WordPress undrar vad jag klagar mest på. Det är en intressant fråga. Jag antar att jag klagar på folk som inte gör någonting. Som liksom sitter på möten och inte säger någonting. Det har hänt flera gånger att jag känt att jag behövt att klaga för att någon inte gör någonting. Men att klaga löser knappast några problem. Då är det bättre att säga rakt ut vad som är problemet. Så får man hantera det som det är sen…

Jag tänkte kalla förra texten jag skrev för dagboksanteckning. Men det är ingen dagboksanteckning egentligen. Det är bara jag som skriver om fikat i gemensamhetslägenheten och hur orättvist jag blivit behandlad av Tonys pizza. En riktig dagboksanteckning skriver jag om vad jag är med om på dagarna och eftersom jag inte har arbetat idag så har jag inte lika mycket att skriva om. Men jag har sett något konstigt videoklipp av UFOsxm och jag har spelat en del minecraft. Och jag har varit ner till gemensamhetslägenheten även om jag först inte fick gå in dit eftersom de hade något slags möte som var sekretessbelagt. Och sen när man väl fick gå in dit så var det nästan ingen där. Bara två ur personalen. Så det kändes lite malplacerat. Men jag var i alla fall där. Och jag pratade om ingenting. Så klart pratade jag lite om Game of thrones men annars om ingenting. Hur blodigt det hade varit men annars om ingenting. Otäcka scener där halsar hade skurits och magar hade stuckits. Livlösa kroppar och en hel familj tillintetgjord. Inte nog med att fadern hade halshuggits i början av serien, en bit in i serien så skulle nästan hela familjen Stark tillintetgöras. Jag säger nästan för det är ju en till som är utanför slottet och som på något sätt slipper undan en plågsam död som de andra får vara med om och som också är det som det mesta av avsnittet handlar om. Men nu har jag kommit ikapp på mitt Game of thrones-tittande och jag ser fram emot att fortsätta följa den serien, vad det nu är man får vara med om. Men förutom Game of thrones så pratades det om En annan del av Köping. Och lite andra saker de ville prata om. Om jag ska gå tillbaka till mitt dagboksskrivande så tänker jag mycket på mitt skrivande. Jag har precis fått hem ett nytt nummer av tidningen Skriva som jag ska läsa när jag får tid. Jag hade också tänkt söka in till Att skriva börjar nu men ansökan är fortfarande stängd så jag kan fortfarande inte söka in till den. Vilket är lite drygt eftersom jag skrivit det personliga brevet och svarat på alla deras frågor. Men till Skriv! Poesi, prosa, dramatik kan jag ju fortfarande söka in till. Och till Skriv! Projekt: Skönlitteratur. Men härnäst ska jag lagat mat. Det blir väl fischnuggets med frusna grönsaker och makaroner. Jag skjuter det oundvikliga framför mig. Jag vill söka till båda de kurserna men jag kan inte flytta till Jakobsbergs Folkhögskola om jag söker till Skriv! Poesi, prosa, dramatik och Skriv! Projekt: Skönlitteratur känns som en lite högre nivå än vad jag är på. Eller jag vet inte; jag har i å för sig en idé att jag kan koncentrera mig på mitt poesiskrivande. Men att skriva så mycket varje vecka; jag tror inte jag skulle klara av det. Ska jag söka in till den kursen ändå och ta det som det är? Det tror jag nästan att ni som läser det här får svara på för jag själv känner inte att jag klarar av det…

Var ner till gemensamhetslägenheten en liten sväng. De skulle ha fika kvart i fyra. Men när jag kom, ungefär tio minuter innan, så hade de något möte där det var något sekretess så jag fick inte vara där inne. Vilket kändes jättekonstigt. Vad är det man inte får höra? Varför håller de det hemligt för? I alla fall satt jag ute och kollade igenom det nya numret av tidningen Skriva. För ett tag funderade jag på om jag skulle gå hem igen eftersom det var lite kallt ute men efter ett tag kom i alla fall Martin ut och sa att jag fick komma in. Jag måste säga att det inte alls kändes förberett och de hade inte ens kaffe redo. Också kändes det som man var på en arbetsplats, inte ett hem, som vanligt. Det känns så konstigt egentligen; vad är det jag har flyttat till egentligen? Har jag ingen fri vilja? Nu ska man tycka och tänka som personalen tydligen. I alla fall är de väldigt mycket som personal på ett boende och det känns väldigt olustigt. Kunde de inte ha varit lite mindre som personal? Mer som mänskliga? Jag hade förväntat mig att jag skulle kunna komma till fikat kvart i fyra och att man skulle kunna prata om vad som helst. Men det enda jag hade att prata om var det senaste avsnittet av Game of thrones. Hur blodigt det hade varit. Där hade halsar skurits och magar stuckits. I alla fall vet jag inte om det kommer bli någon skillnad i och med att jag gick ner till gemensamhetslägenheten nu. Att man liksom kan gå ner till gemensamhetslägenheten för att ta fika. Just nu tror jag att det är två tider. En kvart i tre och en kvart i fyra. De sa dock att det bara skulle va kaffe kvart i tre. Så vad har jag gjort annars då? Jag har spelat en del Black Mesa. Det är något som jag känner att jag kan göra ibland. Och imorgon är det fredag. Då ska jag köra parkourrace i minecraft. Egentligen hade jag velat prata om Tonys pizza. Om allt jag fick göra där. Om alla plåtar jag fått diska och kartonger som jag vikt. Men som vanligt ska man glömma och vidare. Tydligen. Det är som den perioden av mitt liv aldrig hänt. Men visst har den hänt? Visst har den det! Och jag bodde hos mamma också. Jag tog cykeln och cyklade hela den långa vägen från Oppeby till Tonys pizza. Livet hemma hos mamma är inget jag skulle vilja tillbaka till. Men jobbet på Tonys pizza däremot. Åh så mycket jag vill tillbaka till det! Så pass mycket att det blir övermycket till och med! Men kan det någonsin bli för övermycket när man bara vill ha rättvisa och en bekräftelse på att man faktiskt har jobbat på Tonys pizza? Det finns något annat att skriva om också. Ett snöbeklätt landskap. Jag hade vandrat länge för att komma dit där jag var nu. Så pass länge att det kändes som en evighet. Men visst hade jag varit på ett annat ställe en gång i tiden? Jag hade varit i de vita lokalerna i Tonys pizza. Jag hade haft bagarkläder på mig. Det hade varit min identitet. Det hade varit allt jag hade varit. Utan den hade jag inte varit någonting. Utan den så hade jag bara varit en arbetslös. Precis som jag är nu. Men jag ska bara glömma och gå vidare. Det är så de säger i alla fall. Men jag tänker inte glömma och gå vidare. Jag tänker fortsätta prata om det tills jag får börja jobba på Tonys pizza igen. För det känns som det enda rätta att göra. Det känns som det enda rätta man kan göra. Och det känns som det enda rätta man vill göra…