Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björn-mackor, pulverkaffe och spela lite minecraft. Jag har inte gjort så mycket annat idag. När jag inte har så mycket annat att göra så brukar jag spela minecraft. Och idag hade jag inte så mycket annat att göra så jag spelade minecraft. Jag har haft både handlingsstöd och städssdtöd idag fast på handlingsstödet kunde ingen följa med mig så jag fick cykla iväg själv i stället. Jag handlade mjölk, bregott, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, mandariner, chips och choklad. På vägen hem så höll jag på att krocka med en annan cyklist som vägrade svänga så däcken skrapade i asfaltskanten. Jag kunde ju ha svängt själv men vet inte varför jag inte gjorde det. Jag kom hem i alla fall och spelade ännu mer minecraft. Jag har även haft en dröm i natt där Emma Watson var med. Hon var naken och spelade minecraft. På något sätt skulle de spela in en ny Harry Potter-film fast i den vanliga världen och den vanliga världen var inte vanligt längre. Mer åt det magiska hållet. Och det skulle bli en episk film. Sades det. I vilket fall som helst så var det en väldigt surrealistisk film. Det känns också som det är på sin plats att skriva mer om det skrivande jag håller på med just nu. När jag inte har en massa andra stöd; städstödet avböjde jag idag. Fick sms från Josefin; ”Hej Rasmus, vill du ses nästa vecka? Vänligen Josefin”. Har splittrade känslor för att träffa chefen. Å ena sidan är jag arg på henne för att hon skällde ut mig, å andra sidan blir jag glad för att hon vill träffa mig. Men ilskan tar fortfarande överhanden. Känns som jag borde kanalisera ilskan på något. Som journalistiken. Alltid den här journalistiken. Fast det jag skriver om är något annat. Det handlar om drömmar. Och jag kan inte låta bli att skriva om den där byggarbetsplatsen jag var på. Att något skulle kunna hända där. Kanske öppnar jorden upp sig och jag hamnar i ett stort svart hål? Kanske att det är det allting skulle handla om i så fall? Kanske är det också därför som den här bokserien heter Allting faller? Jag har inte pratat så mycket om det. Inte så mycket som jag borde. Och sen kanske jag hamnar i vatten som är svart men som sen visar sig vara blod. Det är i alla fall så jag tänker mig att berättelsen ska utspela sig nu. Och sedan kommer jag till ett land som är gjort av kött. Och sedan hamnar i en stad som är så oerhört stor. Jag vill känna att det inte finns några krav på hur jag ska skriva och på vilket sätt jag ska skriva. Att jag valt det sätt jag valt att skriva gör det extra svårt, men det går. Eller varför skulle det vara svårt; det är väl bara att skriva? Så får man se hur folk reagerar sen. Kanske att jag skulle börja dela med mig lite mer av det jag skriver? Det kanske skulle bli lite svårt eftersom det mesta är i synopsis-stadiet just nu. Jag har fått bygga upp världen allt eftersom jag skrivit. Det är det lite speciella med drömmar; att det inte finns någon specifik mall för att skriva den. Man kan säga att man befinner sig i en konstant skapandeprocess. Som att världen uppenbarar sig medan man upptäcker den. Det är så vår hjärna fungerar. Den kan också lura oss att se saker som egentligen inte finns där. Som en ek som hänger ut över en stor sjö. Som är en scen som är med i den bok som jag borde ha skrivit för länge sen. Landskap blandas ihop i en enda röra i drömmar och man kan inte veta vad som kommer härnäst. Man kan bara följa med strömmen. Försöka styra drömmen i någorlunda rätt riktning. Det beskrivs egentligen bäst i filmen Inception. Men jag har tyckt att det saknas något. Något mer grundläggande. Ursprungligt. Jag vet inte om det är det som mitt skrivande är men jag försöker i alla fall. Vad har jag gjort mer idag? Ja just det; jag har spelat mer minecraft. Jag försöker bygga ett gigantiskt lager eftersom jag har så extremt mycket skräp. Vilket är så där lagom roligt. Men jag har också börjat spela Fall Out 4. Vilket jag nog ska fortsätta göra. Efter att jag skrivit lite grann. Förresten tror jag att anledningen till att jag skriver som jag gör är för att jag såg någon spela Fall Out för länge sen. Efter det drömde jag sådana där dystopiska radioaktiva drömmar. För i drömmar är i alla fall radioaktivitet inte farligt. Det är det inte i verkligheten som i serien Tjernobyl. Men hur länge kan man leva på en dröm innan den blir tråkig? Jag anser att det aldrig kan bli det eftersom den utforskar det som kan vara våra djupaste hemligheter. Alltså kan vara. Det behöver inte vara det. Det behöver inte vara så utlämnande. Om det hade varit det så tror jag att jag hade haft mycket svårare att skriva. Man kan vara utlämnande, i en självbiografi eller liknande, men i drömmar blir det bara konstigt. Eller hur man nu ska säga. Eller kanske det är utlämnande att skriva om platser som man mått som allra sämst att besöka? Som den gången jag kom till den där bäcken i den där skogen jag hamnade i när jag rymde hemifrån i den där boken jag borde ha skrivit för länge sen? Jag kommer alltid tillbaka till det. Till den där boken jag borde ha skrivit. Men nu skriver jag något annat. Kanske hade det varit lättare om jag skrivit krim eller liknande? Men jag har alltid känt att sådant skrivande har saknats i samhället. Visst kan jag skriva krim eller fantasy, men säger det mig något? Det kanske det gör? I så fall får jag skriva om det när jag är färdig med här i så fall. För jag känner att det här är viktigare. I alla fall försöker jag intala mig själv att det här är viktigare. Det finns så mycket som säger emot mig. Som hur samtalsklimatet är idag. Det har ju blivit mycket råare sen SD kom in i riksdagen. Om man kunde tänka bort SD, tänka på tiden innan de kom in i riksdagen, så skulle man kunna förstå det jag skriver om. Det är svårt, jag vet, men man måste ändå försöka. Precis som man måste försöka skriva journalistik ibland. Gör man det har man inte många vänner. Men det är i alla fall en frisk fläkt till skillnad om skrivandet om drömmar. Det var förresten det jag skrev när jag gick på Brunnsviks Folkhögskola. Journalistik alltså. Det kanske var det som fick mig att drömma så mycket också. Eller så var det ett sätt för min hjärna att hantera alla platser jag varit på. Inte långdraget utan kort. Som en notis. Max femti ord. 200-300 tecken. Ständigt detta journalisttänk. Jag kommer inte undan det hur mycket jag än försöker. Men det kan hjälpa mig extremt mycket i den långdragna röra jag skapat. Hjälpa som att lösa ut komplicerade knutar jag skapat för mig själv…