Inledning

Pajas vandrar genom skogen. Man vet inte vem han är eller varför han är där han är. Bara att han kommer någonstans ifrån. Och detta någonstans är själva anledningen till att han är där han är just nu. Skogen är stor och skrämmande så Pajas beslutar sig för att bygga en koja. Efter ett tag kommer en annan figur dit. En figur med lång tunga. Han säger åt honom att följa med honom. Han visar honom till en ravin och en grotta. Han säger åt honom att gå in i grottan.

Upptrappning

Pajas går in i grottan ovetandes om vad han kommer få vara med om. Till en början är allt mörkt men sen börjar det brinna i grottan. Plötsligt är han inne i ett hus. Och han får syn på en kvinna. En kvinna som dansar i elden. Hon säger åt honom att komma med henne och dansa i elden. Fast att han egentligen inte vågar så går han också in i elden och börjar dansa. Fast inget händer.

Vändpunkt

Plötsligt börjar Pajas också brinna. Det är varmt som i helvetet men han kan inget göra än att låta sakerna ha sin gång. Pajas förstår vad han har varit med om.

Avslutning

Pajas vaknar upp ur askan. Går ut ur grottan där han stöter på Tungan. Nu är det också en jätte där som ska visa honom något. Han ska visa honom den surrealistiska skogen. Han tar tag i honom och lyfter upp honom ovanför trädtopparna. Han säger åt honom att titta bortanför skogen och han tittar bortanför skogen. Där skogen är alldeles svartvit och surrealistisk. Där, säger jätten, att det är dit han ska. Pajas alltså. Och lyfter ner honom igen. Men Pajas säger att han ska till sin koja först. Och någonstans där, på väg till kojan, avslutas den här novellkurvan. Men den fortsätter så klart med att Pajas går mot den surrealistiska skogen och där upptäcker saker som labyrinter som sätter hans tålamod på prov.

WordPress undrar om jag tycker om mitt jobb. En intressant fråga. Inte lika mycket som jag tyckte om att jobba på Tonys pizza. Men nu får jag varken tänka eller skriva om Tonys pizza längre. Så därför tänkte jag göra det extra mycket. Jag har jobbat på Tonys pizza. Jag har diskat plåtar och vikt kartonger. Jag har varit en del av gemenskapen där och har vetat hur den ser ut. Jag vet precis vem som ville bli av med mig och som också lyckades med det. Vissa klagar på att jag dränker mig i självömkan men jag kan inte leva ett liv som för mig är helt främmande. Att sätta på sig arbetskläderna i Spindelplan är för mig fortfarande främmande. Jag hade velat veta varför jag inte får jobba kvar på Tonys pizza längre. Och helst hade jag velat ha tillbaka mitt jobb på Tonys pizza. Jag hade velat sätta på mig bagarkläder igen. Men livet var annorlunda på andra sätt då också. Till exempel bodde jag hos mamma. Jag gick upp på morgonen, åt någon frukost och tog cykeln till Tonys pizza. Vägen gick förbi ICA knuten, Hållet-skogen, centrum och gågatan. Då om någon gång visste jag vad som fanns i centrum av stan. Bara folk. Och mera folk. Jag kan inte fatta att jag inte får jobba kvar på Tonys pizza. Jag kan inte fatta det. Men då om något måste jag ha vetat hur man för sig och beter sig nere på stan. Det kan man inte säga att alla på jobbet kunde. Men jag hade ändå velat ha någon förklaring. Något som bekräftar att jag har jobbat på Tonys pizza. Nu har jag ingenting och det är så frustrerande. Och på jobbet tycker de att jag ska ringa till Hella direkt. Arbetshandledaren kan tydligen inte ringa till Hella direkt. Men jag klarar inte av att sätta på mig arbetskläder som jag inte känner mig hemma i längre. Snälla. Rädda mig från detta vansinne. Håller jag på att bli galen? Hej mitt namn är Rasmus och jag jobbar på Spindelplan. Jag är en sån som jobbar på Spindelplan. För sån är jag. Det bara är så. Klaga inte. Det kommer du ingenstans med. Nej bättre att hålla tyst och låta allt fortgå. Och konflikten på jobbet kommer bara bli värre. Skulle inte förvåna mig om någon skulle gå och dräpa någon på jobbet till slut. Jag vill inte bli den som blir dräpt dock. Jag vill bara vara som jag är. Och det känner jag att jag kan vara på Tonys pizza. Han tyckte ju att det var bra att jag jobbade där. Vad var det som fick honom att ångra sig? Jag förstår ingenting. Helt obegripligt är det för mig. Hur det kan få gå till på det sätt som det har gått till…

WordPress vill att jag beskriver en period i livet som var svår att säga adjö till. Studenten. Plötsligt var man arbetslös och allt man hade gjort på naturguidesutbildningen spelade inte längre någon roll längre. Sen fick jag en ny chans att göra något i mitt liv när jag började skrivarkurs men sen förstördes den när den skulle flytta och allt så då blev det ju inte bra ändå. Enda gången jag hade det bra var när jag satt på Rosa Huset i Mora. Vad var det jag gjorde? Satt mest och skrollade internet. Hur länge gjorde jag det? Länge. Varför gjorde jag det? Jag ville ha koll på vad som hände i Brunnsvik. Men det kändes allt mer som det blev avlägsnare och avlägsnare det som hände i Brunnsvik. Och min nya verklighet var i Mora. När jag skulle söka jobb och ta körkort. Jag har så mycket mer att skriva om den här perioden egentligen. Som när jag började en studiemotiverande kurs. Och började en kurs som heter Skattungekursen och som visade sig skulle bli en stor del av mitt liv. Alltså på ett sätt som tog upp en stor del av mina tankar. Om det makear sence. I alla fall ska jag skriva om den här perioden i Mora någon gång och någon gång kanske passar nu…

WordPress undrar om jag kunde vara någon annan för en dag, vem skulle jag vara och varför. Kanske Elon Musk? Och sen varför är väl för att han är rik men jag vet inte om det är ett tillräckligt bra skäl för att bli en annan person så jag säger väl för att äga SpaceX och nöjer mig så som det är…

WordPress vill att jag beskriver det mest ambitiösa gör-det-själv-projektet jag någonsin tagit mig an. Oj. Att skriva en bok är hyfsat ambitiöst. Men det känns som jag är så långt ifrån det jag borde skriva som man kan vara. Eller så är det bara jag som har otur i kärlek när jag inte vet hur sex känns. Jag tänkte skriva något annat men vet inte vad det är riktigt. Kanske att det här ambitiösa gör-det-själv-projektet handlar om drömmar. Eller att jag försökt skriva om drömmar. Men att det är så långt ifrån idén jag är som man någonsin kan vara. I stället skriver jag om någon Pajas Pyjamas. Men jag har hållit på att skriva om något annat förut. Det mest ambitiösa gör-det-själv-projekt som jag någonsin gett mig in i. Att skriva en bok. Men hur går det egentligen med mina planer? Jag vet inte riktigt. Jag tyckte bara att det var så tråkigt att jag fick tillbringa helgen ensam nu…