och visa att man är aktiv. Som att det inte räckte med det jag redan gör. Så ska man göra mer också. Men jag håller med om att om man sitter så här efteråt och skriver så kanske man inte träffar någon. Men jag har ändå varit ute varje måndag, varje onsdag och varje fredag. Man skulle kunna tänka sig att man borde hitta någon då. Men nej det gjorde man inte. Av någon anledning var hon aggressiv, hade kort stubin, på jobbet. Jag var hela tiden rädd för att bli påflugen. Jag frågade hur det var med deras egen kärleksrelation och då röt hon ifrån att ”Det har du inget med att göra!”. Kan säga att det inte är konstigt att jag inte träffar någon när det finns sådan aggressivitet i området jag bor i. Frågan är; borde jag ringa polisen? När hon fick ett utbrott; var det skäl nog att ringa polisen? I alla fall hade jag ju kunnat hota med det om hon beter sig på samma sätt igen. För ett sådant beteende tycker jag inte på något sätt är okej. Jag ska inte behöva göra ”aktiviteter” för att träffa människor. Jag gör nog så mycket redan som det är. Det gick att känna stämningen vibrera på jobbet. Hon verkade så lugn i början. Frågade om det hade varit mycket folk på bussen när jag kom dit. Så fort jag säger, ens tänker tanken, att jag kunde vara med i en relation får hon utbrott. Jag anser att det är hennes egen misslyckade relation som återspeglas i det där utbrottet. Allt som hon hade velat göra, velat känna, har hon undanträngt och när man sen påpekar det så är det som att man petar i ett väldigt känsligt område. Eller för att citera henne ”Nu är du på jävligt djupt vatten!”. Har jag nämnt att hon tycker om att klä sig i sunkiga kläder och snusa också? Vad nu det har med kärleksrelationer att göra men jag hade väldigt gärna velat ha en kärleksrelation nu. Jag börjar bli väldigt trött på att vara ensam. Måste dock säga att det är väldigt konstigt att prata kärleksrelationer på jobbet. De säger att jag borde göra någon aktivitet eller söka bland personer som har samma diagnos som jag. Men jag vill ju ändå känna att jag verkligen blir kär när jag blir kär. Det är jag inte säker på att jag blir om jag söker bland de som har samma diagnos som jag. Jag kan komma ihåg att vi pratade länge om relationer och känslor. De fortsatte repetera det här med att göra aktiviteter och att jag borde ha varit med i VIP-kursen (viktig, intressant person) för där hade jag förmodligen hittat likasinnade personer. Jag kan inte sluta tänka på att jag hade kunnat hota med att ringa polisen till nästa gång. Jag tycker inte man får bete sig hur som helst. Speciellt när det handlar om mitt känsloliv. Jag ska inte behöva gå rädd en fredag, en lördag och en söndag bara för att en person inte kan bete sig. En relation borde vara en naturlig del av livet. Något som man längtar efter. Men att se den här personen skrika på mig, på mig av alla personer, gav mig en tankeställare. Det är uppseendeväckande att en person inte kan kontrollera sitt känsloliv och skriker på en när man säger att man bara vill ha en relation. Efter detta lilla vredesutbrott som var utdraget och plågsamt så skulle vi i alla fall jobba och vi skulle slänga skräp. Vi hade sådana där upptagare som vi använde för att ta upp fimpar och plast. Till och med då, när vi höll på att jobba, så kändes det som hon inte kunde släppa att jag måste skaffa en aktivitet för att träffa någon. Hon var närgången och en annan på jobbet hade väl också tyckt att hon betett sig konstigt. Han pratade med mig om henne att visst var de bara kompisar? Och jag sa att visst var de bara kompisar. Han var redan ihop med en annan. Och hon var framförallt ihop med någon annan. Jag skulle inte våga, ens tänka, fråga hur hennes sexliv är. Då hade jag fått ett vredesutbrott utan dess like. Nu gjorde jag inte det och det var väl lika bra det. Jag känner det att det rent allmänt är svårt att prata om sexlivet. Vilket egentligen är rätt sorgligt. Men så finns det livet också. Inte för mig dock. Jag har inte hittat någon än. Också hör jag på nyheter om folk som får könssjukdomar och tänker nej jag är inte en av dessa personer i alla fall. Men jag hade önskat. Vad är det för önskan kanske någon tänker att få könssjukdomar? Men det skulle ju vara ett bevis på att man hade haft sex. Fast nackdelarna hade kanske vägt fördelarna med att ha könssjukdomar när jag tänker efter. I alla fall tänker jag på den här personen på jobbet och tänker att hon nog inte heller haft sex. Vilket väl är tråkigt? Sån ilska, ett sånt vredesutbrott, som jag fick ta emot idag önskar jag inte min värsta fiende. Nästa gång hotar jag med att ringa polisen. När vi var färdiga med att plocka skräp så satt vi på jobbet och gjorde inget särskilt. Hunden Bosse var på jobbet också så han hade följt med ut när vi hade gått ut. Och en person till kom till jobbet som skulle hämta några tofflor som hon hade glömt kvar på jobbet. Jag bytte om och mamma ringde. Sa att hon precis hade vaknat och att hon kunde komma för att möta upp mig. Tiden gick rätt fort eftersom vi hade haft det där vredesutbrottet i början av arbetsdan. Vår arbetsledare blev nog rätt obekväm att en person inte kunde bete sig trotts allt. För hon skrek verkligen på mig. Alltså skrek. Rakt i mitt ansikte. Nästa gång ringer jag polisen. Då är det bestämt. Och vi fick smaka på några riskakor när mamma ringde och sa att hon stod utanför med hunden Bella. Jag sa att hon nog inte behövde gå in eftersom jag inte visste hur hunden Bosse skulle reagera om en hona kom in. Och det höll hon med mig om. Så jag gick ut. Och hade samma konversation med mamma. Det om att jag inte hade hittat någon att dela mitt liv med än. Och hon höll med. Hon tyckte det var svårt att hitta någon att dela sitt liv med. Men sen pratade vi om annat. Som hur tokigt hunden Bella betedde sig när hon ryckte i kopplet så mycket. Mamma gav mig kopplet eftersom hon inte orkade hålla i det längre. Vi gick hela den långa vägen från jobbet till mammas hem. Eller så lång är den väl inte egentligen. Tar inte längre än tio minuter en kvart. Väl hemma så satte vi på tvn i alla fall och på tvåan sände de något från SVT forum som jag inte hade någon koll på. Mamma lagade till potatismos, korv, Haloumi, räksalad, bostongurka, senap och ketchup. Det var mycket gott även fast det var mycket enkelt. Och vi såg på Rapport och vi såg på en direktsändning om när Ungern skulle godkänna Sveriges Natointräde vilket var en mycket intressant sändning. Jag ville i alla fall se Peltsis vildmark så jag satte igång chromecasten och streamade från min mobil. Fast det hette något annat nu. Vildmarksdrömmar har jag för mig. Och vi fick pulverkaffe och en god kaka till. Och medan man såg på programmet så drömde man sig bort till när man själv gick en utbildning där sådant som att pulsa i snön var vardag. Det är dock svårt att tänka sig ett sådant liv nu dock när man inte har körkort. Än. Men jag tror jag ska ta ledig i mitten på mars där när mamma tänkte åka upp till Rädbjörka så att jag får åka lite skidor. För det har jag längtat efter. Lite synd om inte lillebror följer med oss dock. För just nu verkar det som han prioriterar skolan framför Rädbjörka och då kanske jag blir ensam i skidbackarna. Men det borde gå bra det också. Man är ju, trotts allt, inte helt ensam i skidbackarna. Det är ju andra som åker där också. Men det är inte än som sagt. Efter efterrätten och efter Peltsis vildmark så skulle vi gå ner och tvätta. Hunden Bella följde med och när vi var i källargången så kissade hon rakt på golvet. ”Hon tyckte väl att hon var ute” har jag för mig att mamma sade. Så hon fick kolla i toaletten om det fanns något toapapper men det gjorde det inte. I stället fick hon kolla i tvättrummet efter papper och där fanns det papper. I alla fall skulle hon lägga in två maskiner med tvätt och efter det kunde vi åka till affären. Och jag gick in själv. Jag handlade Varma koppen, mjölk, mellanmål, Coca cola, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, sprödbakade torskfiléer och paj. Efter det fick jag skjuts hem och sen dess har jag inte gjort så mycket annat än att lyssna på radio och pratat med er. För det är ju det jag gör när skriver så här. Pratar med er. Utan er vore jag inte mycket. Utan er vore jag inte mycket alls. Jag hade bara pratat med mig själv vilket i å för sig är det man gör när man skriver för sig själv. Pratar med sig själv. Men jag hoppas att den här konflikten på jobbet löser sig. Det är så jobbigt att gå runt och vara rädd för att bli attackerad hela tiden. Men man borde kunna hota med att ringa polisen om det blir för jobbigt. Det borde inte behöva vara så att jag ska behöva stå ut med att någon skriker på mig för att jag vill ha ett kärleksliv. En relation. Det var ju så länge sen nu som jag själv hade någon relation. Var det i Brunnsvik? Vi gick omkring och tittade på konst. Men hon var kär i en annan. Och det måste jag acceptera. Få fred i sinnet. Jag vet inte vem som skulle vilja ha mig nu men jag hoppas ju så klart att det är någon som vill ha mig med alla fel och brister som jag har. Annars vet jag inte vad meningen med en relation är. Om man inte kan vara ärliga med varandra. Precis som jag var på jobbet idag. Ärlig. Och till svar fick jag ett vredesutbrott. Jag är rädd för mitt liv. Sa ”vi behöver inte dräpa varandra” lite på skoj så där. Men stundens allvar kunde inte bli tydligare. Hon var så arg för att jag var inne och petade i hennes eget kärleksliv. Det borde inte vara så här svårt att hitta en relation. Det borde inte va så att en person inte kan bete sig och ha en relation. Peace not war. Vi borde ha freden som mål i stället. Vara medmänniskor. Något av det svåraste som man kan vara. Men fortfarande det viktigaste…