Mörka byggnader reste sig på båda sidor om honom. De här höghusen nådde upp till himlen. De var egenskapade. Onaturligt höga. Det fanns ingen byggnad i världen som kunde bli så hög. Bara om man var riktigt djupt i det undermedvetna. Och det var han ju nu. Här fanns det röda byggnader. Och dessa byggnader som såg ut att nå upp till himlen. Som alla såg likadana ut. Här hade han varit många gånger. Så många gånger att han lite börjat tröttna på det här stället. Sekunder blev till år här nere. Han hade blivit gammal. Pensionär. Helt ensam. Ingen annan ville vara med honom. Varför visste han inte. I å för sig var det inte det här han brukade drömma om. Han brukade drömma om oändliga grässlätter, mörka skogar, övergivna fäbodar, tätbevuxna skogar och öde städer. Men det var inte så ovanligt att han drömde om gigantiska städer heller. Han kände att drömmen ville säga honom något. Något som han inte hade tänkt på evigheter. En längtan bort från allt det gråa tråkiga. I denna stad fanns det gallerier och affärer också. Platser som han ville besöka. Det var så länge sen han hade roligt. Att han inte kunde minnas senaste gången han hade det. Där han var fanns det röda byggnader. Och bakom de här röda byggnaderna stod dessa gigantiska höghus. För det mesta var det de enda han såg. Inga gatlyktor eller tecken på att någon bodde i de här höghusen. För det mesta var det mörkt och det var så väldigt mörkt. Så ogästvänligt. Asfalten såg kall och oinbjudande ut. Ändå var det här han ville vara för tillfället. Han gick in i en av byggnaderna. Hissen var gammal och väldigt risig. Det kändes knappt som den skulle gå upp när han tryckte på den högsta våningen. Väl på högsta våningen klev han ur. Det var ett minne från när han själv bodde på sjätte våningen i ett höghus. Den här gången fanns inga detaljer dock som om det var ett hemtrevligt hem. Bara denna tomhet som verkade finnas överallt. Han gick till balkongen. Han kunde känna vinden i ansiktet. Hela staden var öde och övergiven. Men det betydde inte att det inte bodde människor där. Det var bara så länge sen någon hade gjort det. Han visste att han skulle få lov att hoppa ut för att kunna komma till nästa ställe. Men det var det svåraste beslut han kunde göra. För han var höjdrädd. Och han var rädd att han verkligen skulle slå i backen. Han klev upp på balkongräcket. Balanserade. Rädd för minsta snedsteg som kunde vara förödande för honom just nu. Men han behövde hoppa ut. Han visste det. Han hade gjort det så många gånger förut. Så han gjorde det. Och han kände vinddraget från fallet men han slog aldrig backen. I stället föll och föll han. Plötsligt fästes armarna i något slags skruvstäd. Han kunde inte röra sig någonstans. Panikartat försökte han slita sig från bältessängen men insåg desperat att det inte fanns någonstans han kunde ta sig. Någon hade satt fast honom i den här bältessängen och det fanns ingen möjlighet att ta sig därifrån. Han fick bara lydigt ligga där och upptäckte snart att han befann sig i ett vitt rum. Det gjorde ont överallt och han var fast där, bältad, och övergiven åt sitt öde…

WordPress undrar hur jag använder sociala medier. Mestadels genom att skriva om vad jag gör om dagarna. Jag använder sociala medier mer än WordPress faktiskt. Det är bara på senare tid som det har blivit väldigt mycket WordPress när jag skrivit svar till alla dessa uppgifter ni gett mig. Men annars brukar jag mest använda Facebook. Dela minnen och sådana saker…

WordPress vill att jag skriver ner det första jag tänker på. En bottenlös flod av blod. Strömmar genom ett landskap som ser ut att vara kött. Han vet inte var han är och han vet inte var han ska. Han har inte kontroll på någonting. Han kan bara låta sig föras med av strömmen. Som är så ovanligt stark. Och han vill inte få in något blod i munnen eller lungorna. Det är så äckligt. Så kladdigt. Han tänker att han måste hålla huvudet ovanför ytan hela tiden. Att han måste nå land. Som är det här köttsliga äckliga. Han har inget annat val. Han börjar få slut på idéer. Blodet är så hemskt. Som att det kommer från en massa döda människor. Om det fanns något han kunde göra, något han kunde tänka sig göra, var att rädda dessa människor som nu förmodligen var döda. Vad hade hänt dem? Och varför befann han sig nu i deras blod? Denna flod som inte verkade ha någon botten. Till slut gav han upp. Till slut åkte huvudet under ytan. Men det som mötte honom var inte ännu mer blod. Det som mötte honom var faktiskt ingenting alls. Ett stort tomt mörker. Man skulle tro att det inte fanns någon luft där men han kunde fortfarande andas. Efter ett tag upptäckte han dock att han befann sig i en säng. Och att allt var som vanligt igen. Hur vanligt det nu kunde bli när man kastades mellan tid och rum under tid och otid…

WordPress vill att jag beskriver ett slumpmässigt möte med en främling som sticker ut som positivt för mig. Det var lite speciellt för en gång när jag skulle åka tåg från Ludvika till Borlänge, tror jag att det var, så träffade jag en person som hade kört minibuss från Särna till Mörkret där jag bodde under en praktikperiod på gymnasiet. Jag praktiserade på Fulufjället och han var bussförare då. Men när vi träffades där på tåget så hade de dragit in den turen och det hade gjort honom väldigt bitter. I alla fall tyckte han inte om det. Det var så han sa när jag träffade honom. Men det var i alla fall kul att se honom igen. Det var ju så länge sen sist…

WordPress vill att jag beskriver ett beslut jag tog tidigare som hjälpte mig att få erfarenhet eller utvecklas. Oj vad svårt men kanske att börja skrivarutbildning? Jag hade aldrig gjort något liknande tidigare. När jag hade gått naturguidesutbildningen så hade jag bara gjort små anteckningar. Men nu skulle jag alltså skriva för att jag ville det. Det var stort. Som en helt ny värld för mig. Och jag träffade likasinnade personer som också gick den här kursen för att de gillade att skriva. Sen så blev inte kursen som vi hade tänkt oss när vi skulle flytta och allt det där. Kanske det var det största beslutet som jag hade gjort någonsin? Att börja protestera? För första gången i mitt liv accepterade jag inte bara sakernas tillstånd utan var beredd att göra vad som helst för att skolan skulle vara kvar på sin plats. Kanske inte döda och misshandla då men jag tror ni förstår vad jag menar. Jag kontaktade journalister och skrev insändare. Höll tal på manifestationer som var det största beslut jag kunde ta någonsin. För plötsligt stod jag där. Ensam och min text i handen. Och folk var genuint intresserade av det jag hade att säga. Det var de verkligen. De var inte där för att de inte ville det utan för att de också kämpade för att skolan skulle vara kvar i Brunnsvik. Så att läsa den där texten blev ovanligt lätt när man fick rungande applåder efteråt. Man fick blodad tand. Man kunde tänkas göra det fler gånger. Jag gjorde det en till gång under Bevara och befria Brunnsvik och nu senast gjorde jag det under Ung Vänster veckokurs. Jag har inte lagt av med det bara för att jag blivit äldre. Men hoppas att jag kommer göra det för lång tid framöver. Jag tycker om att hålla tal för folk som vill lyssna på det man har att säga…