Trafikolycka, Nyköping

Avstängd är länsväg 807. Klockan 8:16 larmades polis och räddningstjänst till länsväg 807 i närheten av Runtuna norr om Nyköping. Inträffat har en kollision och vägen är avstängd. Ännu är det oklart med eventuella personskador. Klockan 9:23 en traktor och en personbil hade väjt för att undvika kollision och bilisten hade då åkt av vägen. En person avförd med ambulans för kontroll. Om brott ingen misstanke. Åter farbar är vägen.

Källa: Polisen.se

Idag började jag dagen med att gör mig ett par polarknäckemackor, pulverkaffe och se någon konstig video av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen grönsak, spelade lite minecraft och gick till bussen. Som vanligt var det inte så mycket folk som gick på, på busshållplatsen. Desto fler klev på allt eftersom. Både längs med resan till busstationen och resan från busstatationen till Harg. Med mig hade jag boken Det vi aldrig talar om till Patrik. Patrik hade glömt boken av Jan Guillou som jag skulle få låna. Men det gjorde inte så mycket. Jag bytte om och sen var det dags att arbeta. Jag upplevde dock att det blev en konflikt mellan arbetshandledaren och en av mina arbetskamrater. Det är ju inte ett så jätteintelektuellt arbete vi gör, så att säga. Vad nu det spelar för roll vet jag inte men jag upplever att jag genom att låna ut en bok till arbetshandledaren startat en konflikt. I alla fall stör man sig lite extra på varandra. Jag tänker på någon kommentar jag fick senare om att han hade tankat bilen lite dyrare än han ville. Vad nu jag skulle ha med den saken att göra. Men just då skulle jag klippa gräs i alla fall. Och jag klippte rätt mycket gräs. Mestadels runt träd och längs med husväggar. Men när arbetshandledaren sa att jag skulle klippa en slänt så frågade jag om man kunde trimma den i stället. Han sa att han kunde ta över i så fall så att jag kunde vila. Det kändes som jag mest var i vägen just då. Och jag hade ju inte alls gjort så mycket jobb som jag borde. Patrik sa åt mig att sätta mig i skuggan så att jag inte brände mig så jag gjorde det. Jag tittade på när mina arbetskamrater arbetade och kände mig hyfsat värdelös där jag satt för mig själv. Att jag bara inte kunde hålla tyst om det där om att klippa slänten. Nu fick ju de göra extra arbete på grund av det. Jag skämdes där jag satt för mig själv. Ingen kul känsla. Och den är inte så lätt att bli av med efteråt heller. Det skulle nog ta ett tag innan jag blev av med den känslan i alla fall. Efter ett tag var de klara med att klippa och trimma gräs i alla fall. Då gick vi tillbaka till arbetslokalen. En av mina arbetskamrater bytte om men då sa Patrik att hans taxi ju inte skulle komma förrän halv fyra. Men då sa Patrik att jag kunde byta om så kunde han lämna av mig var jag nu kunde tänkas vilja bli avlämnad. Vi skulle ut på tur. Och alla utom en av pumpaplantorna har klarat sig. Så det blir fyra friska pumpaplantor som jag kanske tar kort på fredag. I alla fall åkte vi ut på tur. Vi skulle kolla på det här stället som vi skulle spela kubb på. Men någonstans på mitten av vägen fällde han den här kommentaren om att han betalat bensin dyrare än vad han själv ville egentligen. Vad skulle jag svara på en sådan kommentar egentligen? Jag har ju ingen bil och jag har inget körkort. Jag har ingen koll på vad folk med bil håller på med. Hur ska jag kunna sätta mig in i hur en sådan person tänker? Det vore som om jag vore en lägre stående varelse i så fall. Någon man kan driva med. Vilket jag inte alls är bekväm med. Men nu tittade vi i alla fall på stället som vi skulle spela kubb på. Vilket var bredvid minigolfbanan. Vi kunde inte köra minigolf eftersom de öppnade så sent och då hade de redan stängt. Kubb ska vi spela med dem i City Gross med sen. Och efteråt äter vi något gott vid hamnen. Vi körde en lite speciell väg till Oppeby. Jag hade ringt mamma men hon hade inte svarat först. Hon ringde upp sen och frågade om jag var på jobbet. Jag berättade att jag kunde få skjuts hem så det var ju bra sa mamma. Hon skulle ut och rasta Bella i alla fall. Så vi åkte förbi skogskyrkogården och då kunde vi åka in lite tidigare till Oppeby. Jag var Patriks kartläsare, guide, och jag guidade honom ända fram till huset där min mamma bor. Alltså nästan allra längst ner på gatan och till vänster. Sen gick jag av och sa hej då, syns på fredag och gick hem till mamma. Men mamma var inte hemma, jag ringde henne och då sa hon att hon var nere i tvättstugan. Jag ville ju inte skrämma ihjäl henne och det gjorde jag ju inte om jag ringde henne innan. Till mat skulle hon laga till falukorv med potatismos och till det kunde man ha ketchup, senap och saltgurka om man ville. Jag satte på tv;n och castawayen och satte på tvåan. Det var någon intressant paneldiskussion om amerikansk politik. Efter ett tag kunde jag äta och då fortsatte vi att titta på SVT forum som den paneldiskussionen var. Efteråt skulle mamma ner i tvättstugan lite snabbt så jag fick vara ute själv med Bella. Men hon varken kissade eller bajsade. Så vi fick åka iväg utan att hon hade varken kissat eller bajsat. Vi åkte till ICA knuten där jag själv handlade dip, Varma koppen grönsak, oliver, mjölk, fil, gurkfrön, vattenmelonfrön, palsternacksfrön, chips, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, paj vegofärs, choklad och glass. Efter det åkte vi till Blomsterlandet och förutom grönkålen som vi hade med oss så handlade vi ett olivträd, någon slags zinkkruka, insektshotell, vaniljbasilika, rödbeta och squash. Det blev ingen mer blomlåda eftersom jag redan hade två sa mamma. Så vi åkte hem till mig där vi möblerade om lite med insektshotellen på balkongen och jag både satt på radion och datorn. Packade upp och när jag var färdig med det så kunde vi gå ner och börja plantera. Med oss hade vi två paprikaplantor och en massa frön som vi skulle sätt ner. Vi började med att sätta ner paprikplantorna och efter det så satte vi ner grönkålen och någon mer grönsak som jag inte kom ihåg namnet på. De hade förodlats hemma hos mamma och såg inte mycket ut för världen. Jag undrar om de kommer överleva i över huvud taget ja, men det är väl bara att vänta och se. Det kan ju hända att de tar igen sig. Vi satte också ner två vattenmelonkärnor, rödbetor, palsternackor, vaniljbasilika och bondbönor som är mina egna. Jag hoppas verkligen att något kommer upp. Vi vattnade i alla fall rejält med vatten på plantorna och fröna. Jag tog också några kort och la upp på Instagram. Vilket har gillats en del. Men efter det har vi inte gjort så mycket annat. Mamma gick kort efter det. Och jag funderar om jag ska plantera de resterande vattenmelonkärnorna i en kruka så att jag kan sätta ut dem på jobbet sen. Då kanske jag inte kan cykla ner till stan i morgon. Eller kan, kan jag väll, men jag är väl inte i så bra form för det då så att säga. Jag vill nog bara stanna hemma och skriva men det jag skriver är så himla märkligt. Hur är det ens möjligt att skriva om drömmar? Vem kommer ens ihåg en dröm man har drömt? Men jag hade ju några drömmar jag hade drömt i natt. En var i en gammal skog och där var jag med några andra personer som jag inte kände igen. Jag har för mig att det var tjejer. Och de skulle fälla träd. Sådant som män gör. Och de gjorde det bra. Inget träd fälldes över oss. Så på ett sätt kändes det mer säkert med dessa tjejer än det någonsin skulle göra med någon kille. Men så mycket mer har jag inte drömt. Berättelserna är för det mesta påhittade drömmar. Vilket betyder att jag inte alltid drömt det jag skriver om. På det sättet har jag lite friare tyglar. Förändra landskapet lite som jag vill. Allt eftersom. Berättelsen fortsätter. Men just nu vill jag nog inte göra annat än att spela minecraft. Kanske se Dune? Och efter den Dune 2? Känns inte som jag kan skriva något om drömmar på ett tag men jag hade önskat att jag hade kunnat det. Eftersom det gör mig så exalterad. Att få bygga katedraler, rena stadsdelar, är rena drömmen. Men det är mycket natur i mina drömmar. Det är det. Det kommer utav att jag gick naturguidesutbildningen. Det här vandrandet är det enda jag minns. Ibland kanske jag kan få skjuts av någon bil eller minibuss men för det mesta befinner jag mig på vandrande fot. Vilket kanske är lite enerverande och irriterande men det är så det är och jag kan inte göra så mycket åt det. Jag har alltid levt mitt liv ståendes på mina ben. Det fanns i å för sig en period där jag försökte ta körkort med mamma. Så kanske att jag kan återuppta körkortstagandet någon gång. Till dess får jag försöka skriva om hur jag vandrar genom föränderliga drömlandskap i min berättelse En natt i Nyköping. Jag har saker att skriva som handlar om Skattungbyn. Saker som jag tänkt på länge. Hur saker och ting blev. Jag tog aldrig körkort trotts allt. Vilket jag kan bli jätteledsen för. Jag skulle göra uppkörning och allt. Och sen gick det bara inte. Om det finns något jag skulle vilja skriva om är det just det; att ta körkort. Och nu har ju min lillebror tagit körkort. Före mig. Det var ett rätt roligt äventyr dock att åka till Brunnsvik och ta kort på den skolan men jag kan tycka att det blir lite för mycket prat om odlande. För lite prat om sådant som egentligen betyder något. Som att ta körkort. Men jag ska fortsätta skriva och jag ska skriva om landskap som jag inte besökt på evigheter. Visste ni till exempel att jag hade bott i en fäbod som heter Tiberget en gång i tiden. Det gjorde jag och där läste jag en massa böcker men mest vandrade jag nog omkring, såg hästen springa fritt omkring, såg getterna och fåren. Hur mycket kommer jag ihåg egentligen? Det var ju så länge sen. Men det var ju under högstadiet så jag längtade till att det skulle bli sommar så att jag kunde bo i Tiberget. Och en gång gjorde vi en sådan där fäbodvandring där vi gick från Kättbo till Tiberget. Med oss hade vi hästen, fåren och getterna. Och lite matsäck och något att dricka antog jag att vi hade med oss. Jag vet inte riktigt. Micke var ju inte så noga med sådana saker. Och en gång höll lammen nästan på att bli överkörda av en bilist. Då blev Micke rasande. Så det är en sak jag minns. Hur Micke skällde ut en bilist som nästan höll på att köra över ett lamm. Nu känns det som det spårar ur lite väl mycket; jag har ju sagt att jag ska skriva självbiografi! Varför gör jag inte det då? Nej just det… Jag ska skriva om drömmar…

Har precis sett filmen Ghostbusters Frosen empire. Som handlar om demonguden Garoka eller något liknande. I början får vi följa med i början på nittonhundratalet när några brandmän upptäcker ett rum fullt med folk som frusit till döds. Och det där klotet som håller demonguden fången. Ghostbusters har en massa problem. Deras verksamhet ses inte med så blida ögon. Visst de hjälper samhället genom att fånga spöken men de låter en femtonåring jobba åt dem och förödelsen de ställer till med är förödande. Det är väl först när de stöter på det här klotet som de inser att Ghostbusters behövs. Det finns ett ställe som är ett uppgraderat ghostbustersställe. Där har de möjlighet att extrahera andar från föremål. Men innan dess så bedriver en av ghostbustersen en verksamhet där han inspekterar om ett föremål har en ande i sig. De får besök av en person som har det här klotet med sig. Han försöker sälja det dyrt och därmed lämna det bakom sig. Men det visar sig att han är en eldväktare som är den enda som kan fånga in demonguden Garoka sen. Sättet som Garoka bryter sig fri från klotet är genom att ta över en människas själ och få den att mässa något slags språk som varit utdött i flera tusen år. Ett språk som de även hörde i en vaxrulle när de skulle undersöka ursprunget till klotet från första början. De var till ett bibliotek och till ett gammalt sådant. De fick hjälp av en som kunde sådana gamla språk men det visade sig att en besittare hade tagit det i beslag och flydde med vaxrullen i en soppåse. De följde efter besittaren där de hittade den utomhus och nu hade den besuttit en staty på ett lejon. Förödelsen de orsakade var stor och fick hela verksamheten nedstängd. Allt verkade vara ute för dem men någon måste ju stoppa demonguden. Sättet som demonguden befriat sig själv var genom att utnyttja en människas själv. Vilket var den här femtonåriga flickan. Demonguden ville ha tillbaka sina horn. Och frigöra alla själar alla de andar de fångat in genom åren. Det var i mitten av juli men blev så kallt som att det var en ny istid. Enda sättet att fånga in demonguden var att använda koppar eller mässing. Som det fanns en dräkt utav och som den här eldmästaren sedan använde. Men mer tänker jag nog inte avslöja av den här filmen utan det får den som vill ta reda på mer om. Jag kan säga så mycket att jag blir väldigt exalterad över att ha något att skriva om. Och att det kanske sätter igång mitt skrivande på riktigt också. Jag vet inte. Det finns ju så mycket som distraherar en från skrivandet. Som diskandet eller läsandet. Men jag tror jag ska ha lättare att skriva något eget efter att ha skrivit den här filmen. En film som jag varmt skulle rekommendera. Den får fem av fem i betyg. Den var så bra! Jag hoppas verkligen att jag kommer igång med mitt skrivande nu för det har gått så lång tid utan att jag skrivit något. Eller skrivit har jag ju gjort men inte det jag ska skriva om. Dagboksanteckningar efter varje arbetsdag. Och sen är det inte säkert att alla läser det man skriver heller. Jag får ta det i min egen takt helt enkelt. Jag kan varken göra mer eller mindre. Sen vet jag att det är lite rörigt men det gör inte så mycket heller. Det är så det är att skriva. Man stöter hela tiden på utmaningar. Det gäller bara att inte ge upp allt för tidigt innan man ens har försökt på något sätt…

WordPress undrar vad jag tycker om kallt väder. Jag vet inte riktigt. Inte så bra antar jag. Nu när det är sommar vill jag ha varmt väder. Men det är väl oundvikligt med kallt väder. I alla fall när man bor så långt upp som man gör nu. Men det är ju inget mot hur det var att bo i Älvdalen. Där var det riktigt kallt. Och bada isvak. Det var riktigt kallt. Men nu pratade vi om kallt. Och det är ju oundvikligt att vädret blir kallt. Jag har tänkt att använda det i berättandet också. När det blir kallt väder så händer det oftast något. Kanske dramatiskt eller förändring i landskapet. Det beror helt på sammanhanget…

WordPress undrar om jag har någonsin brutit ett ben. Nej det har jag inte gjort. Däremot har jag hört andra som har gjort det. Och kan undra lite smått hur det går till. Går benet av helt och hållet eller vad då?