Idag började jag dagen med att gå upp på morgonen, göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se något konstigt videoklipp av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen med sparrissmak och spelade lite minecraft innan det var dags för mig att gå till bussen. Och på bussen var det inte många personer. Varken från Brandholmen eller busstationen. Och väl på jobbet bytte jag om och förberedde mig för jobb. Idag skulle vi moppa tvättrum. Jag fick det första tvättrummet. Och det tog väl något på en halvtimme att moppa klart allting. Efteråt ville jag bara sitta i solen i alla fall. Men Patrik ville att vi skulle åka ut på en tur. Så vi åkte ut på en tur. Vi var till alla möjliga ställen. Ända bort till Arnö. Och tillbaka. Glömde nämna att hunden Bosse var på jobbet också. Han fick vara kvar i arbetslokalen medan vi åkte ut på en tur. Och när vi hade åkt ut på en tur var Bosse så glad att se oss igen. Vi bytte om och sen var arbetsdagen slut. Fast jag ringde mamma. Fast hon svarade inte. Först. Men sen ringde hon upp mig. Hon hade sovit. Och det gick bra att jag kom till henne sa hon. Så kort därefter gick jag till henne. Och jag mötte henne och hunden Bella när jag nästan var hemma hos henne. Vi gick hem till henne och först satt jag i soffan och skrollade Facebook. Sedan frågade jag om jag kunde hjälpa till med något och då sa hon att jag kunde hjälpa till att laga mat. Så jag stekte lök, köttfärs och blandade sen ihop bönor så att det blev Chilli con carne. Det är sällan som jag brukar laga mat så det kändes verkligen som jag blev en erfarenhet rikare då. Och till det åt vi ris. När maten var färdig och vi satte oss ner för att äta så ville mamma se på något på tv. Så hon satte på Peltsis vildmark och där både flugfiskade de och vaskade de guld. Efteråt fick jag handla och jag handlade Varma koppen, mjölk, onion rings, Coca cola, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, pajer och choklad. Sen gjorde vi inte mycket annat än att skjutsa hem mig. Det känns som jag glömmer något nu. Något viktigt. Jag har i alla fall tagit ledigt den tjugoandra, tjugofemte och tjugosjunde då jag ska upp till Rädbjörka. Jag har också tänkt att jag bara ska ligga ner och lyssna på P2 medan jag läser tidningen Skriva. Jag behöver inget psykologimöte imorgon. Däremot kanske jag vill ha en tjej. Men det har jag ingen aning om hur man fixar. Man får inte vara för framfusig. Säger de som säger sig veta något om ämnet. Men om man inte får vara framfusig, vad får man då vara? Ingenting? Alldeles för länge har jag suttit här och vänta på att någonting ska hända men det enda som händer är ingenting. Ett alldeles stort ingenting. Vad ska man svara ett stort ingenting? Det är som orden dränks av ett svart hål som slukar allt som kommer i närheten. Jag hade önskat, önskat, att personalen kunde bete sig mer vuxet. Att de liksom kunde förstå mig mer. Kanske gör de det redan. Kanske inte. Jag vet inte riktigt säkert. Det enda jag vet är att jag sitter där och undrar varför jag är så ensam. Eller undrar gör jag väl inte. Jag konstaterar väl bara att jag är ensam. Och sedan läser. Eller jag ska läsa, rättare sagt. Kanske imorgon. Gör det något om jag inte läser något? Egentligen inte. Men jag har blivit ett sådant läshuvud. Jag vill läsa. Det är som jag hungrar efter litteratur. Och när jag slukat den litteratur som jag har kanske jag kan köpa eller låna någon bok på stan. På stan kan jag också gå om jag ville gå bort mig själv lite grann. Där någonstans, i shoppinggallerior och affärer, kanske jag upptäcker något. Något jag inte tänkt på mycket länge. Det behöver inte vara så svårt eller komplicerat. En dag kanske jag kan återvända till den där drömmen. Den då jag klättrade upp för ett högt berg. Den där jag dog och hamnade i ett snötäckt landskap. Eller kanske inte jag men karaktären Kasper. Jag har så många inneboende drömmar som vill ut. Som inte fått yttra sig. Kanske chansen är nu. När jag börjat på skrivarkurs och allt. Visste ni förresten att de hade tyckt om det mycket när jag läste upp novellkurvan för Pajas Pyjamas på skrivarkursen? Samtidigt som, innan jag kom till skrivarkursen, så hade jag hamnat på en buss med en massa stökiga ungdomar. Kontrasterna är enorma och det är väl just så det ska vara. Jag hade önskat, dock, att jag hittat någon att dela mitt liv med. Någon som står ut med den jag är. Vem kan det vara som gör det egentligen? Står jag ut med mig själv egentligen? Egentligen inte. Men jag hoppas att, när eller om jag hittar någon, att den personen står ut med mig själv också. Kanske rent av tycker om mig med alla mina fel och brister? Vem skulle vara galen nog att ge sig in i en relation med mig? Kanske någon som är som jag? Eller som är helt olik mig? Det här med kärlek är helt nytt för mig. Eller kanske inte för jag var ju ihop med en när jag var mycket ung. Jag kan inte begripa hur jag kunde förstå mig på en så komplicerad sak som kärlek i så ung ålder men det gjorde jag och tydligen gjorde jag det bra också. Så jag får ha tålamod och vänta på den rätte. Det är så de säger hela tiden. De som säger att de vet något. Och jag är så trött på att höra deras tjat. Är det inte bara att ge sig in i en relation? Eller med andra ord; testa för att se om det funkar. För har man inte testat så vet man inte om det funkar. Och om det inte funkar så har man inte testat. Jag ska i alla fall koncentrera mig på läsningen den närmaste tiden. Utveckla mig intellektuellt. Det gör man konstant om man läser. Medan giftet sprider sig är bra. Och tidningen Skriva så klart. Utan den tidningen hade jag inte kommit någonstans i mitt skrivande. Det var så länge sen jag gick en skrivarkurs senast. Om man bortser från den jag gick igår. Egentligen har jag tänkt att jag ska skriva om något annat. Men kanske att man kan multitaska?

”Pajas Pyjamas är väl en lite märklig filur. Han bär en pyjamas som släpar långt efter hans kropp och har en mössa som är randig. Hans ansikte är alldeles runt och har ett leende som är som fastbränt i hans ansikte. Jag vet inte om han kommer se ut så före branden eller efter branden men förmodligen efter branden. Jag vet inte vad mer det finns att skriva om den här karaktären. Det mesta upptäcker man efteråt. Att han kan klättra på träd som om de vore golv och har en megafon som det sticker en tunga ur. Hur ska jag få in det i berättelsen dock? Jag tänker att jag får börja med det jag vet och det jag vet är att han har sin koja och måste utforska skogen mer. Han måste själv ta sig till den surrealistiska skogen. Han måste ha en drivkraft. En vilja. Att komma vidare i berättelsen. Det spelar ingen roll hur han gör det bara han gör det.

…

Yttre karaktärsbeskrivning

Pajas Pyjamas befinner sig i skogen. Han bär en pyjamas som släpar långt efter hans kropp och har en mössa som också den släpar långt efter hans kropp. Den är randig. Hans ansikte är alldeles runt och har ett leende som är fastbränt i hans ansikte. Han är kort som en dvärg och kan lätt klättra upp för träd utan grenar. Det är som han trotsar gravitationen. Och han har några vänner. Tungan och Jätten. Men de andra vet han inte så mycket om. De som är i den surrealistiska skogen. De som tittar på honom med en sådan blick att han får en väldig olustkänsla av. En känsla som han inte kan bli av med hur mycket han än försöker. För det är ändå det han måste ta sig igenom. Den här surrealistiska skogen. Men är han beredd att möta sina inre demoner? Är han beredd att utmana sig på ett djupt personligt sätt? För det blir djupt personligt när de tittar rakt mot honom. Det är som de tyst hånar honom. Och någonstans där är jag i berättelsen just nu.

…

Inre karaktärsbeskrivning

Som en Pajas. Så beskrivs han av dem han möter. Det sägs inte alltid högt men det är så de tänker om honom. Jag tänker att det blir tydligare lite längre fram i berättelsen vad han är för något. När han gått igenom den surrealistiska skogen och labyrinten och hamnat i askan av sitt hus. Men sen vad som ska hända sen är mer osäkert. Kanske kommer de utnyttja hans utseende som en clown. Kanske han kommer få göra saker som till synes är helt omöjliga men som han kan göra. Det beror ju helt på hur de behandlar honom på den här cirkusen och vad han får göra rent anmält.

…

Han var rädd men följde ändå med henne in i elden. Efter ett kort tag började också han att brinna. Det var ett minne han ville stanna länge kvar i. Men det var över på en sekund.

….

Genom en vän

Pajas Pyjamas är snäll. Han skulle inte göra en fluga förnär. Han har varit med om så mycket. Så mycket det finns att berätta. Om honom. Jag tror inte det finns någon som har varit med om så mycket som han har. Men ändå går han genom livet med ett leende. Ett fastbränt leende men likväl ett leende. Jag lärde känna honom när han var som yngst. När han var som nyast i världen. Jag var hans mamma. Innan olyckan. Innan helvetet bröt lös. Och huset brann upp. Hur ska man berätta den här historien? Hur ska man någonsin förstå sig på det obegripbara? Jag gör inte det. Men å andra sidan så lever jag inte längre så jag har inte så mycket att säga om den saken heller. Om det obegripbara. Om hur världen kan va uppbyggd.

…

Ur fiendens perspektiv

Han är en riktig pajas. Det är han. Men han verkar inte förstå världen heller. Hur den ska va uppbyggd. Vilka man ska prisa och inte. Hur kan man gå runt i livet med ett så fånigt leende som han har? Och vad är det han har på sig? En gammal pyjamas? Och vad är det för mössa han har på huvudet? Randig och släpar långt i baken efter honom? Nej jag begriper mig inte på honom. Hur man kan se ut som han ser ut. Han tror att han kan komma till den här skogen och bli nåt. Men han kan inte bli nåt. Inte om han inte börjar prisa den store. Den mäktige. Ljuset i horisonten. Nätet som kommer efter det. Alla de ställen som han ännu inte upptäckt. Vet han ingenting om världen? Hur har han överlevt under alla denna tid? Jag begriper mig inte på honom! Någon måste lära honom lite hyfs! Hur man uppför sig bland folk! För vi är folk. Vi som är i den surrealistiska skogen. Vi har bara varit folk. Vi ha inte varit något annat. Inte vad vi vet om i alla fall. Men kanske någon gång att vi har varit något annat och att detta annat var något som man skulle kunna kalla samhälle.”

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se något konstigt videoklipp av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen med sparrissmak och spelade lite minecraft innan jag gick till bussen. På busshållplatsen var det bara jag och en person med barnvagn som stod. Kanske var det någon mer också men jag minns inte riktigt säkert. Klart är det i alla fall att det klev på fler personer allt eftersom. Och väl i Spindelplan var det bara att byta om. Det var inte mycket vi behövde göra mer än att gå med några redskap till garaget. Vår arbetshandledare sopade lite grus från gräsmattan som för hade varit full med snö. Annars gjorde vi inte mer ute än att gå en sväng. Vi letade efter en kratta och fann den ståendes mot en husvägg. Vi la in den i bilen och gav oss ut på en tur. Tur gick genom centrum av Nyköping till hamnen och tillbaka. Och väl vid garaget så la vår arbetshandledare tillbaka krattan i garaget. Väl tillbaka i arbetslokalen så fanns det inte mycket annat att göra än att byta om och ringa mamma. Jag kunde känna en viss elektrisk stämning i luften. En person som ville säga att jag borde skaffa mig en aktivitet att gå på. Det behöver inte sägas högt jag kan känna den frågan ändå. Och det är irriterande att den här tystnaden får fortgå. I alla fall så ringde jag mamma och först svarade hon inte. Sedan ringde hon tillbaka och sa att jag kunde gå om en halvtimme så skulle vi möta upp varandra. Så då passade jag på att spela lite Bloons td 6. Jag kan känna att den här personen som jag pratar om har svårt att kontrollera sina känslor. I alla fall är det känslan jag får. Men kanske meningen med livet att man ska arbeta och att man ska dö? De säger att man behöver komma ut i samhället för att hitta någon att dela sitt liv med. Men jag är ju ute i samhället. Och hittar fortfarande ingen att dela livet med. Efter ett tag var det dags för mig att gå i alla fall. Mamma hade ringt och sagt att hon var någonstans under bron nu. Så det var bara för mig att gå och jag mötte dem ungefär lite innan bron. Hon och hunden Bella. Så vi gick tillbaka tillsammans sen. Väl hemma hos mamma sen så satte jag mig ner och tittade på tv. Där sände de Uppfinnarens drömgård. Mamma skulle laga till pasta med köttbullar. När hon hade gjort det så satte vi oss ner för att äta pasta, köttbullar, sås, sylt och grönsaker. Det var så mycket att det knappt fick plats på tallriken. Mamma tyckte att vi kunde se på Peltsis vildmark. Men en liten stund in så ville jag se på Vilda Småland. Ett vildmarksprogram om alla vilda djur som lever i Småland. Det var mycket intressant och jag själv fick lite blodad tand för att själv ge mig ut i vildmarken och leta efter vilda djur. Efter det så såg vi på Peltsis vildmark medan vi drack pulverkaffe. Efter det så åkte vi till ICA knuten och jag handlade Varma koppen, mjölk, memma, grädde, Runda björn, Coca cola, Mer pärondricka och aloe vera-dricka. Efter det fick jag skjuts hem. Jag frågade om vi skulle åka till EKO lite men hon sa att hon skulle jobba natt så kanske inte just precis den här gången. Men senare gick det bra. Mamma hade hämtat ut ett paket med hundmat i affären som hunden Bella var i full färd med att tugga upp i baksätet. Vi fick väl skylla oss själva lite som la det i baksätet bredvid hunden Bella. Men när vi var framme hos mig så flyttade vi paketet till framsätet i stället och jag fick en hundpåse med kartongbitar att slänga när jag väl kom in. Annars har jag inte gjort så mycket idag. Jag har tänkt att jag ska skriva. Om Villan demensboende och Mariebergsgården. Om när jag gick där genom skogen, full av hopp, full av förväntan. Vad var det som hände egentligen? Hur kunde det gå så snett? Det hoppas jag att jag kommer kunna ta reda på under en snar framtid. Under tiden får jag brottas med orden och viljan att skriva. Det borde inte vara så svårt att göra. Det kräver bara ett rejält genomarbetat synopsis och sen är det bara att sätta igång. Hur nu det här synopsisen ska se ut. Kanske med att jag går genom skogen…

WordPress undrar vilka de tre föremål är som jag inte kan leva utan. Till att börja med; mobil. Sen vet jag inte om jag ska skriva laptop men jag gör det ändå bara för att. Annars hade jag skrivit anteckningsblock och penna och det hade blivit fyra saker. Men jag antar att jag får nöja mig med tre saker så mobil, anteckningsblock och penna då. Det mesta kan man ändå göra på mobilen. Och anteckningsblocket och pennan går fort att ta fram när man behöver dem. Så var det på Ung Vänsters veckokurs i alla fall. Fast hela anteckningsblocket tog slut. Precis när veckokursen tog slut också. Kunde inte ha blivit mer passande…

WordPress undrar om jag tror på ödet. Och det kan jag väl säga att jag inte precis gör. Jag vet ingenting om när eller hur jag ska dö. Bara att jag kommer göra det en dag. Och att jag inte kan göra något åt det. Sen kanske man skulle vilja kunna bestämma när man ska dö men det låter så vulgärt. Bättre då att leva som att varje dag var ens sista och ta döden som den kommer. Fast helst skulle jag nog inte vilja dö alls. Men att tro på ödet behöver inte nödvändigtvis betyda att man vill dö utan hur man vill dö. Om man befunnit sig i krig så kanske man vill dö med vapen i hand efter att man skjutit ner en massa fiender. Eller så kanske man vill dö gammal med sina nära och kära hos sig precis som morfar fick dö. Jag vet inte hur jag kommer dö dock. Jag får en känsla av att det är många som vill se mig död. Speciellt nu när SD är så stora. Det ger en, en enorm ångest. Men livet går vidare och man jobbar på. Försöker inte tänka på sådana saker som död och elände. Jag vet inte hur det kommer gå på jobbet imorgon. Men jag får ta det som det är. Komplicerat…