Kontrasten var enorm. Det var en extrem skillnad på det ställe han hade varit på och det ställe han var på nu. En skillnad i den betydelsen att han hade levt ett liv som inte skulle gå att levas egentligen. Vad betydde det då? Det betydde att livet han levde nu hade förändrats stort från för en liten stund sen. Det surrealistiska. Obegripliga. Hade blivit en del av hans vardag. Men det de hade blivit nu var något helt annat. Han hade inte trott att det fanns något av det verkliga kvar. Den vanliga skogen. Men så hittade han det. Där. Mitt i ingenstans…

Hur bygger man en koja? Han plockade pinnar från marken och skar loss granris från träden med sin kniv. Han var namnlös. Ingen visste vad han hette. Ingen hade heller träffat honom. Om de skulle göra det så skulle de nog tycka… att han var väldigt annorlunda. Med sin långa pyjamas och randiga mössa. Om någon skulle träffa honom i över huvud taget det vill säga. Skogen var rätt tom på folk. Den enda han visste bodde där var han själv. Ingen annan. Bara han och skogen. Och hans koja snart. Hur var det förresten man byggde en koja? Det kändes som han redan hade ställt den frågan. Men han hade ju inte heller någon annan att fråga. Än sig själv…

Han tänkte tillbaka på tiden som hade varit. Den gick inte att begripa på något sätt. Varför kanske någon undrar. Därför att han hade kunnat springa upp för trädens stammar som att det inte fanns någon gravitation. Dessutom hade världen varit ritad. Det var det enda han hade sett för ett tag. Det ritade. Det kändes inte naturligt. Det kändes ditritat. Som om någon faktiskt ritade fram världen han levde i. Sådant brukade annars inte ske annat än i drömmar. Men helt obegriplig hade världen inte varit. Det hade funnits saker som cirkus. Där hade han dock hållits fången av någon anledning han inte begrep. Det hade varit en liten bur han hade varit fångad i. Och de där figurerna som hade varit där hade velat att han gjorde det där cirkustricket där han gick uppför stammar. Han hade först vägrat. Men efter lite övertalning hade han till slut gjort det. Det hade inte känts lika kul att göra det på uppmaning. Och i hemlighet planerade han sin flyktplan i smyg…

Det var när en av figurerna glömt att låsa buren som han kunde skrida till verket. Figurerna hade alltid fullt upp med att göra annat. Det brukade alltid låta mycket om dem. Så det var lätt att smyga därifrån. Gränslandet mellan det verkliga och overkliga låg en bit därifrån. Han fick lov att gå en bit i ett landskap som bara var vitt. När han började närma sig det verkliga började konturer dyka upp. Först otydligt men sen tydligare och tydligare. Det var träden som först var ritade och sedan verkliga. Därför kallade han den för den surrealistiska skogen. Han gick och gick. Plötsligt dök det mossa under fötterna upp. Han hade kommit till den verkliga skogen. Frågan var om den var så verklig. Eller om den bara bar på en massa hemligheter. På ett ställe fanns det till exempel en glänta med en platt sten i mitten. Av någon anledning kändes det som en plats som man skulle offra något tyckte han. På ett annat fanns det tät buskage och där kunde han höra hur något som lät som riktigt högljudda odjur rusade fram. Han visste inte vad det var men kunde inte komma för sig att ta reda på det heller. Han var för rädd helt enkelt. Och skogen han befann sig i nu kändes som en vanlig skog. Kändes inget speciellt med det. Fast han kunde fortfarande springa upp för stammarna om han ville det. Grejen var det att han aldrig ville det. Så han höll sig på marken. Och det var någonstans där som han beslutade sig för att bygga en koja.

För hur skulle han annars klara sig i skogen som knappast bjöd på något skydd av sig själv? Han behövde använda alla kunskaper han hade. Vilket inte var många men tillräckligt. Det hade varit hans pappa som suttit på de flesta kunskaperna. De gångerna de hade varit ute. Hade han fått lära sig att göra upp eld. Och att bygga ett rejält skydd mot regn och vind. Men det var länge sen. Och nu var en annan tid. Han visste inte ens om hans pappa levde längre.

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se på någon konstig video av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen Sparrissmak, spelade lite minecraft och gick till bussen som skulle ta mig till jobbet. En grej jag tänkte på när jag klev på bussen var att bussföraren var väldigt sträng mot en gammal gubbe som hade klivit på utan att betala. Han hade sagt att det skulle vara kontrollanter på bussarna och om de skulle upptäcka att han inte hade betalt för sig så skulle det va kört för honom. Så han fick snällt betala för sig innan bussen kunde åka iväg. Jag varken sa eller gjorde något. Vågade inte göra något. Visste inte vad man skulle göra för något. Den där situationen var lite ny för mig. Men jag satt i alla fall och stirrade ner i telefonen resten av resan. Vågade inte göra något annat. Resten av resan var tack och lov inte lika händelserik. Jag tror inte att det hände någonting annat än det som brukade hända på bussar, nämligen.att folk klev på och satte sig och om det inte fanns plats att sitta ner så stod de upp. Jag hade lite ont i magen över vad en på jobbet skulle säga till mig. Hon hade varit så arg men att sluta skriva för att det gör någon arg ser inte jag som ett alternativ. Hon hade sagt ”Om du vill ta upp något, ta upp det med arbetshandledaren, skriv det inte på Facebook”. Jag förstår varför vissa väljer att inte lägga upp så mycket på Facebook. De är helt enkelt för rädda för att göra fel och därmed får hela moralpolisen på sig. När jag kom till jobbet så var det inga konflikter i alla fall. Skönt nig. Och att klappa hunden Bosse var ett effektiv sätt för mig att lindra den här oron som jag känner i magen. Den här oron jag känner varje gång jag har journalistmöte. Man borde inte behöva vara orolig när man håller på med journalistik. Och nu har jag insett att det finns de som är genuint intresserade av det jag har att säga. Kanske kommer vi igång med den här studiecirkeln i journalistik trotts allt? Kanske kommer vi igång med den här tidningen NyttiNyköping trotts allt? Fast jag får inte gå för fort fram. Det är min största rädsla. Att jag går för fort fram. I alla fall så skulle vi ut på promenad på jobbet idag. Och som vanligt skulle hunden Bosse kissa på varje stolpe han såg som sinkade oss rejält. Efter promenaden satt vi mest där. Jag ringde mamma men först svarade hon inte. Hon ringde upp först efter en liten stund och berättade att hon skulle klippa klorna på Bella men att de hade stängt och att hon nu var nere på stan. Hon frågade om jag verkligen fick gå så tidigt så jag satt och väntade lite till. Hon sa att jag kunde skicka sms när jag började gå men han ringa innan jag började gå. Då sa hon om jag fick gå därifrån så kunde hon möta upp mig med hunden Bella på vägen. Och både en arbetskamrat och vår arbetshandledare sa att det gick bra att jag gick iväg nu. Jag vattnade pumpaplantan innan jag gick och jag mötte mamma och hunden Bella ungefär hälften av vägen till henne. När vi gick hem så hade mamma något castat program om kultur. Jag bytte så att jag castade i stället och jag bytte till ettan där de sände Ett enklare liv, Fårbonden i Lofoten, Historien om älgvandringen och svenska tv-historier. Jag måste säga att tv-programmet Ett enklare liv drabbade mig mest. Det var någon som var besök hos någon som var helt självförsörjande. Ett program jag helt klart kan tänka mig se igen. Jag kanske delar en länk om jag hittar tv-programmet igen för det här tv-programmet var verkligen värt att se på! Under tiden blev mamma färdig med att laga mat och det blev pizza och varma mackor som var mycket gott! Mamma hade fått lov att tvätta hunden Bella eftersom hon hade bajs på baken och när hon var som blötast så var hon som galnast och for fram och tillbaka, fram och tillbaka i lägenheten i racerfart. Hon fick i alla fall följa med till affären när vi skulle dit. Men först fick vi rasta hunden Bella genom att hon fick kissa. Bajsa gjorde hon aldrig men det gjorde heller inte något. På ICA knuten handlade jag lite nachochips, dip, Varma koppen, mjölk, Doritos, Cheese doodles, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, paj mozzarela och körsbärstomat och choklad. På vägen hem berättade jag om Maria Sur och att hon hade gillat en kommentar som jag hade skrivit på Tiktok. Jag har inte berättat om det här för någon än men jag vet inte om det blir något mer än ett ”Gilla”. Känns som vi lever i två helt olika världar men hade nog inte varit emot att få lära känna henne lite bättre. Var det kanske det gillamarkeringen betydde? Att jag fick lära känna henne bättre? Jag fick i alla fall skjuts hem och kört parkourrace på parkourservern nu. Men när personalen kom nu så kändes det inte som de brydde sig så mycket om vad som skulle hända oss boende. Det kändes som hon inte brydde sig mycket alls och jag fick rejäla oroskänslor av det igen. Hela tiden denna oro. Jag går sönder. Men jag får skriva något jag tycker om. Jag vill skriva. Mycket. Om allt möjligt egentligen. Behöver väl egentligen det. Och jag har idéer att skriva om förresten! Som i En natt i Nyköping där jag hamnar i en flod av blod och i en stad där höghusen når upp till molnen. Kanske om En natt i Skattungbyn som tar sin början med att jag befinner mig i Ollars och vattnar små ljusgröna plantor? Kanske om En natt i Brunnsvik där jag vandrar genom ett oändligt gräslandskap, mörka skogar och tätbevuxna skogar…

Eller så skriver jag om Pajas Pyjamas. Jag kan dela det jag skrivit hittills i alla fall. Denna kväll känns ofullständig. Som att jag kan göra lite mer. Innan jag går och lägger mig. Jag vet inte vad men kanske har det med en stad där höghusen når upp till molnen och jag går där i mörkret. Eller förlåt; han! Han går där i mörkret! Han som i Kasper alltså. Och jag kan skriva om hur han går och går utan att egentligen komma någonstans. Staden ska väl egentligen var Nyköping och höghusen Brandkärr. Känns som jag kan experimentera mycket om vad som kan hända Kasper egentligen. Om jag bara håller mig till någon slags röd linje. Någon slags synopsis. Utan det kan jag inte skriva någonting. Och utan det kan jag inte ens börja tänka på att börja skriva någonting. Jag vet att jag kan låta lite sträng mot mig själv men det behöver jag vara när det kommer till mitt eget skrivande. Alldeles för länge har jag gått utan att skriva någonting. Kanske den här lilla skrividén är min chans att börja skriva igen? Jag vet inte. Men jag kan börja med en mening; Han hade vandrat länge för att komma dit där han var nu…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björn-mackor, pulverkaffe och spelade minecraft. Jag gick upp nio eftersom min god man skulle komma elva och kolla några saker med mig. Så jag gjorde mig en Varma Koppen med grönsakssmak och väntade in till han skulle komma. Det verkade inte som vi hade så jättemånga saker att prata om för sen var han färdig och både han och personalen gick. Jag gick i alla fall till bussen när det var dags för det. Med öronsnäckor i öronen för jag ville lyssna på radio. Närmare bestämt P3. Men när jag började närma mig jobbet så slutade jag lyssna på radio. Väl på jobbet var det bara att byta om och sen var det bara att börja jobba. Vilket idag var att plocka skräp. Vilket var ganska mycket men det gick bra. Det kändes som dagen gick jättefort men förmodligen tog det så lång tid som det skulle göra. Vi var ju trotts allt till alla möjliga ställen och plockade skräp. På asfalten och buskagen. Och när vi var färdiga så bytte vi om igen och sen var det inget mer med det. Fast jo det var det ju för, för en av mina arbetskamrater var arg på något jag hade skrivit. Jag försökte förklara att jag inte kunde hålla koll på alla som läser men hon fortsatte att vara arg. Ett mycket märkligt beteende. Jag gick därifrån i alla fall med känslan att något var outsagt. Hon var ju fortfarande arg. Var det något som inte funkade för henne? Som hennes sexliv? Jag vet inte riktigt vad det var men det kändes inte normalt i alla fall. Medan jag gick hem till mamma så ringde jag henne. Det gick bra att jag kom till henne sa hon. Hon skulle bara klä på sig. När jag kom till hennes lägenhet så skulle hon och hunden Bella gå ut så då följde jag med. Det har varit kallt idag. Så pass kallt att jag fick lov att sätta på mig en mössa för att inte förfrysa huvudet. Men när vi hade gått en bit och hunden fått kissa och bajsa så gick vi in igen. Mamma har fortfarande inte fixat tvn så vi fick casta igen. Och jag såg något på SVT forum. Om den nya könsidentitetslagen som är så efterlängtad. Först var det någon från Miljöpartiet som pratade om vikten av hur viktig den här lagen var. Och någon från Kristdemokraterna som nämnde något om någon försiktighetsprincip och att det inte alls var viktigt med någon ny könsidentitetslag. Kändes mest som han svamlade. Men det är sådana krafter vi har att jobba emot alltså. Från kristdemokrater och sverigedemokrater. Att transpersoner inte ska få leva sina liv ifred är ett stort misslyckande från samhällets sida. Men nu klubbades den nya lagen igenom så det var ju bra i alla fall. Till mat fick vi köttfärsås, någon konstig pasta som mamma hade köpt, skuren kål och körsbärstomater. Vi såg på Jens i vildmarken och åt glass medan sådan färgglad strössel. När jag ändå var där så frågade jag min lillebror om han kunde tänka sig att hyra lägenheten medan jag går i Jakobsbergs folkhögskola. Det verkar som det går bra. Om jag nu kommer in det vill säga. Det finns väl alltid en risk att jag inte gör det. Vilket jag hoppas att det inte blir. Men möjligheten finns ju alltid och då antar jag att jag får gå Jörgens skrivarkurs på ABF i stället. Då kan jag ju säkert starta upp den där studiecirkeln i journalistisk samtidigt. Förresten hade jag ett möte om journalistik i kväll. Men först handlade jag på ICA knuten. Lite frukt, mjölk, onion rings, Mer lingondricka, aloe vera-dricka, pajer, choklad och glass, Sedan åkte vi hem till mig och mamma med hund följde med mig in i lägenheten. Hon ville ha lite jord. Jag kanske kommer få mer besök av hunden Bella för det vill jag verkligen. Det är en så levnadsglad liten prick. Verkar så glad hela tiden. Och nu har hon fått åka tåg för första gången när mamma skulle till storebror i Göteborg. Efter att mamma hade gått så förberedde jag mig för mötet jag skulle ha på kvällen. Det är samma gamla anteckningar om att en notis är på femti ord eller 200-300 tecken. Att en redaktion består av en webbansvarig, korrekturläsare, chefen, lokal koll, krim, foto och kultur. Och att de fem huvudfrågorna är vad, varför, hur, när, vem. Och att den huvudsakliga nyhetskällan är polisen.se. Förutom det tog jag nog inte upp så mycket annat medan mötet fortgick. Jag kom in på en massa andra ämnen med en annan boende där i gemensamhetslägenheten. Bland annat att det nog passar bättre egentligen om man redan är i ett skrivande sammanhang när man håller på med journalistik. Både Henrik och Kevin läste inte så många böcker och sa det att det är det nog inte så många som gör idag. Vilket jag kan förstå. Men jag vill ändå tro att folk kan börja läsa mer. Det har i alla fall jag börjat göra. Jag nämnde det att jag läst alla Harry Potter-böckerna, Guldkompassen, Eragon, Den oändliga historien och en massa andra fantasyböcker när jag gick högstadiet. Han nämnde att han mest brukade se på film. Och jag tyckte rent allmänt att han var jättelätt att prata med. Hyfsat nyinflyttad tjugoåring som hade läst sig som djurvårdare. Jag berättade att livet för en vuxen verkade vara att mest arbeta. Vilket jag hade gjort på Spindelplan. Men han var arbetslös. Så jag kan väl känna medlidande för honom. Men jag nämnde i alla fall det där om att polisen är den huvudsakliga nyhetskällan när man läser journalistik. Då blev det oftast tyst och jag ville göra något med den tystnaden. Men visste inte vad. Då var det nog rätt tacksamt att han hade så mycket att prata om. Jag hade nog inte så mycket att prata om idag. Orkar egentligen inte vara så långdragen utan tänker så här att om ni undrar något om hur det gick på mötet eller något annat som jag inte tänker på för tillfället så får ni säga det. För nu orkar jag nog inte skriva något mer. På sin höjd spela minecraft eller Fall out 76. Jag vet inte vad man ska göra annars. Jag är så trött på skrivandet för tillfället. Ni får ursäkta mig men nu lackar jag nog lite ur på allt skrivande…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft men mest förberedde jag mig nog på att min nya god man skulle komma. Jag satt på toaletten och bäddade sängen och gjorde mig en Varma koppen. Jag skickade sms till personalen och sa att jag ville ha sällskap av dem när den nya god man skulle komma. Eftersom jag hade tyckt att han lät sträng. Chrille kom i god tid innan god man skulle komma så att vi kunde sitta och prata lite. Och jag lugna ner mig lite. Sedan kom god man och han verkade inte så farlig som han först verkade. Staffan heter han och kommer ha hand om hela min ekonomi. Men det jag var nervösast att fråga var det här om att jag tänkte gå skrivarkurs på Jakobsbergs folkhögskola. Det verkade inte som han tog det så allvarligt trotts allt. Sa bara att jag behövde städa ordentligt om jag skulle hyra ut lägenheten. Jag gick som på moln efteråt. Det var fortfarande en massa papper att skriva under innan vi kunde säga att han var min god man. Men när det var gjort gick jag på moln. Jag kommer inte ihåg när de gick mer specifikt men det spelar heller ingen roll för nu hade de gjort det de kom dit för att göra. Nämligen skriva under några papper. Det är mycket sånt när man har med myndigheter att göra. Och han kommer även hjälpa mig att deklarera. Jag satte på P3 en kort stund innan det var dags för mig att gå iväg. Då stängde jag av radion igen. Och jag gick till busshållplatsen och det var inte så många som skulle kliva på bussen. Förutom jag och några till då. Jag kommer inte ihåg så mycket av bussturen från Brandholmen till Spindelplan mer än att det gick fort. Och väl på jobbet var det bara att byta om. Ja just det; mina arbetskamrater satt utomhus när jag kom. Så det kändes lite soligt. I alla fall bytte jag om. Och sen var det dags att sopa grus. Vi sopade jättemycket grus. Känns som det är det enda jag har gjort idag. Förutom att ha möte med min nya god man. Det sa jag förresten till vår arbetsledare att jag hade gjort. Jag vet inte om han tog emot informationen särskilt bra. Men så hade vi så mycket att göra med allt sopande av grus och så. Vi var på alla möjliga ställen och sopade grus. Först var vi i närheten av busshållplatsen för att slutligen sopa grus längst bort i bostadsområdet bland några gula hus. Det var tillräckligt mycket grussopande för att jag skulle bli rejält trött i armarna. Jag har tänkt det att man inte behöver gå på gym i alla fall när man har ett sådant jobb som vi har. Efter jobbet gick vi till arbetslokalen. Vi bytte om och höll på med vårat eget. En arbetskamrat skulle ringa någon. Jag hade bytt om och ringt mamma. Hon satt på tåget på väg hem. Vi kunde kanske träffas på onsdag. Under den tiden satt jag bara där. Till slut brast det bara för mig och sa ”Jag orkar inte med det här längre”. Det blev konstig stämning, minst sagt, mellan mig och arbetshandledaren Patrik. Han frågade mig om jag inte tyckte om att sopa grus. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Vad jag menade var ju att jag var så trött på att den här arbetskamraten inte kunde fixa sin skit någon gång. Att man ska behöva sitta där och lyssna på alla problem hon har. Jag vet att hon satt ute men ändå. Det hördes ju in. Och jag var så trött i huvudet att jag inte visste vad jag skulle svara Patrik. Jag tyckte inte att jag inte tyckte om jobbet. Jag ville jobba. Men jag kunde inte klara mer myndighetsnack. Så mycket skit som bara behöver lösas. Fixa skiten. Så kan jag få läsa min bok i fred. Jag fick i alla fall lov att gå därifrån till slut. Jag gav Patrik ett handslag och sedan gick jag. Hur den här arbetskamraten reagerade på det visste inte jag. Brydde mig inte heller. Jag har känt det att jag inte vill ha något med henne att göra. Hon är en total främling för mig. Ända tills jag kommer till arbetet igen. Då är vi arbetskamrater. Jag gick med bestämda steg därifrån. Har jag förresten sagt att jag är trött på att promenera? Att jag hade velat ha körkort? Jag gick i alla fall därifrån och den här gången hade jag inga kängor på mig. Nu hade jag sommarskor. Det var väl dags nu. I närheten av ICA knuten lugnade jag ner mig. Man kan inte gå runt och var arg på allt och alla. Om det nu var det jag var. Vet jag inte. Enligt Patrik tyckte jag inte om jobbet. Vilket blev så fel. Men är det så att jag egentligen bara vill ligga och läsa? Det kanske är så. I så fall får jag stort omvärdera mitt liv. På affären handlade jag i alla fall päron, mjölk, Runda björn, Mer apelsindricka, aloe vera-dricka, paj vegofärs, choklad och glass. Jag missade bussen men fick ta den som gick tio minuter efteråt. Det satt inte så många på bussen, varken från Oppeby eller busstationen. Och nu är jag hemma. Jag har egentligen inte så mycket att göra. Jag blev lite sugen på att spela Fall Out 76 som är gratis i tre dagar nu. Musiken jag lyssnar skärper mitt fokus och engagerar mitt skrivande. Jag funderar också på att spela The elder scrolls online. Kanske det är så att jag behöver tänka över vad jag vill göra. Vad jag vill göra är att läsa Atefeh Sebdanis bok Min hand i min. Men vill jag göra det i stället för att jobba? Nej det vill jag nog inte. Men det kanske är så att jag till slut inte kan jobba? För att verkligheten är så oerhört svart och vit? Jag vet inte vad jag ska tycka längre. Jag har försökt allt jag kunnat. Att tycka om jobbet. Men om det är så att jag inte tycker om jobbet så får jag väl sluta jobbet. Inget mer med det. En grej jag nämnde förresten till Patrik var att jag hade jobbat på Tonys pizza. Jag nämnde inte att jag hade diskat plåtar och vikt kartonger. Och var är tacken för det? Den försvann någonstans på vägen. Men Patrik sa att det ju var inomhus och nu får vi ju vara utomhus. Som att det vore skäl nog att fortsätta jobba där. Jag vet inte riktigt. När jag tänker efter så är symptomen väldigt lika de när man går in i väggen. Det liksom svartnade för mig. Jag kunde bara sitta där och blunda. Kanske håller jag på att bli utbränd? Vad ska jag göra i så fall? Jag tror att jag kommer behöva mycket hjälp från allmänheten. I mångas ögon ses inte utbrändhet som skäl nog att sluta ett jobb. Men när man inte längre kan ta in vad arbetshandledaren säger då? Är inte det tecken nog? Eller hur långt ska det behöva gå innan man får ett avbrott från sitt jobb? Jag har ju mitt skrivande i alla fall och jag kan skriva om hur jag mår till er. Ni är många som verkar bry er om hur jag mår och det är jag tacksam för. Kanske ni också kan se varningssignalerna för att jag håller på att gå in i väggen? Eller att jag bara inbillar mig alltihopa? Eller, det ännu värre alternativet, att jag bara ska gå och dö vilket jag hoppas att ingen av er önskar? Det känns det som den här arbetskamraten önskar att jag vore. Eller är det jag som önskar att hon vore död? Nej usch! Så får jag inte tänka! Jag måste tänka att det här bara är en övergående fas. Att alla konflikter löses förr eller senare. Men jag kan inte gå till jobbet som utbränd. Det går helt enkelt inte. Så därför vänder jag mig till er. Hur tycker ni att jag ska göra? Borde jag sjukskriva mig eller ska jag bara stå ut? Det gick ju bra att jobba det var bara den där gången när jag bara satt och blundade som kändes olustig. Jag börjar få slut på saker att skriva om nu. Kanske ska jag bara fortsätta att arbeta trotts allt. Genomlida alltihopa. Det är som allt annat i livet. Att man behöver genomlida det. Man behöver hitta inspiration i det där vakuumet som uppstår när man inte har något att skriva om längre. Jag trodde att jag inte hade något att skriva om längre. Men så kom ett ämne och ett ämne till att skriva om. Och i morse hade jag besök av min nya god man. Det, om något, är väl värt att fira på något sätt. Men det här skrivandet är ju en del av mitt liv och det blir nästan för mycket om jag ska ha Spindelplan också. Jag tycker ju om att ligga och läsa Atefeh Sebdanis bok Min hand i min. Förresten skulle vi ha journalistmöte på onsdag klockan sju. Kanske det är ett bra tillfälle att omvärdera sin livssituation. Jag vet inte riktigt. Det här blev väl, en lite väl, lång text men jag hade mycket att skriva om. Om mitt skrivande och hur det går med det. Jag hoppas verkligen att jag kommer in på Jakobsbergs folkhögskola. Hoppas verkligen det. Så att jag kan lära mig att börja skriva. Förresten var det väl inte så länge sen jag avslutade den här skrivarkursen i Folkuniversitet i Nyköping? Jag har blivit inbjuden på en massa evenemang på Fåfängan av Jörgen Leitenbrand. Jag måste bara pumpa cykeln först. Till dess får jag väl göra något annat. Jag vet inte vad. Det hade något med körkortet att göra. Jag kan minnas att jag övningskörde i Mora. Att jag övningskörde med min mamma. Men någon gång sa hon att det kanske skulle bli för mycket för mig. Jag förstod inte vad hon menade. Men jag hade uppkörning och allt redo och sedan kom Skattungekursen i vägen. Det kanske inte är meningen att jag ska ha körkort. Jag är i alla fall så jävla trött på att gå hela tiden. Också ser man några ungdomar köra omkring i en riktigt risig raggarbil någonstans i Nyköping och man undrar var de fick körkortet ifrån. För inte fick de det gratis i alla fall. Hur mycket kostar det att ta körkort förresten? Det har jag inte koll på. Nej nu ska jag väl ta och göra något annat som att skriva något annat. Jag har ju Pajas Pyjamas och Kasper att skriva om men egentligen vill jag väl skriva självbiografi. Om när jag bodde i Stjärnhov. Om när jag separerades från pappa. Jag vill i alla fall känna att jag har något att tro på. För det känner jag att jag inte har nu. Något att tro på. Jag vet inte om jag menar gud eller något annat men något behöver jag i alla fall att tro på. Kanske skrivandet kan vara en tro i sig. I alla fall är det väldigt betryggande att veta att man har det att falla tillbaka till när allt annat känns svart. Men jag behöver något mer. Det känns det som. Kanske en tjej? Kanske någon att vara kär i? Det behöver jag nog…

WordPress vill att jag beskriver något jag lärde mig på gymnasiet. Jag har redan skrivit om att jag låg ut och läste Män som hatar kvinnor på en egengjord snöhylla. Men att berätta om allt som jag gjorde på gymnasiet blir nog lite för mycket. Jag får nog ta lite i taget för det blir nog för mycket annars. För mycket som ingen ändå vill höra om. För vi gjorde verkligen allt möjligt på naturguidesutbildningen. Det första året var mest en introduktion till utbildningen i stort. Vi fick lära oss att packa en väska, hur man klär sig på rätt sätt, hur man gör upp en eld på säkert sätt, hur man isvaksbadar, hur man orienterar med karta och kompass, hur man orienterar med GPS, hur man kör med skoter, hur man sågar med motorsåg, hur man klättrar både inomhus och utomhus, då sista året isklättrade vi, hur man åker slalom, hur man åker på längden, hur man paddlar, både kajak och vanlig kanot, hur man gör en kolmila och tjärdal och slutligen hur man gör en överlevnadsvecka. Jag missar säkert en massa nu. Men om det är något ni undrar över så är det bara att fråga mig. Jag är oftast tillgänglig när jag inte arbetar vilket är måndagar, onsdagar och fredagar ett till tre. Jag vet inte om jag riktigt beskrev något jag lärde mig på gymnasiet nu men nu har jag gett er en liten inblick i hur gymnasiet såg ut för mig. De jag kan sakna är mina lärare Hans-ove Hansson och Åke Forsgren men det var också jätteskönt att få besöka skolan igen för inte så länge sen. Åke har ju gått i pension och Hans-ove har startat något företag. Den lärare som mötte upp mig hade jag inte så jättebra kontakt med men ändå visste jag ju vem det var. Så det var kul att se någon från den tiden i alla fall…