Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se på något konstigt videoklipp av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen med sparrissmak, spelade lite minecraft och gick till bussen. På busshållplatsen stod det ganska många personer, både på Brandholmen och busstationen. Väl på Spindelplan var det bara att byta om. Jag satte ut mina pumpaplantor idag, vilket är lite av en chansning, eftersom det är så tidigt. Men jag chansar på att de klarar sig och om de inte gör det får jag plantera några andra som jag håller på att förodla just nu. Två stycken. Och sen har jag fröer som jag kan sätta ner när det väl är dags för det. Arbete vi gjorde idag var att plocka pinnar. Vilket var lagom roligt. Men jag gjorde det i alla fall. Minsta lilla gren. Skulle plockas upp och slängas på ett annat ställe. Eller mest plockade vi nog bara stora pinnar. Det var nog inte så noga när jag tänker efter. Och efter ett tag tröttnade vi. Då slutade vi för dagen. Jag hade valt att inte ha jacka på mig när jag var ute. Jag bara tänkte på någon kommentar jag fick. Någon som frågade om jag inte hade handskar på mig. Jag satte i alla fall på mig handskarna när hon nämnde det. Men jag funderar ändå på något annat hon sa. Att jag inte hade jacka på mig. Jag hade själv valt att inte ha jacka. Och det kanske inte var det smartaste. För det var inte så varmt ute. Men jag hade ändå valt det så jag fick skylla mig själv. I alla fall så var arbetsdagen över ganska fort. Jag tror vi satt ute en stund i solen men en efter en gick vi in eftersom vi tyckte att det var för kyligt. När jag gick in tog jag fram papper och penna och ritade det enda jag kunde tänka på, nämligen kartonger. Det kan tyckas irriterande att jag ritar det. Det tycker jag också. Kartonger, kartonger, kartonger. Vika, vika, vika. Det enda jag tänkt på för en tid. Är att vika kartonger. Jag har funderat om jag ska rita plåtarna jag diskade också men funderar hur jag ska göra det. Det kräver så mycket mer koncentration än vad jag har. Jag vet inte hur jag ska rita plåtarna. Duschmunstycket går nog hyfsat men plåtarna… hur ritar man dem? Man kan säga att jag haft helt annat i tankarna i alla fall. Inte som jag haft nu när jag har varit på boendemöte. Men det tar jag senare. Nu är jag på jobbet. Och efter jobbet ringde jag mamma och frågade om jag kunde komma över. Hon sa att hon skulle gå ut med hunden Bella nu så det passade väl bra att jag gick då. Jag skulle i alla fall byta om först. Och jag satt nog en tjugo minuter innan jag började gå också. Jag hade sagt hej då och gjort mig redo för att gå när jag mötte mamma nästan vid jobbet. Så då passade vi på att gå till jobbet och först frågade Patrik om jag hade glömt någonting men sen såg han hunden Bella och mamma och blev så där glad när man brukar se hundar. I alla fall var vi inte där så jättelänge. Jag hade vattnat pumpaplantorna och är väl lite orolig för att jag satt ut dem för tidigt. De såg lite ledsna ut. Det återstår att se när jag kommer tillbaka på fredag. Vi gick i alla fall längs med vattnet. Jag tänkte ta en bild på en ek som stod ute i vattnet men gjorde det aldrig. I stället tog jag kort på promenadstråket. Och vattnet. Och skogen. Sen fick jag nöja mig tyckte jag. Jag vill inte ta för många kort heller. Eller jag vill spara mig till när jag är i Stockholm eller liknande. När vi kom hem till mamma var maten nästan färdig. Det var bara såsen som skulle tillagas. Och när det var gjort så kunde vi äta. Det var någon slags kött med potatis, sås, lingonsylt, gelé, kokta ärter och morötter. Det var i alla fall mycket gott! Och till det tittade vi på Jens i vildmarken. När vi hade ätit färdigt och gjort pulverkaffe så skulle vi ringa Jakobsbergs folkhögskola. Men vi hittade inget bra nummer; det bästa numret var väl till internatet och de svarade inte. Men jag pratade i alla fall in ett meddelande efter pipet där jag frågade om priset, hur det såg ut där och om vi kunde komma och besöka stället någon gång. Det är i alla fall de frågor jag tänkte ställa dem om de ringer upp imorgon till exempel. Men just då var jag hos mamma och vi var inte där så länge till. Jag har för mig att hon skulle jobba natt och väl ville komma iväg tidigt. Hunden Bella skulle kissa men kissade aldrig. Vi handlade på ICA knuten och mamma skulle hämta ett packet; en reuter så att tvn funka igen. Och jag, jag gick och handla mjölk, onion rings, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, paj mozzarela och körsbärstomat, choklad och glass. Sen fick jag skjuts hem och sen var det inget mer med det. Fast det var det visst det för sen skulle vi ha boendemöte igen. Och jag ville egentligen inte gå på boendemötet eftersom jag visste att de bara skulle prata aktiviteter på det. Men jag gick ändå och jag försökte övertyga Kevin att gå på journalistmöte men det gick inte hur mycket jag än försökte. Jag kände mig lite som en telefonsäljare vilket var en känsla jag absolut inte ville ha. Jag frågade de rakt ut vad de skulle göra om någon begick en kriminell handling. Det enda svar jag fick var att det pratar vi inte om här utan här pratar vi om aktiviteter och andra saker som vi vill ta upp med varandra. Nivån är att efterlikna vid en dagisnivå. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Jag fattar inte varför jag går på dessa möten. Det händer ändå ingenting. Jag kommer fortsätta sitta där ensam på journalistmötena men är det mitt fel då? Var ska skammen ligga? Jag är inte mycket för att lägga över känslan av skam på någon annan. Men det betyder inte att jag slutar tjata på de mest envisa nejsägarna att de borde komma på journalistmötena. Så gjorde jag i alla fall med Kevin. Jag tycker verkligen att han hade passat på journalistmötena. Men att han sa nej fick mig att känna mig som en telefonsäljare. Men i slutändan bryter det ner till frågan; vad gör man om någon begår en kriminell handling? Ringer polisen. Punkt. Varken mer eller mindre. Men jag klarar inte av det längre. Jag klarar bara av att skriva nyheter som händer i Nyköping. Och hemsidan tog jag upp och studiecirkel i journalistik tog jag upp. Och jag kunde äntligen fråga Nathalia om hon ville vara med på journalistmöte. Jag skämtade lite att jag kunde intervjua henne men då sa hon att hon tvekade att bli intervjuad av mig eftersom jag hade kallat dem för nazister en gång. Det är rena ryktesspridningar men varför skulle jag inte kunna intervjua henne för det? Och en annan person såg intervjuandet som något negativt och nämnde något om att de aldrig hade blivit intervjuade och att de hade suttit ensamma där om kvällarna och att vissa personer bara var där vissa tillfällen. Varför skulle de intervjuas i så fall? De verkade inte förstå vad det handlade om men jag kommer så klart inte intervjua någon mot sin vilja. Jag kan bara fundera på var denna motvilja mot journalistik kommer ifrån. Det blev inte alls som att jag ville att det skulle bli. Alla snälla och förstående personer skräms bort. Eftersom journalistik handlar om trafikolyckor, misshandel och mord. Vem vill skriva om sånt egentligen? Inte jag i alla fall. Men så har jag gått en journalistutbildning och så har jag lärt mig att skriva om sånt här. Det handlar om kvalitet också. Det blir en annan kvalitet när man skriver journalistik. Det blir inte så där rörigt och osammanhängande när det kommer till ens övriga skrivande utan det är verkligen rakt på sak. Om bara fler personer kunde inse det. Nästa journalistmöte skulle vi ha åttonde maj i alla fall klockan sju. Får se om det kommer några personer då. Och om det inte gör det så göra det inte så mycket heller. Bara jag får hålla rutinen på något sätt så går det bra. Jag pratade om lappen vi hade fått inför boendemötet också. Att lappen till journalistmötet kunde se likadan ut. Men det var då som personalen började tveka. Nej något sådant ska vi inte hålla på med. Det var känslan jag fick. Och klockan närmade sig åtta så vi fick lov att gå ut därifrån. Men jag lämnades med en känsla av att vi inte hade kommit någonstans. Visst vi hade pratat aktiviteter men varför hade vi gjort det? Varför var det så viktigt? Jag hade önskat att vi i alla fall kunde börja prata journalistik utan att vi avfärdar varandra som telefonförsäljare. Det blir inte så bra stämning då. Nu ska jag väl i alla fall se färdigt filmen Logan och sen får vi se vad jag gör. Måste väl uppehålla tankarna med något. Är det inte så? Att man måste ha ett intresse? Det är så de säger i alla fall. Det är ingen som är intresserad av journalistik så därför kommer det ingen. Så därför har jag misslyckats igen och det suger verkligen. Musten ur en. Men man fortsätter att ha dessa journalistmöten och hoppas att någon ska komma i alla fall. Mer kan man väl inte göra? Jag kan inte göra så mycket mer än det jag gjort i alla fall och det är irriterande men det är så det är i alla fall. Sen undrar jag när personalen ska sluta fråga en när man ska börja på en aktivitet? Jag är inte intresserad av någon aktivitet av något slag. Jag hade velat ha en högre nivå på dessa samtal jag har med personalen. Jag vet inte om jag kommer ha det idag eller imorgon eller någon annan dag men nån dag hade räckt bra för mig. Jag kommer fortsätta läsa boken Min hand i min. Under den tiden kommer jag nog va rätt okontaktbar. Men det eldar på mitt eget självbiografiska skrivande om när jag åkte båt till Finland, bodde i Kättbo och gjorde praktik på Mariebergsgården. Praktik på Mariebergsgården. Det var där någonstans det gick snett. Jag hade tyckt att mamma bettet sig så konstigt. Jag hade inte behövt ta dessa långa promenader som jag gjorde och lagt oss i soffan, jag och lillebror, för att det var något jag tänkte jag hade gjort när jag var liten. Polisen som hade kommit in hade verkligen varit rakt på sak. De skulle ta mig in på polisstation. Jag hade varit våldsam. Jag hade inte alls varit medgörlig. En sådan person hade jag inte velat va igen. Det är långt ifrån den person som jag är nu. Nu försöker jag bli sams med mamma igen genom att komma till henne efter arbetsdagarna. Jag vill inte leva mitt liv i hat och misär. Misär som jag anser det är. Att leva i hat. Jag börjar få slut på ämnen att skriva om men kan väl säga så här mycket i alla fall att man nog behöver något att se fram emot. Min är att spela Fall Out 76 eller Fall Out 4. Men till dess kan jag väl ge en hint om vad det är jag skriver om egentligen? För jag börjar få allt svårare att veta. Vad jag skriver om egentligen. Men jag ritade något om vikta kartonger och jag ritade något om de djupaste drömmar där höghusen när till himlen. En scen som är tagen från Inception. Men som jag tänkte använda i mitt eget skrivande. Man behöver något att se fram emot. Något som man vill skriva om. Men det här är bara en dagboksanteckning. Det är varken mer eller mindre. Jag ska bara skriva om vad jag gjort under dagen och vara nöjd sen. Men jag kan inte vara nöjd sen. Jag måste skriva om något mer. Något som har med det undermedvetna att göra. Jag vet att det inte är det som man brukar tänka på men det är det jag tänker. Det tänkte jag förresten säga till Kevin när jag inte lyckades övertyga honom att vara med på mina journalistmöten: Att jag vet att det inte är det han brukar göra men att det kan va något som han börjar med att göra…