Det känns väl som det är på sin plats med en beskrivning här. De första texterna är alltså flödesskrivning. Inte så viktiga alltså.

På vägen till skrivarkursen så såg jag en massa olika personer. Det var inget speciellt med dem egentligen utan alla skulle väl till sina ställen. Jag blev lite fundersam dock när jag såg en säkerhetsvakt gå in i en butik. ”Hade någon snott något?” tänkte jag då. Själv så köpte jag mig ett brödknippe och en Illustrerad vetenskap att ha med på resan sen. Resan ja! Hur kommer den gå? Vad kommer vi göra i Dalarna? Kommer jag ha tid för att läsa? Eller kommer vi lyssna på radio hela vägen?

Sedan flödesskrev jag min berättelse vilket är lite viktigare

I början när vi först får lära känna Pajas Pyjamas. Skogen han är i. Är något väldigt bekant. Man skulle kunna säga att det är en skog jag har varit i också. Men jag är inte med i berättelsen så det vet man aldrig. Men den här skogen. Är så ödslig. Man känner sig så liten i den. Pajas känner sig liten i den. Och ändå beslutar han sig för att bygga en koja. Han måste på något sätt vara ett barn i så fall för ingen vuxen skulle väl få för sig att bygga en koja? Men miljön skiftar väldigt mycket beroende på var man är någonstans. Om man är i skogen eller i en grotta eller i den surrealistiska skogen. Berättelsen tar väldigt många vändor som är svåra att förbereda sig på. Och det är lite det som är meningen också. Att man inte ska vara förberedd på det.

En kul grej som var ny var att vi skulle beskriva en chokladbit med de fem sinnena. Det handlade mycket om de fem sinnena den här skrivarkursen. Och hur man kan använda dem för att beskriva saker.

Syn Rund med platt botten. Brun med ett mörkbrunt streck över sig.

Känsel Hård men inte knäckehård. Blir lite kladdig om man känner för mycket på den. Jag tror jag får sluta nu tills jag smakat den. Men känns väl lite kladdig som sagt

Lukt Luktar starkt av cacao. I alla fall till en viss del. Men för det mesta är väl chokladdoften stark. Luktar något som man kunde äta på någon högre tillställning eller liknande. Jag vet inte var jag kommer på det ifrån.

Smak Smakar starkt av choklad. Någon dyr sort som inte går att köpa i vanliga butiker. En smak som jag gillade väldigt starkt eftersom det inte var som vanlig choklad.

Hörsel Låter säkert om man tappar den på bordet. Nu har jag ätit upp den så nu kan jag ju inte veta hur den låter men jag tyckte den lät mycket när jag tappade den på bordet förut. Annars är det väl lite svårt att säga vilket ljud den ger ifrån sig. När man tuggar på den och så…

Övrigt skrivande var helt dedikerat till miljöbeskrivningar. Först utifrån och sedan utifrån huvudpersonens ögon.

Skogen som Pajas först hamnar i är en gles skog. Det finns inte mycket där mer än pinnar. Pinnar som han bygger en koja av. Men varför han är där vet man inte riktigt. Det får man reda på ju längre in i berättelsen man kommer. Men den här skogen är speciell eftersom det är den enda skogen som är ”normal”. Eller normal kanske den inte är men inte är den som de andra i alla fall. De andra platserna han upptäcker är grottan med de bortglömda minnena och den surrealistiska skogen. Och det är väl egentligen den surrealistiska skogen som jag vill skriva om eftersom det är där han hamnar till slut efter att ha varit i grottan. Och i kojan. När han minst anar det blir skogen plötsligt svartvit och ett märkligt nät täcker himlen. Några figurer finns där som på något sätt prisar ljuset i horisonten. Det är väldigt viktigt att beskriva i berättelsen eftersom det är det som får Pajas att kallas Pajas från första början. Att han inte prisar ljuset som de andra. Och på det viset har svårare att komma in i gemenskapen som är där. En gemenskap som han inte alls känner sig välkommen i. Trotts att han är där. Mitt ibland dem. Och försöker bli en del av gemenskapen. Eftersom han inte vill vara ensam. Eftersom han inte vill kallas Pajas. Och eftersom han inte vill leva samma gamla liv som vanligt…

Den surrealistiska skogen bjuder också på många andra märkligheter. Som en labyrint som plötsligt dyker upp ur ingenstans. Hur ska han ta sig ut ur den? Och varför ska han gå igenom den helt plötsligt? Finns det ingen genväg?

…

Skogen förändrades rätt drastiskt från vanlig skog till något som såg ut att var ritat i någon målarbok eller liknande. Jag såg ganska snabbt att det här inte var den skog som jag var van vid utan en ritad skog. Och i den här skogen fanns det små figurer som verkade vara väldigt fascinerade av ett ljus som var ritat i horisonten. Ett ljus de nästan verkade prisa. Och på himlen fanns det något märkligt nät som spred sig från det här ljuset. Att gå från vanlig skog till det här surrealistiska var väldigt märkligt. Jag hade aldrig varit med om något liknande förut. Men jag upptäckte något som jag inte hade upptäckt förut. Plötsligt kunde jag springa upp för trädstammarna som att det inte fanns någon gravitation. Plötsligt kunde jag hoppa jättehögt. Och på något sätt blev jag en del av landskapet jag hade hamnat i. Trotts att de fanns de här figurerna som kallade mig pajas eller ville att jag också skulle prisa ljuset i horisonten trotts att jag inte ville. Och plötsligt hamnade jag i en labyrint. Jag vet inte hur den hamnade där men jag kunde minnas att träden sakta hade försvunnit en efter en och plötsligt var labyrinten bara där. Också den såg ritad ut. Jag misstänkte att det var någon som hade valt alla dessa hinder åt mig men gick ändå in i labyrinten. Och efter en tid som kändes som en evighet så kom jag ut på andra sidan. Sedan upptäckte jag att man kunde gå runt den så då gjorde jag det i stället. Men när jag gick tillbaka så var de prisande figurerna fortfarande där. Och den här gången skulle de inte låta mig passera. Den här gången fångade de in mig, mot min vilja, och låste in mig i en bur. Och jag visste inte riktigt vad de skulle göra med mig men det kändes inget bra i alla fall. Jag kunde höra ljud som från lejon och elefanter. Var det en cirkus jag hade hamnat i plötsligt? Och hur hade jag hamnat där? När jag släpptes ut ur min bur så ville de att jag skulle göra något så jag gjorde det enda jag kunde. Nämligen att springa upp för en stam. Och efter det fick jag applåder. Och efter det var det inget mer. Plötsligt var jag fri igen. Men de fortsatte fortfarande att prisa ljuset. Och jag kunde tänka att kanske att jag också skulle göra det lite grann. Men så tänkte jag att jag längtade hem så jag gick hem till min koja i skogen. Det enda hem jag visste om och kände till. Det kanske inte såg mycket ut för världen. Den bestod ju trotts allt av bara pinnar. Jag hade behövt något granris att skydda mig från marken med. Tänkte jag medan jag plockade granris från träden.

Slutligen tänkte jag väl prata om skrivarkursen. Den känns väl inte så jätteseriös tyvärr. Men det är den enda jag har för tillfället. På resan får jag ta med mig synopsisen och några texter som jag kan gå efter när jag skriver den här berättelsen. För jag vill verkligen skriva på den här berättelsen. Oavsett om det krävs flera omskrivningar för att jag ska lyckas med det. Det är väl första gången som jag verkligen brunnit för något. Förutom läsandet så har jag skrivandet som stora intresse. Kanske att jag ska koncentrera mig på läsandet trotts allt…