Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se när UFOsxm spelade minecraft. Lucky islands närmare bestämt. Och sen gjorde jag mig en Varma koppen grönsak, spelade lite minecraft och gick till bussen. På busshållplatsen satt två killar. Jag såg även något killgäng gå omkring där. Hörde om mordet på Se Gambino. Kan inte låta bli att dra paralleller till hur det är här. Men jag har inte misshandlats eller mördats något så jag har väl inget att klaga på. Men det känns olustigt i vilket fall som helst. Någonstans på vägen klev några tjejer på i alla fall. Och jag kände mig inte lika utsatt längre. Väl på jobbet möttes jag av en vikarie och hon sa att jag inte behövde byta om men bytte om i alla fall. Det blåste och regnade ju, och de hade rensat ogräs på förmiddagen, så vi beslutade oss för att åka ut på en tur. Jag kunde ju inte veta att vi skulle åka till Mariebergsgården. Jag kan ju ännu komma ihåg när jag satt och skaka på toaletten. En arbetskamrat frågade om jag ville gå hem och jag gick hem. Jag hade inte varit i Mariebergsgården sen dess. Det är något med dess sterila korridorer som känns djupt olustigt. Men någon gång behövde jag väl möta det jag räds också. Det är väl bara så det är. I alla fall åkte vi och letade parkering framför Mariebergsgården men hittade ingen. Så vi åkte och parkerade framför Öppen hand i stället. Det tog emot att närma sig Mariebergsgården. Det tog emot att bara var där, i reception, och minnas allt som jag hade varit med om då. Strokeavdelningen, polisen och psykakuten. Alla intryck bara sköljde över mig och jag kunde inte kontrollera någonting. Det var bara att gå in och följa med. Jag hade bytt kläder för sista gången. Jag hade lämnat Mariebergsgården. Jag trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka till Mariebergsgården igen. Men nu var jag här. Och allting var som förut. Innan allt blev så konstigt. Innan mamma blev rädd för mig. Och innan polisen kom. I alla fall finns det en annan Fia-grupp på Mariebergsgården. Den hade jag inte vetat om när jag hade praktiserat där. Men jag hade ju heller inte varit i de områdena av Mariebergsgården, de lägre delarna, utan jag hade ju varit på andra våningen. I Strokeavdelningen. I alla fall. Vi hade inte så mycket att göra när vi var där så vi gjorde en tipspromenad som gick hyfsat fort. Jag vann. Det var väl det viktiga. Och vi träffade ledaren och de andra som jobbade där. Jag har för mig att de tvättade moppar. Efter ett tag gick vi därifrån och vi tänkte gå in på Öppen hand men de hade inte öppnat än så vi åkte någon annanstans. Jag kan inte låta bli att tänka på Nyköpings å. På skogen som är runt omkring. På höghusen som är i Brandkärr. Det känns som jag gjort det mer komplicerat än det behöver va. Mitt skrivande alltså. Jag har en längtan och ett begär efter att få skriva om mina påhittade drömmar om Nyköping. Den som tar sin början i Tonys pizza och fortsätter i ett snölandskap och sedan ska han på något sätt hamna i Nyköpings å. Egentligen vill jag inte skriva så mycket om det nu utan vill vänta tills jag sitter med synopsisen. Jag kan väl säga så mycket att berättelsen kommer bli svindlande och man får inte vara rädd för höjder när man läser den. Nu skrev jag rätt mycket om den i alla fall. Men jag tror ni förstår var jag vill komma med mitt skrivande. Om inte har jag misslyckats på något sätt. Det är som allt annat skrivande jag gör. Men jag antar att nu får ha tålamod med mig. Försöka förstå mig. För det mesta vet jag inte vad ni tycker om det jag skriver. Och det kan jag förstå också; det är jobbigt att försöka hänga med i texter som är längre än normalt. Jag ber bara att ha tålamod med mig. Mer kan jag inte göra. Efter Mariebergsgården så åkte vi i alla fall till Brandholmen där en kollega skulle hämta lite saker. Efter det åkte vi tillbaka arbetslokalen och efter det bytte vi om. Vi var inte där så länge till utan gick ganska snart efter det. Vikarien känns som en annan person som jag träffade för länge sen. Också sönderrökt men journalist. Kanske hade jag kunnat fråga om hon ville bli journalist? Fast förmodligen skulle jag få samma svar som vanligt att hon inte var intresserad. Jag hörde förresten hur de hade pratat om journalistik på senaste boendemötet som jag inte hade varit med på. De hade bara skakat på huvudena när det kommit på tal. Vet inte vad jag ska tycka om det. Tråkigt antar jag. Imorgon ska jag i alla fall träffa chefen. Då tänkte jag fråga henne om hon agerar psykolog åt den här personen på torsdagar och varför hon tar chefsrollen så seriöst. Men det mötet är inte än på ett tag. Innan jag gick hem tog jag några kort på odlingen. Sen gick jag till ICA knuten och handlade mjölk, Runda björn, chips, cheese doodles, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, matlåda, choklad och glass. Vi kommer ha ett lite längre uppehåll från jobbet nu så vi jobbar inte på fredag så det blir ingen dagboksanteckning på fredag. Om jag inte känner för det de vill säga. Vägen hem gick väl bra. Men jag är fortfarande ensam. Har fortfarande ingen tjej. Väl hemma så satte jag igång radion, datorn och packade upp alla mina varor. Sen dess har jag inte gjort så många grejer. Imorgon, klockan sex på morgonen, så skulle en livestream starta där SpaceX ska skjuta upp en starship. Eller en och en; det är väl minst tre livestreams som startar den perioden. Jag funderar bara på hur jag ska orka gå upp så tidigt på morgonen. Men det är väl bara att gå och lägga sig lite tidigare så löser sig det. Jag funderar också mycket på hur det här mötet med chefen kommer gå. Om hon vill att jag ska skämmas. Och varför hon vill att jag ska göra det. Men jag tänker inte tänka på det överdrivet mycket. Jag har intressantare saker att skriva om. Som den här berättelsen. Det är ett ständigt experimenterande. Det är det. Och inget är skrivet i sten. Det är väl bara bra om man har någorlunda bra koll på var man är på väg någonstans. I mörkret. I det okända. Blöta. Träsket…