WordPress undrar om jag någonsin oavsiktligt brutit mot lagen. Nu vet jag inte om rymma hemifrån är att ha brutit mot lagen men det har jag gjort i alla fall. Jag kan minnas hur jag kom till en sjö och hur jag tvättade ansiktet i den här sjön. Jag minns inte varför jag skulle rymma hemifrån men det ena ledde till det andra och sedan började jag på naturguidesutbildningen i Älvdalen. Jag kunde känna, när jag hade rymt hemifrån, att jag hade gått för långt och att det inte fanns någon återvändo från det. För ett tag trodde jag att jag skulle dö där. Vilket var en fruktansvärd upplevelse. Och jag kan känna att precis som det fruktansvärda får hända får polisen uppleva det fruktansvärda daglig. Våld, misshandel, ja rena dödsfall. Men när polisen kom och hämtade upp mig så var det ingen av de sakerna de hade åkt ut för. Och när jag kom hem så hade jag varit alldeles vit i ansiktet. Så hade jag i alla fall fått sagt till mig efteråt. Också gick vardagen också var allt som vanligt efteråt. Fast inget var som vanligt. Tänk att det under samma tid som jag gick i högstadiet hade skett ett mord på samma högstadie som jag gick i. Alltså Morkarlbyhöjden. Det är ju hemskt ju. Men det kändes inte så konstigt. Högstadiet fick en att göra några riktigt konstiga grejer. De kala väggarna blängde på mig som att jag var något slags freak. Men jag försökte bara passa in. Och jag hade mitt skåp och jag hade alla mina grejer i väskan. När jag hade rymt hemifrån. Hade jag legat på en myr och tittat upp mot kvällshimlen och insett att jag gått för långt och att det började bli sent. Jag hade utsatt min mamma för något fruktansvärt. Hur kunde jag ens tänka tanken på att rymma hemifrån? Men allt jag hade sett? Den täta skogen, den glesa skogen och kalhyggena. De var alla en del av den upplevelse som det här skulle komma att bli. Men i Älvdalen skulle jag komma att uppleva så mycket. Det är bara det att det glöms bort så lätt. Så går vardagen också är det som inget av det man varit med om hänt. Men visst har det hänt. Jag har sovit ute på en snöhylla i en sovsäck som tålde trettio minus. Jag har sett solen gå upp i ett snöklätt landskap. Jag har varit ute under så många situationer att jag har svårt att hålla koll på alla situationer som jag varit med om. Men det är ju också därför som jag skriver. För att börja minnas igen…

Hej!

Mitt namn är Rasmus och bor i Nyköping. Senast jag gick en skrivarutbildning var i Brunnsvik. Den blev inte som vi hade tänkt oss dock eftersom skolan skulle flytta till Borlänge och vi med den. Vi gav inte upp utan en fight dock och vi anordnade manifestationer, kontaktade journalister, skrev insändare och skrev texter till instanser. Allt för att vår skola skulle få va kvar. Under den här tiden mötte jag på några motgångar som gjorde det svårare att gå kvar på skolan. En var att min farmor hade dött av cancer och en annan var ekonomin som inte var den bästa. Till slut fick jag flytta därifrån och jag kan komma ihåg när mamma hämtade mig att himlen var alldeles blodröd vid horisonten. Sedan dess har jag inte riktigt befunnit mig i skrivande kretsar. Jag antar att det är lättare att skriva om vad jag jobbar med och jobbat som än var jag har bott. Just nu jobbar jag med fastighetsskötsel i Spindelplan. Jag var på besök på Rosvalla och Bild och data men det funkade inget bra att jag var där. Jag har praktiserat på Tonys pizza som jag känner att jag har en hel bok att skriva om. Hur jag blev behandlad och vad jag fick göra där. Innan dess praktiserade jag på City gross med att lägga upp bananer. Innan dess praktiserade jag på Mariebergsgården och Villan demensboende. Innan jag gick in i väggen det vill säga. Jag har också jobbat som tentavakt på pappas jobb i KTH i Södertälje. Innan dess jobbade jag som medlemsvärvare för Naturskyddsföreningen när jag bodde i Bonäs. Och innan dess kyrkvaktmästare i Stjärnhov när jag ännu gick i Brunnsvik. Det känns som jag har mycket att skriva om Tonys pizza och den gång jag gick in i väggen efter Mariebergsgården. Mitt skrivande är lite speciellt eftersom jag brukar skriva om saker som inte har hänt. Som att jag, medan jag jobbar på Tonys pizza, upptäcker ett snöklätt landskap och att det egentligen är en dröm som jag inte kan vakna upp ifrån. Blir det för konstigt så är jag betedd på att utveckla min poetiska sida lite mer. Jag har några dikter om konsumtionsmardrömmar och de första minnena som jag är beredd på att utveckla. Alternativt skriva om döden eftersom så många gått bort i min närhet. Min gamla skrivlärare Örjan Svedberg gick bort för ett tag sen och jag fick ingen chans att skippa fred med honom. Jag kan komma ihåg att han var så arg på mig för att jag inte bodde i Brunnsvik längre och inte hade följt med på resan till Tyskland. Men det är ju lätt att ångra sig när det redan är försent. Bättre att jobba på det som är här och nu. Om jag kommer in på utbildningen så är jag beredd att jobba på min poetiska sida. Jag håller även på att skriva på en saga som heter Pajas Pyjamas som jag kanske kan arbeta mer på. Men jag är inte så säker på att jag kan flytta till Jakobsbergs Folkhögskola. Så om vi hade kunnat löst det så att jag hade kunnat gå på distans hade det varit guld värt. Inte för att jag inte vill bo på Jakobsbergs Folkhögskola, men min god man har sagt att det skulle bli alldeles för dyrt att bo på två ställen samtidigt. I alla fall vill jag besöka folkhögskolan någon gång. Jag vill känna den känsla som jag kände när jag gick i Brunnsvik och det var fest till långt in på nätterna och då gemenskapen på folkhögskolan var det enda man visste om. Jag kallade det mitt ”hem” eftersom vi blev så tajta när vi protesterade tillsammans. Den känslan skulle jag vilja känna när jag söker till Jakobsbergs Folkhögskola. Det och att faktiskt få en chans att lära sig skriva igen. När jag gick på Ung Vänsters veckokurs så fick jag även lära mig att hålla tal när de hade öppen scen. Det vill jag göra mer av. Hålla tal och prata inför folk. Det är väl bara på det sättet som man utvecklas i sitt skrivande och kan se alla fel och brister man kan rätta till, till nästa gång. Sedan kan man undra när detta nästa gång är. Sedan jag slutade veckokursen har jag bara jobbat och levt som att jag inte visste något annat. Jag har glömt bort skrivandet men försöker skriva dagboksanteckningar efter varje arbetsdag. På det sättet glömmer jag inte bort det jag gör och folk har något att läsa som de kan känna igen sig i. Men jag vill skriva något annat, något självbiografiskt. Jag tänker inte va långrandig utan avslutar med att säga att jag hoppas att det löser sig med den här distanslösningen och att det går att genomföra. Och att jag får en chans att lära mig skriva igen…

Stöld, Nyköping

Av dieselstöld två fall. Information inkommer strax före klockan 08:00 om att någon ska ha blivit bestulen på drivmedel vid en rastplats i Bergshammar. Om två lastbilar handlar det hela som någon ska ha stulit diesel ur. Stölden upptäcktes under morgonen, men exakt när detta ska ha skett är oklart. Upprättat har polisen en anmälan om två fall av stöld. I nuläget är ingen misstänkt för brottet.

Källa: Polisen.se

Idag började dagen med att göra ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se något konstigt videoklipp av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen och spelade lite minecraft innan det var dags att ta bussen till jobbet. På bussen var det inte så mycket folk men desto mer folk klev på allt eftersom. Det gick, i vilket fall som helst, bra att ta sig till jobbet och väl på jobbet skulle vi inte göra något särskilt. Jag behövde inte byta om och vi hade samma vikarie som vi haft resten av veckan. Jag spelade lite Bloons td 6 och sen skulle vi hämta tvätten, jag och vikarien. På vägen stötte vi på chefen med några andra. Jag visste inte riktigt vilka de här andra var men de verkade viktiga eftersom de tog kort och liknande saker. Jag fick flashbacks till när Tony hade tagit med sig viktiga personer till Tonys pizza. På tal om Tonys pizza så pratade vi lite om Tonys pizza igår. Först pratade vi om hur orättvist behandlade vi kände att vi hade blivit av cheferna. Att vi inte fått något tack för det arbete vi gör. Att de utnyttjar oss med funktionsnedsättning. Det mesta var det inte jag som så utan en annan på jobbet. Jag nämnde väl det att hade det varit en redaktion så hade det inte fungerat. En chef ska inte se sig som förmer sina arbetare. Men tillbaka till Tonys pizza. Jag tyckte det var skönt att jag kunde prata av mig lite grann om det på jobbet. Det har rått en sån tryckande tystnad kring det hela. Den person som jag vet ville bli av med mig svarade mig inte på Facebook och väljer sen att radera sitt konto på Facebook. Och kan sen fortsätta jobba på jobbet som vanligt. Och från Tony fick jag som svar att jag var på Rosvalla att jag bara skulle ”Lycka till!”. Jag nämnde det att det var flera månader som det var som att jag bara skulle glömma bort. Men jag kan inte glömma bort de här månaderna. Jag har jobbat på Tonys pizza. Så vi kom överens, vikarien och jag, att jag skulle prata med Hella om saken. Att jag liksom behöver lufta mina tankar om det hela. Alldeles för länge har jag gått och levt på som vanligt fast att ingenting är som vanligt. Man ska inte kunna få bete sig så här. Jag säger som jag gjorde på talet i Ung Vänsters veckokurs; att det är bedrövligt. Att man kan bete sig så här och komma undan. Så jag kanske får prata med Hella på måndagen. Jag hoppas det i alla fall. Det känns som att man kommer prata om annat och glömma bort det dock. Det brukar man göra när man har viktiga saker att prata om. Men jag kan inte leva så här längre. Jag vill ha tillbaka mitt jobb på Tonys pizza igen. Det finns inga försvar för det längre. Varför skulle det bli någon skillnad bara för att jag flyttar hemifrån? Då, om något, borde jag väl vara redo att jobba på Tonys pizza? Jag var redo. Men sen tog det stopp. Nu ska jag inte skriva något mer om det längre. Min mamma ringde i alla fall och sa att hon skulle besikta bilen och sa att vi kunde ta sådana där chiken wraps på KFC. Meningen var att jag skulle möta upp dem på vägen men jag gick hela vägen utan att möta upp dem. När jag klev upp för deras tunga sex trappor som de får gå varje dag och klev in i deras lägenhet så höll mamma på att tvätta av hunden Bella som hade bajs som hade fastnat i pälsen. Mamma sa att de hade varit redo och klätt på sig för att gå iväg men att Bella måste ha varit hård i magen eftersom bajset knappt hade åkt ut. Nu var hon ren i alla fall och vi kunde åka iväg. Vi började med ICA knuten där jag handlade olja, mjölk, snacks, anisfrön, sesamfrön, Coca cola, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, jäst, paj, godis och choklad. Efter det åkte vi för att besikta bilen. Vi åkte runt en del och mamma gick in för att ta reda på hur man gjorde och vi åkte runt igen för att vänta på vår tur. Vårat registreringsnummer skulle stå på en tavla på byggnaden och när det gjorde det kunde vi köra in. Vi fick gratis kaffe och jag tog en sån där chokodream och väntade på att bilen skulle bli klar. Jag har lite blandade känslor att sitta med medan mamma ska besikta bilen. Å ena sidan är det väl bra att den blir besiktigad, å andra sidan känner jag mig lite malplacerad eftersom jag själv inte har något körkort och då det är en massa personer med körkort där. Jag vet inte hur jag ska närma mig det där körkortet. Det känns som jag är så långt ifrån det som man någonsin kan vara. Men kanske var den här gången en möjlighet att se hur möjligheten med körkort ser ut. Jag vet inte riktigt. Jag själv kände mig bara malplacerad. Men sen var vi färdiga där i alla fall och sen skulle vi åka och handla på Pålljungshage. Vi var till Dollarstore där mamma skulle handla något och jag tog en maxipåse av cheese doodles. Tittade på målarartiklar men köpte inget själv. Efter det åkte vi till KFC där vi gick på toa och köpte en hamburgermeal som man kunde ta med. Vi åt i bilen och det blev så där kladdigt och besvärligt när kycklingen gled ut hamburgaren. Man fick äta med visst tålamod och det var gott i alla fall. Och när vi hade ätit färdigt så åkte vi hem till mig. Jag packade upp och sen gjorde jag inte mycket mer än att vänta på att parkourracet i minecraft skulle börja. Kanske spelade jag lite minecraft. I alla fall körde jag parkourracet och det gick som det alltid brukade gå. Det var svårt och jag kom sist. Men efter parkourracet så gjorde vi någon rolig grej. Stamsite skulle köra någon kurragömma på någon speciell server. Och jag gick in i den här servern och det var så mycket folk och det var så roligt och jag ville aldrig sluta spela. Men till slut fick jag lov att sluta spela. När Stamsite slutade spela. Och jag hade glömt bort allt jag hade gjort under dan. Jag hade blivit för trött för att skriva något igår så jag skriver om det idag istället. Men idag ska det ju vara Melodifestivalen och innan dess så kanske jag lagar någon maträtt. Om jag skulle reflektera lite över gårdagen i alla fall så kände jag mig lite fängslad. Som att jag inte kunde känna vad som helst. Jag vet inte var den känslan kommer ifrån men när vi ska till sådana ställen som Pålljungshage så känns det som att det enda man ska tänka på är att konsumera. Och ingenting annat. Jag har för mig att jag skrev en dikt om det förut som heter konsumtionsmardrömmar för det är ju verkligen konsumtionsmardrömmar. Och jag blir så matt, så orkeslös, vet inte vad jag ska ta mig till. Mitt eget skrivande känns meningslöst, innehållslöst, men visst finns det mening i mitt skrivande trotts allt? Dessa dagboksanteckningar jag gör, dessa försök att försöka skriva ner vad jag gör om dagarna, är ett försök att få någon slags rättvisa här i världen. Jag vill ha tillbaka mitt jobb på Tonys pizza. Jag vill inte gå omkring och fundera vad jag gjorde för fel. För jag har inte gjort något fel. Jag har inte suttit och tittat i mobilen och förstört någonting. Varför skulle jag göra det? Men i slutänden känns det som det är de med jobb som vinner. Men jag måste prata med Hella om det hela. Jag måste det. Det kan inte få gå till så här. Någon slags rättvisa måste skippas. Men så; det var en lång dag igår. Jag måste fundera kring vad jag vill skriva för något. På tisdag klockan kvar över sex så ska jag på skrivarkurs på folkuniversitetet. Jag har funderat om jag ska skriva mer om Tonys pizza. Men man kommer inte långt med att fundera på saker och ting. Det gäller att faktiskt göra det. Skriva om Tonys pizza alltså. Men var ska jag börja? Vad ska jag verkligen göra som betyder något? Hur ska jag kunna skriva om något när jag hela tiden för sagt till mig att jag ska glömma det? Det blir för övermäktigt, alldeles för mycket, för en människa att klara av. Och jag är en människa som varit med om många orättvisor. När jag var i Ung Vänsters veckokurs så kunde jag känna att jag kunde förändra mitt liv. Det kan jag inte längre. Inte på samma sätt i alla fall. Fast kanske skrivandet är ett sätt att få rättvisa igen? Kanske det är det. I så fall ska jag fortsätta skriva och jag ska skriva om alla orättvisor jag varit med om. Det var en lång dag igår. Blev lite konstigt när jag efter att jag pratat om Tonys pizza skulle på besiktning och sedan till Pålljungshage till Dollarstore och KFC. Men jag ska fortsätta prata Tonys pizza. Oavsett vad någon annan säger. Jag kan inte fatta att det ska vara så svårt att fatta att det var en person som ville bli av med mig på jobbet. Och att hon nu lyckades genom att inte svara på min kommentar på Facebook och ta bort hela sin profil på Facebook. Det verkar som att det är tystnaden som ska råda på arbetsplatsen. Man ska inte prata om hur man mår. I alla fall inte högljutt. Jag hoppas att jag, genom att gå skrivarkurs på folkuniversitet, får verktygen att skriva om Tonys pizza och att jag efter det förhoppningsvis har något verk som på något sätt handlar om Tonys pizza. Jag har inte vågat tänka på det innan. Inte vågat tänka att jag ska kunna söka in till Skriv! Projekt: Skönlitteratur. På sin höjd har jag tänkt att jag ska söka in till Skriv! Poesi, prosa, dramatik. Och jag måste komma ihåg att skriva det där personliga brevet till den kursen. Det och se på Melodifestivalen…

WordPress undrar vad mina föräldrar gjorde i min ålder. Knullade? Nej men jag vet faktiskt inte. Jag levde ju inte då så jag kan inte veta. Men nu är ju jag i samma ålder som mina föräldrar var när de fick mig så något känns väl lite fel. Jag hoppas att det är jag som har fel och att det blir bättre senare. Det brukar bli bättre senare. Men det kan också bli sämre så jag vet inte vad jag har att förvänta mig. Av livet. Jag hade dock velat hitta någon att dela mitt liv med. Jag börjar bli rätt trött på att leva ensam…