WordPress undrar vad det är som de flesta inte förstår. Jag har lite svårt att svara på den frågan utan att verka fördomsfull. Men kanske hur svårt polisen har att lösa brott? Det finns alla möjliga faktorer som spelar in där. Som vad den misstänkte hade på sig, vad han eller hon gjorde och varför han eller hon var misstänkt från första början. Det tänker jag är svårast för tjejer. Alltså det här med att anmäla när man hamnar mitt i ett pågående brott. Det måste finnas jättemånga tjejer som befinner i våldsamma relationer och även fast jag själv inte har någon erfarenhet av det så kan jag känna att samhället blivit mer kallt den senaste tiden. Men man måste ringa polisen när det pågås ett brott. Det går inte nog att understryka hur viktigt det är att man faktiskt gör det. För om man inte gör det så har det i princip inte hänt. Vad jag tänkte skriva om, hur journalister har det, för att det måste hålla sig till sina begränsningar kanske är ännu viktigare eftersom det är något jag tror att de flesta inte förstår. Hur det är att jobba som journalist idag. Och ja; jag har ett datum den sjuttonde april där jag får prata på om alla journalistiska regler som finns men jag måste fortfarande ligga på. Det kan inte va så som det har varit nu där några killar bestämmer vad jag får och inte får göra. På ett sätt var det en mardröm när jag kom tillbaka från Rädbjörka. Jag bara önskar att vi kunde sluta prata om aktiviteter och började prata om saker som verkligen betyder något. Och jag borde ha legat på Kevin där om att han borde gå på journalistmötet också för som det är nu så kommer väl ingen på journalistmötet. Men ja; man kan fortsätta arbeta som om allt är som vanligt som vanligt. Det går ju också att skriva om, om man har lust till det. Men jag har ingen större lust att skriva om arbetet. Det enda som intresserar mig för tillfället är journalistiken. Eller intresserar kanske är fel ord men något ord måste jag väl ändå ha för att beskriva min relation till journalistiken? Som ett tvång? Ett måste? Jag vet inte hur mycket till jag kommer orka med det här. Att banka huvudet mot en vägg. Det är så det känns. Och inga tack får man. Inga uppmuntrande ord för att man skrivit en nyhet. Ibland är jag rädd för mitt liv. Då påminner jag mig själv om att det finns andra saker att skriva om. Mindre läskiga saker än mord, misshandel eller trafikolyckor…