Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se något konstigt videoklipp av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen grönsak, spelade lite minecraft innan jag gick till bussen. Det känns som jag borde veta vilka som klev på bussen men det var så länge sen att jag inte gör det. Jag vet bara att det var många olika personer som klev på. Kan inte påstå att det var något speciellt som hände utan allt var som vanligt. Vad nu ”vanligt” betyder men jag tror ni förstår. Jag vet inte om det är något med själva bussresandet som jag vill skriva. Hur det är att åka buss från Branholmen till Spindelplan. Alla människor man möter. Jag vet inte vad jag vill skriva om egentligen? Att det är roligt att åka buss? Känns lite flummigt. Och jag går långt från den röda tråden nämligen vad jag gjorde under dagen. I alla fall; när jag kom till jobbet så tog vi en promenad. Jag tog ett kort på planteringen som ruttnat. Jag tog också ett kort på promenaden på den där eken som stod ute i vattnet. När jag såg vattnet forsa så tänkte jag på något annat minne när jag paddlade kanot och skulle flyta med vattnet med fötterna först för att lära mig att flyta säkert på naturguidesutbildningen. Jag kan komma ihåg att vattnet var iskallt. Det känns som jag har så mycket mer att skriva om naturguidesutbildningen. Vädret var mulet och kallt. Det hade snöat under natten. Det var därför som odlingen ruttnat. Mina pumpaplantor. Men jag får tänka att jag får kompleteringsodla när det blir varmare väder sen. Jag har i alla fall satt ner tre pumpafrön till. När vi hade promenerat så passade jag på att rita igen. Förra gången ritade jag kartonger, den här gången ritade jag plåtar och jag har en bild i huvudet där jag skulle kunna rita bokhyllor. Brunnsviks bokstuga. Jag har så många minnen av Brunnsvik. Det är nästan så att det blir övermäktigt. Men jag behöver skriva om det. Vardagsrummet, bokstugan, vad vi gjorde om dagarna. Vill folk höra om det än? Jag känner mig så trasig. Men det känns som någon ska komma och laga mig på något sätt. Jag vet inte vem det är men jag tror det är någon som jag tycker om. Jag låter er veta när jag får veta mer. Så jag ritade diskhon med plåtar och spruten precis som jag mindes det. Vi satt rätt länge där. Ja just det; hunden Bosse var på jobbet också. Och då kan man tänka sig hur segt det gick att promenera när Bosse skulle pissa på varenda stolpe han såg. Patrik fick nästan lov att lyfta honom för att komma vidare. Och när vi hade promenerat så gick Bosse och la sig för sig själv. Efter ett tag kom Patriks fru och hämtade Bosse. Och efter det behövde jag inte sitta så länge till. Jag prövade att ringa mamma men hon svarade inte. Jag hade tagit fler kort på teckningen och lagt ut på Instagram. Det hade jag både gjort med odlingen, trädet i vattnet och teckningen. Och efter det gick jag hem. Fast inte först för först gick jag till ICA knuten och jag handlade nachochips, dip, mjölk, onion rings som jag senare upptäckte var trasig, doritos, västkustchips med salt och vinägersmak som var extremt god, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, paj vegofärs, matlåda och godis. När jag stod i kön och det var min tur att handla så nämnde jag att Onion rings var trasig. Då sa hon att jag kunde gå och hämta en hel påse. Så jag gjorde det och blev därmed nöjd. Allt gick så fort sen. Det var precis så jag hann med bussen och när jag satte mig på bussen så satte jag på hörsnäckorna och lyssnade på P3. När jag satte mig på bussen till Brandholmen så tyckte jag mig se polisen med blåljus åka åt motsatt håll. Men det står inget på polisens hemsida så jag vet inte vad de höll på med. När jag kom hem satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor jag hade handlat. Jag har inte gjort så mycket sen dess. Jag har sett på filmen Madame Web för fjärde femte gången. När personalen kom så hade jag inget speciellt att prata om. Det är som när man möter alla andra människor under dagarna. Man avtrubbas. Men en grej jag kan minnas från Tonys pizza var att de alltid spelade musik i högtalarna. Och nu jobbar jag inte där längre. Vilket känns orättvist. Men jag har nog inget mer att rita om det jobbet. Nästa motiv kommer nog vara en bokhylla. I Brunnsvik. Jag åt en paj med vegofärs. Stamsite har startat sin stream och jag har kört parkourrace. Han brukar mest köra Marbles on stream och Party bots. Och jag spelade minecraft. Jag körde ett race men när de skulle köra ett andra race så orkade jag inte köra hela. Just nu tittar jag på när Stamsite spelar 90gq create. Jag kommer inte jobba förrän nästa fredag eftersom jag skulle till tandläkaren på måndag och onsdagen var en röd dag av någon anledning. Resten av tiden kommer vara lästid. Känns verkligen som jag har något att se fram emot. Något som jag tänkt på länge. Det känns som det var det jag ville skriva om när jag skrev om alla de bussturer jag tog. Man möter så många olika människor och kanske de läser någon bok också? Det kan jag ju inte veta förstås men jag ser fram emot all den här tiden jag har att läsa. Det utvecklar mitt skrivande något oerhört. Det har fått mig att skriva om Tonys pizza. Och kanske att jag kan skriva om något annat? Kanske Mariebergsgården? Kanske när jag bodde i Kättbo? Om alla olika människor jag mötte där? Jag hade ju tagit ett kort på min högstadieklass men jag hade ju inte skrivit så mycket. Det känns det som jag kan göra mer. Hur vissa personer behandlade mig under högstadiet. Och fick mig att se saker jag inte ville se. Jag kommer inte ihåg så mycket från Stjärnhov. Kanske om jag frågar min mamma att jag börjar minnas bättre? Jag vet inte riktigt. Jag hade ju skrivit om när pappa lämnade av mig hos mamma och hur jag slet mig och sprang till pappa igen. Och hur de fick lov att hålla mig kvar hos mamma. Vissa gånger känns det som jag fortfarande inte klippt navelsträngen till min mamma. Men med min pappa så känns det som det är meningen att jag ska ha navelsträngen kvar. Jag har helt klart bättre kontakt med pappa än med mamma. Så är det bara. Jag antar att jag får skriva på självbiografin när tid och lust finns. Men till dess så fortsätter jag läsa och jag läser Min hand i min…

Trafikolycka, Nyköping

På Bergshammarvägen personbilar i krock. Klockan 10:13 kommer larm om en trafikolycka på väg 800, Bergshammarvägen, väster om Nyköping. Två personbilar är det som har krockat och vägen är helt avstängd under bärgnings- och räddningsarbetet. Prognosen är att vägen är körbar igen omkring klockan 11. Allvarligt skadad ska inge person vara. En man i 20-årsåldern misstänks för vårdslöshet i trafik i samband med olyckan. Framkomlig ska vägen vara i en riktning (11:04). Uppdatering 11:13 vägen är öppen i båda riktningar.

Källa: Polisen.se

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se på något konstigt videoklipp av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen med sparrissmak, spelade lite minecraft och gick till bussen. På busshållplatsen stod det ganska många personer, både på Brandholmen och busstationen. Väl på Spindelplan var det bara att byta om. Jag satte ut mina pumpaplantor idag, vilket är lite av en chansning, eftersom det är så tidigt. Men jag chansar på att de klarar sig och om de inte gör det får jag plantera några andra som jag håller på att förodla just nu. Två stycken. Och sen har jag fröer som jag kan sätta ner när det väl är dags för det. Arbete vi gjorde idag var att plocka pinnar. Vilket var lagom roligt. Men jag gjorde det i alla fall. Minsta lilla gren. Skulle plockas upp och slängas på ett annat ställe. Eller mest plockade vi nog bara stora pinnar. Det var nog inte så noga när jag tänker efter. Och efter ett tag tröttnade vi. Då slutade vi för dagen. Jag hade valt att inte ha jacka på mig när jag var ute. Jag bara tänkte på någon kommentar jag fick. Någon som frågade om jag inte hade handskar på mig. Jag satte i alla fall på mig handskarna när hon nämnde det. Men jag funderar ändå på något annat hon sa. Att jag inte hade jacka på mig. Jag hade själv valt att inte ha jacka. Och det kanske inte var det smartaste. För det var inte så varmt ute. Men jag hade ändå valt det så jag fick skylla mig själv. I alla fall så var arbetsdagen över ganska fort. Jag tror vi satt ute en stund i solen men en efter en gick vi in eftersom vi tyckte att det var för kyligt. När jag gick in tog jag fram papper och penna och ritade det enda jag kunde tänka på, nämligen kartonger. Det kan tyckas irriterande att jag ritar det. Det tycker jag också. Kartonger, kartonger, kartonger. Vika, vika, vika. Det enda jag tänkt på för en tid. Är att vika kartonger. Jag har funderat om jag ska rita plåtarna jag diskade också men funderar hur jag ska göra det. Det kräver så mycket mer koncentration än vad jag har. Jag vet inte hur jag ska rita plåtarna. Duschmunstycket går nog hyfsat men plåtarna… hur ritar man dem? Man kan säga att jag haft helt annat i tankarna i alla fall. Inte som jag haft nu när jag har varit på boendemöte. Men det tar jag senare. Nu är jag på jobbet. Och efter jobbet ringde jag mamma och frågade om jag kunde komma över. Hon sa att hon skulle gå ut med hunden Bella nu så det passade väl bra att jag gick då. Jag skulle i alla fall byta om först. Och jag satt nog en tjugo minuter innan jag började gå också. Jag hade sagt hej då och gjort mig redo för att gå när jag mötte mamma nästan vid jobbet. Så då passade vi på att gå till jobbet och först frågade Patrik om jag hade glömt någonting men sen såg han hunden Bella och mamma och blev så där glad när man brukar se hundar. I alla fall var vi inte där så jättelänge. Jag hade vattnat pumpaplantorna och är väl lite orolig för att jag satt ut dem för tidigt. De såg lite ledsna ut. Det återstår att se när jag kommer tillbaka på fredag. Vi gick i alla fall längs med vattnet. Jag tänkte ta en bild på en ek som stod ute i vattnet men gjorde det aldrig. I stället tog jag kort på promenadstråket. Och vattnet. Och skogen. Sen fick jag nöja mig tyckte jag. Jag vill inte ta för många kort heller. Eller jag vill spara mig till när jag är i Stockholm eller liknande. När vi kom hem till mamma var maten nästan färdig. Det var bara såsen som skulle tillagas. Och när det var gjort så kunde vi äta. Det var någon slags kött med potatis, sås, lingonsylt, gelé, kokta ärter och morötter. Det var i alla fall mycket gott! Och till det tittade vi på Jens i vildmarken. När vi hade ätit färdigt och gjort pulverkaffe så skulle vi ringa Jakobsbergs folkhögskola. Men vi hittade inget bra nummer; det bästa numret var väl till internatet och de svarade inte. Men jag pratade i alla fall in ett meddelande efter pipet där jag frågade om priset, hur det såg ut där och om vi kunde komma och besöka stället någon gång. Det är i alla fall de frågor jag tänkte ställa dem om de ringer upp imorgon till exempel. Men just då var jag hos mamma och vi var inte där så länge till. Jag har för mig att hon skulle jobba natt och väl ville komma iväg tidigt. Hunden Bella skulle kissa men kissade aldrig. Vi handlade på ICA knuten och mamma skulle hämta ett packet; en reuter så att tvn funka igen. Och jag, jag gick och handla mjölk, onion rings, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, paj mozzarela och körsbärstomat, choklad och glass. Sen fick jag skjuts hem och sen var det inget mer med det. Fast det var det visst det för sen skulle vi ha boendemöte igen. Och jag ville egentligen inte gå på boendemötet eftersom jag visste att de bara skulle prata aktiviteter på det. Men jag gick ändå och jag försökte övertyga Kevin att gå på journalistmöte men det gick inte hur mycket jag än försökte. Jag kände mig lite som en telefonsäljare vilket var en känsla jag absolut inte ville ha. Jag frågade de rakt ut vad de skulle göra om någon begick en kriminell handling. Det enda svar jag fick var att det pratar vi inte om här utan här pratar vi om aktiviteter och andra saker som vi vill ta upp med varandra. Nivån är att efterlikna vid en dagisnivå. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Jag fattar inte varför jag går på dessa möten. Det händer ändå ingenting. Jag kommer fortsätta sitta där ensam på journalistmötena men är det mitt fel då? Var ska skammen ligga? Jag är inte mycket för att lägga över känslan av skam på någon annan. Men det betyder inte att jag slutar tjata på de mest envisa nejsägarna att de borde komma på journalistmötena. Så gjorde jag i alla fall med Kevin. Jag tycker verkligen att han hade passat på journalistmötena. Men att han sa nej fick mig att känna mig som en telefonsäljare. Men i slutändan bryter det ner till frågan; vad gör man om någon begår en kriminell handling? Ringer polisen. Punkt. Varken mer eller mindre. Men jag klarar inte av det längre. Jag klarar bara av att skriva nyheter som händer i Nyköping. Och hemsidan tog jag upp och studiecirkel i journalistik tog jag upp. Och jag kunde äntligen fråga Nathalia om hon ville vara med på journalistmöte. Jag skämtade lite att jag kunde intervjua henne men då sa hon att hon tvekade att bli intervjuad av mig eftersom jag hade kallat dem för nazister en gång. Det är rena ryktesspridningar men varför skulle jag inte kunna intervjua henne för det? Och en annan person såg intervjuandet som något negativt och nämnde något om att de aldrig hade blivit intervjuade och att de hade suttit ensamma där om kvällarna och att vissa personer bara var där vissa tillfällen. Varför skulle de intervjuas i så fall? De verkade inte förstå vad det handlade om men jag kommer så klart inte intervjua någon mot sin vilja. Jag kan bara fundera på var denna motvilja mot journalistik kommer ifrån. Det blev inte alls som att jag ville att det skulle bli. Alla snälla och förstående personer skräms bort. Eftersom journalistik handlar om trafikolyckor, misshandel och mord. Vem vill skriva om sånt egentligen? Inte jag i alla fall. Men så har jag gått en journalistutbildning och så har jag lärt mig att skriva om sånt här. Det handlar om kvalitet också. Det blir en annan kvalitet när man skriver journalistik. Det blir inte så där rörigt och osammanhängande när det kommer till ens övriga skrivande utan det är verkligen rakt på sak. Om bara fler personer kunde inse det. Nästa journalistmöte skulle vi ha åttonde maj i alla fall klockan sju. Får se om det kommer några personer då. Och om det inte gör det så göra det inte så mycket heller. Bara jag får hålla rutinen på något sätt så går det bra. Jag pratade om lappen vi hade fått inför boendemötet också. Att lappen till journalistmötet kunde se likadan ut. Men det var då som personalen började tveka. Nej något sådant ska vi inte hålla på med. Det var känslan jag fick. Och klockan närmade sig åtta så vi fick lov att gå ut därifrån. Men jag lämnades med en känsla av att vi inte hade kommit någonstans. Visst vi hade pratat aktiviteter men varför hade vi gjort det? Varför var det så viktigt? Jag hade önskat att vi i alla fall kunde börja prata journalistik utan att vi avfärdar varandra som telefonförsäljare. Det blir inte så bra stämning då. Nu ska jag väl i alla fall se färdigt filmen Logan och sen får vi se vad jag gör. Måste väl uppehålla tankarna med något. Är det inte så? Att man måste ha ett intresse? Det är så de säger i alla fall. Det är ingen som är intresserad av journalistik så därför kommer det ingen. Så därför har jag misslyckats igen och det suger verkligen. Musten ur en. Men man fortsätter att ha dessa journalistmöten och hoppas att någon ska komma i alla fall. Mer kan man väl inte göra? Jag kan inte göra så mycket mer än det jag gjort i alla fall och det är irriterande men det är så det är i alla fall. Sen undrar jag när personalen ska sluta fråga en när man ska börja på en aktivitet? Jag är inte intresserad av någon aktivitet av något slag. Jag hade velat ha en högre nivå på dessa samtal jag har med personalen. Jag vet inte om jag kommer ha det idag eller imorgon eller någon annan dag men nån dag hade räckt bra för mig. Jag kommer fortsätta läsa boken Min hand i min. Under den tiden kommer jag nog va rätt okontaktbar. Men det eldar på mitt eget självbiografiska skrivande om när jag åkte båt till Finland, bodde i Kättbo och gjorde praktik på Mariebergsgården. Praktik på Mariebergsgården. Det var där någonstans det gick snett. Jag hade tyckt att mamma bettet sig så konstigt. Jag hade inte behövt ta dessa långa promenader som jag gjorde och lagt oss i soffan, jag och lillebror, för att det var något jag tänkte jag hade gjort när jag var liten. Polisen som hade kommit in hade verkligen varit rakt på sak. De skulle ta mig in på polisstation. Jag hade varit våldsam. Jag hade inte alls varit medgörlig. En sådan person hade jag inte velat va igen. Det är långt ifrån den person som jag är nu. Nu försöker jag bli sams med mamma igen genom att komma till henne efter arbetsdagarna. Jag vill inte leva mitt liv i hat och misär. Misär som jag anser det är. Att leva i hat. Jag börjar få slut på ämnen att skriva om men kan väl säga så här mycket i alla fall att man nog behöver något att se fram emot. Min är att spela Fall Out 76 eller Fall Out 4. Men till dess kan jag väl ge en hint om vad det är jag skriver om egentligen? För jag börjar få allt svårare att veta. Vad jag skriver om egentligen. Men jag ritade något om vikta kartonger och jag ritade något om de djupaste drömmar där höghusen när till himlen. En scen som är tagen från Inception. Men som jag tänkte använda i mitt eget skrivande. Man behöver något att se fram emot. Något som man vill skriva om. Men det här är bara en dagboksanteckning. Det är varken mer eller mindre. Jag ska bara skriva om vad jag gjort under dagen och vara nöjd sen. Men jag kan inte vara nöjd sen. Jag måste skriva om något mer. Något som har med det undermedvetna att göra. Jag vet att det inte är det som man brukar tänka på men det är det jag tänker. Det tänkte jag förresten säga till Kevin när jag inte lyckades övertyga honom att vara med på mina journalistmöten: Att jag vet att det inte är det han brukar göra men att det kan va något som han börjar med att göra…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se något konstigt videoklipp av UFOsxm. Jag blev förvånad minst sagt när jag hörde att det ringde på dörren eftersom det aldrig brukar ringa på dörren vid elvatiden på förmiddagen och om det gör det så vet jag oftast om vem som ska komma. Nu hade jag ingen aning om vem som skulle komma. Tydligen skulle det rensas i avloppet. Personalen var en kvinna och vaktmästaren en man med långt skägg. Måste säga att jag inte var i form för det egentligen. Men frågan; vad är jag i form för egentligen då? Inte jobb heller egentligen och ändå går jag och göra det. Som en och annan robot. När han var klar med avloppet i diskhon så kunde jag äntligen göra Varma koppen med grönsakssmak, se färdigt UFOsxms video och spela lite minecraft innan jag gick iväg till bussen. Och på bussen var det inte så många personer. Varken från Brandholmen eller busstationen. Fast från busstationen var det bara ett säte ledigt så jag fick skynda mig att ta det innan någon annan gjorde det. Väl i Spindelplan var det bara att byta om. Vi gick iväg med skottkärra och sopskyfflar till garaget. Väl där mötte vi på en chef som berättade lite saker som han ville ha gjort men som jag inte kommer ihåg nu. En grej de hade gjort i alla fall var att ta bort en stock från en lekpark och då det stack upp armeringsjärn så sa de att de skulle behöva använda någon vinkelslip av något slag för att såga bort dem innan något barn spetsade sig på dem. Vilket var en rätt otäck bild att få i skallen. Men efter ett tag åkte den här chefen iväg i alla fall. Och vi började sopa. Det var inte mycket sopande idag. Jag tror vi bara höll på i en halvtimme. Och efter att vi hade sopat så gick vi och hämtade en till stock från lekparken. Efter det var vi färdiga. Jag fick en idé att jag skulle rita en scen från den bok som jag tänkt skriva nu. En natt i Nyköping. Påminner om en scen från Inception där de bygger sandslott och därmed bygger höga höghus som de sen kan rasera och göra som de vill med. Min tanke är att det kommer efter att jag varit i Tonys pizza. Vilket också är en scen jag skulle kunna rita. Alla dessa kartonger. Jag kan inte glömma dem hur mycket jag än försöker. Det här är kanske inte vad Tony eller någon anställd på Tonys pizza ville men de får skylla sig själva när de sparkar mig så där. Jag ska i alla fall ringa Hella imorgon och prata mer om Tonys pizza. Efter jobbet gick jag till mamma. Jag hade ringt innan och hon berättade att hon höll på att borsta Bella. Jag höll på att gå hem i arbetskläder men var också noga med att ta kort på teckningen jag hade gjort. Både på höghusen och sandstranden med sandslotten och streckgubbarna. Det är det enda jag kan rita men mer förklaring kommer senare när jag lägger ut fler bilder på min teckning. Jag kan väl säga som så att den här idén har jag tänkt på länge även om jag bara sett den i Inception. Att få skapa sin egen värld. Är något jag längtat efter något så oerhört. Förmodligen kommer de röda byggnaderna vara där också. Men annars är handlingen ovis. Jag rör mig mot okända marker. Jag kommer inte längre skriva om den gången han möter sig själv. Den då han ger ifrån sig ett avgrundskrik. Som får isen att spricka och allting falla. Jag måste tänka om, om allt och alla. Det är inte lätt till en början men det är ett måste. Jag kan inte famla runt i mörkret som jag brukat gjort utan ha en noga utstakad väg. Det tror jag i alla fall är för allas bästa. Så jag tog bilder på teckningen och var förhoppningsvis nöjd med det efteråt. Jag är inte mycket för att skriva långdragna texter som ingen ändå läser. Men ändå känns det här för viktigt för att lämna. Jag kan helt enkelt inte sluta tänka på att det finns en scen där höghusen når upp till molnen precis som i Inception. Och att jag upptäcker något där. Vad är det? Det måste va något jag sett förut. Kanske en tätbevuxen skog? Jag vet inte riktigt. Det ska i alla fall bli spännande att fortsätta med den här berättelsen. Men nu fortsätter jag med dagboksanteckningen. Efter jobbet gick jag hem till mamma. Efter att ha hälsat på hunden Bella och lagt upp en bild på teckningen på Instagram med texten ”Det var evigheter sen men nu har jag i alla fall ritat på jobbet…” så hjälpte jag till, ovanligt nog, med maten. Jag öppnade en burk med majs, skar upp gurkan och tomaterna. Men efter det gjorde jag inget mer. Jag satt mig och tittade på tv. Hade missat Ett enklare liv men tittade på Fårbonden i Lofoten och det dröjde inte länge för än det var mat ropade mamma. Och det blev tacos. Mamma ville att vi skulle till Arken Zoo innan fem så vi fick åka hyfsat tidigt. Vi rastade hunden Bella så hon fick kissa och bajsa. Efter det åkte vi till ICA knuten där jag handlade dip, makaroner, mjölk, toapapper, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, frusna grönsaker, paj vegofärs och choklad. Efter det åkte vi till Arken Zoo där Bella fick sina klor klippta. Och på vägen pratade vi om Jakobsbergs folkhögskola. Vi pratade om att vi kunde ringa gemensamt dit nästa gång jag kom till mamma, nämligen på onsdag. Vilket var en lättnad för mig eftersom det känns nog så mycket att ringa Hella om Tonys pizza imorgon. Och på onsdag är det boendemöte också. Då hoppas jag att Kevin är med och Nathalia så att jag kan locka in dem i de här journalistmöten jag har. Kevin tror jag skulle passa bäst eftersom han är lite kall och jag får säga det till honom också när vi har det här mötet. Också får vi bestämma när vi ska ha nästa boendemöte. Och eventuellt kan jag ge ut användarnamn och lösenord till NyttiNyköpings blogg. Men jag tror det är bra att börja med det enkla som notisskrivande är. Sen vet jag inte om det kommer startas någon studiecirkel i journalistik i ABF men det får tiden utvisa. Till dess får jag vänta och se vad som händer härnäst. Efter att Bella klippt klorna så fick jag skjuts hem. Och sen dess har jag inte gjort så mycket annat än att sätta på radion och packa upp. Inga plantor har vissnat än i alla fall. En pumpaplanta såg lite ledsen ut ett tag men efter att den fick vatten återhämtade den sig. Till största del vill jag skriva om vardagliga ting men att skriva om det undermedvetna kanske blir lite svårare. Eller jag har i alla fall inte gjort det på väldigt länge. Det är en annan bild jag skriver om nu. Det är inte längre de oändliga ängarna, den mörka skogen, den övergivna fäboden eller den tätbevuxna skogen. Men det känns som jag kan använda de lite naturligare landskapen i också den här boken. Det behöver inte vara den enorma staden hela tiden utan jag kanske kommer till en äng eller en tätbevuxen skog. Möjligheterna är oändliga när det kommer till att skriva om drömmar. Men den största frågan ställer jag till dig, läsaren; vad är du beredd att uppleva när vi tillsammans gör en resa ner i det undermedvetna?

Uppgiften var lätt; se till så att inga plantor torkade upp. Ändå var det något av det tyngsta han kunde göra. För först skulle han gå upp från sitt hem längst ner i byn och sedan bära en tung vattenkanna för att vattna de små ljusgröna växterna. Det var lite nytt för honom det här. Att vattna växter. Det kändes som att något inom honom dog när han gjorde det här. Men han hade själv gett sig in i det här så då fick han stå ut med det också. Att vattna plantor. Han tänkte på hur länge sen det var nu. Sen han haft den där drömmen. Och allt som hade hänt efter det. Kändes som en hel livstid sen. Fysiskt var han inte så gammal men undermedvetet var han flera hundra år. Han kunde inte komma undan det faktum att det undermedvetna ständigt jagade honom. Det fanns ingenstans att gömma sig. Och han visste inte om han ville gömma sig heller. När det hände var det som det skönaste han kunde vara med om. När han vattnat färdigt gick han och la sig i soffan. Det tog inte lång tid för honom att somna och drömma om att han föll och vaknade om vartannat. Till slut slutade han falla. I stället fann han sig på ett kallt lite blött ställe. Ovanför sig kunde han se det ljusgröna som lystes upp av solen. Solen som inte kunde nå ner hit där han låg. Vilket var lite välkommet eftersom han kände sig lite varm efter att han jobbat så mycket. Han hade varit med om det här förut. Han fick lite deja vu känslor av det hela. Men reste sig i alla fall upp. Och såg att han befann sig i ett landskap som enbart bestod av gräs. Till och med bergen i horisonten bestod av gräs. Och någonstans i mitten fanns en kulle med en gammal ek och en svartklädd figur som såg ut att sova därunder. Han började gå. Han hade gjort det här förut. Visste precis vad som skulle hända. Han skulle svinga sin käpp och sedan skulle han hamna i högstadiet igen. Precis som förra gången. Kunde han inte komma med något nytt? Något som han aldrig hade sett förut? Han gick fram till den svartklädde figuren. Precis som förra gången slog han till med sin käpp mot hans ansikte. Men den här gången hamnade han inte i ett högstadium. Den här gången hamnade han i ett fängelse. Och desperat insåg han att han inte kunde ta sig ut…