”Pajas Pyjamas är väl en lite märklig filur. Han bär en pyjamas som släpar långt efter hans kropp och har en mössa som är randig. Hans ansikte är alldeles runt och har ett leende som är som fastbränt i hans ansikte. Jag vet inte om han kommer se ut så före branden eller efter branden men förmodligen efter branden. Jag vet inte vad mer det finns att skriva om den här karaktären. Det mesta upptäcker man efteråt. Att han kan klättra på träd som om de vore golv och har en megafon som det sticker en tunga ur. Hur ska jag få in det i berättelsen dock? Jag tänker att jag får börja med det jag vet och det jag vet är att han har sin koja och måste utforska skogen mer. Han måste själv ta sig till den surrealistiska skogen. Han måste ha en drivkraft. En vilja. Att komma vidare i berättelsen. Det spelar ingen roll hur han gör det bara han gör det.

…

Yttre karaktärsbeskrivning

Pajas Pyjamas befinner sig i skogen. Han bär en pyjamas som släpar långt efter hans kropp och har en mössa som också den släpar långt efter hans kropp. Den är randig. Hans ansikte är alldeles runt och har ett leende som är fastbränt i hans ansikte. Han är kort som en dvärg och kan lätt klättra upp för träd utan grenar. Det är som han trotsar gravitationen. Och han har några vänner. Tungan och Jätten. Men de andra vet han inte så mycket om. De som är i den surrealistiska skogen. De som tittar på honom med en sådan blick att han får en väldig olustkänsla av. En känsla som han inte kan bli av med hur mycket han än försöker. För det är ändå det han måste ta sig igenom. Den här surrealistiska skogen. Men är han beredd att möta sina inre demoner? Är han beredd att utmana sig på ett djupt personligt sätt? För det blir djupt personligt när de tittar rakt mot honom. Det är som de tyst hånar honom. Och någonstans där är jag i berättelsen just nu.

…

Inre karaktärsbeskrivning

Som en Pajas. Så beskrivs han av dem han möter. Det sägs inte alltid högt men det är så de tänker om honom. Jag tänker att det blir tydligare lite längre fram i berättelsen vad han är för något. När han gått igenom den surrealistiska skogen och labyrinten och hamnat i askan av sitt hus. Men sen vad som ska hända sen är mer osäkert. Kanske kommer de utnyttja hans utseende som en clown. Kanske han kommer få göra saker som till synes är helt omöjliga men som han kan göra. Det beror ju helt på hur de behandlar honom på den här cirkusen och vad han får göra rent anmält.

…

Han var rädd men följde ändå med henne in i elden. Efter ett kort tag började också han att brinna. Det var ett minne han ville stanna länge kvar i. Men det var över på en sekund.

….

Genom en vän

Pajas Pyjamas är snäll. Han skulle inte göra en fluga förnär. Han har varit med om så mycket. Så mycket det finns att berätta. Om honom. Jag tror inte det finns någon som har varit med om så mycket som han har. Men ändå går han genom livet med ett leende. Ett fastbränt leende men likväl ett leende. Jag lärde känna honom när han var som yngst. När han var som nyast i världen. Jag var hans mamma. Innan olyckan. Innan helvetet bröt lös. Och huset brann upp. Hur ska man berätta den här historien? Hur ska man någonsin förstå sig på det obegripbara? Jag gör inte det. Men å andra sidan så lever jag inte längre så jag har inte så mycket att säga om den saken heller. Om det obegripbara. Om hur världen kan va uppbyggd.

…

Ur fiendens perspektiv

Han är en riktig pajas. Det är han. Men han verkar inte förstå världen heller. Hur den ska va uppbyggd. Vilka man ska prisa och inte. Hur kan man gå runt i livet med ett så fånigt leende som han har? Och vad är det han har på sig? En gammal pyjamas? Och vad är det för mössa han har på huvudet? Randig och släpar långt i baken efter honom? Nej jag begriper mig inte på honom. Hur man kan se ut som han ser ut. Han tror att han kan komma till den här skogen och bli nåt. Men han kan inte bli nåt. Inte om han inte börjar prisa den store. Den mäktige. Ljuset i horisonten. Nätet som kommer efter det. Alla de ställen som han ännu inte upptäckt. Vet han ingenting om världen? Hur har han överlevt under alla denna tid? Jag begriper mig inte på honom! Någon måste lära honom lite hyfs! Hur man uppför sig bland folk! För vi är folk. Vi som är i den surrealistiska skogen. Vi har bara varit folk. Vi ha inte varit något annat. Inte vad vi vet om i alla fall. Men kanske någon gång att vi har varit något annat och att detta annat var något som man skulle kunna kalla samhälle.”