Jag läser i tidningen Skriva att jag borde skriva mer blogginlägg så jag gör väl ett försök. Som sagt var det en rätt fullbokad dag igår då jag vattnade, slängde sopor, klippte naglar, rakade mig och duschade. Men jag har försökt skriva också. Det har jag! Jag pratar om drömmar, kärlek och vad jag gör om dagarna egentligen. Men jag har inte fått så mycket respons på det jag skrivit. Vilket är tråkigt. Men vad ska jag göra liksom? Jag har också varit rädd för mitt liv. När personalen kom i morse fick jag en sådan känsla. Man står rätt handfallen när en sådan känsla infaller. Vad vill de att man ska göra liksom? Jobba mer? Ta körkort? Jag kan inte göra hur mycket som helst. Och jag kan inte ha koll på alla personer heller. Idag tänkte jag egentligen cykla och bada men jag tror jag ska sitta och läsa i stället. Jag skulle i å för sig kunna cykla och handla men jag tror jag har mat så att jag klarar mig till måndag. Det blev ju inget jobb i fredags så senast jag handlade var i onsdags så jag har fått klara mig rätt länge utan att handla nu. Kanske att jag ringer mamma och frågar om hon är ledig så att jag kan handla och eventuellt bada? Kanske det kanske. Just nu känner jag mig dock ganska ensam. Jag fattar inte varför ingen tjej vill vara med mig. Vad är det jag gör för fel liksom? Men jag fortsätter läsa och jag fortsätter skriva. Jag hoppas att det kommer lite personer på journalistmötet på onsdag. Det kanske är dags för mig att bli lite sträng. Så här kan det inte få fortgå! Jag tänker varken skämmas eller må dåligt! Vad är det för beteende egentligen? Vem vill egentligen att man ska må dåligt? Tydligen på jobbet. Arbetsledaren satt bara tyst medan jag blev utskälld av en arbetskamrat. Hon har sagt att det inte var en utskällning men jag upplevde det som en utskällning. Kommer jag bli utskälld på jobbet på måndag också? Hur kul är det då liksom att gå till jobbet? Inte så kul va? Och ändå måste jag fortsätta gå till jobbet. För jag måste ha en inkomst. Jag kan inte leva på bloggandet. Än. Jag kommer fortsätta tjata på de personer som undviker mig mest. Jag vill inte sitta ensam med mina anteckningar på journalistmöten. Så det är ungefär det jag har att se fram emot framöver. Ni får gärna säga till vad ni vill att jag skriver om eller bloggar om…