Det kanske är på sin plats med en dagboksanteckning idag också. Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och sitta ute på balkongen. Mycket av dagen har spenderats med att planera vad jag ska ha med mig till pappa. Jag har inte vetat vad jag ska ha med mig till honom men jag ringde pappa i alla fall och han sa att jag kunde ha med mig ett par bra skor och en shorta. Shortan tror jag kommer från lillebror men det gör nog inte så mycket att jag använder den igen. Jag packade ihop underkläder, badbyxor, shorta, laptop och mot slutet skrotkläder. Till det en massa småsaker som USB-minne och tandborste. Det är verkligen mycket saker som man ska ha med sig när man åker bort även om det är bara för en liten stund. Den mesta av tiden spenderade jag med att se Chriswhippit spela minecraft tillsammans med några andra. Däribland UFOsxm. Jag har också känt en stor olust till tystnaden som råder i området jag bor i. Jag försöker verkligen liva upp stället lite grann genom att sätta på radion men i slutänden är det ju de som måste förändra sig för att det ska hända något. Och just nu känner jag att det inte händer någonting. Jag vill ju kunna trivas där jag bor. Det är som att de vill att jag inte ska trivas. Som att de bara väntar på att jag ska dö eller liknande. Jag mycket orolig hur den här semestern kommer se ut. Men nu är jag i alla fall hos pappa så då slipper jag tänka på det. Jag skulle ta bussen kvart i fem från Brandholmen. Under tiden jag väntade hade jag mycket svårt att komma till ro. Eller jag gick och oroade mig för om jag hade packat med allt och det var väl ungefär då som jag valde att packa ner skrotkläderna också. Jag passade också på att vattna både inne i lägenheten, på balkongen och i landet där jag även tog två kort och la upp på Instagram med orden ”Glad midsommar på er alla! Från ett soligt och grönskande boende…”. Hade väl passat utmärkt till någon skräckfilm eller liknande. I alla fall tog jag bussen till busstation. Jag stod där för ett tag när jag såg ett par poliser vandra förbi. Började så klart undra om något hade hänt. Men inget har hänt. Än. I alla fall. Enligt polisens hemsida. Så jag tog bussen som gick tjugo över fem till Gnesta. Jag började chatta med en tjej från filipinerna men nu verkar det som vi inte har så mycket mer att prata om. Vi hade så väldigt mycket att prata om. Var jag bodde, om mina föräldrar levde, om jag hade något jobb och så vidare. Jag försökte läsa bok men det gick väl så där. Så jag scrollade Facebook och Instagram i stället. Snart var vi ändå framme i Gnesta. Och jag fick en lång och varm kram av pappa. Efter det åkte vi hem till honom och jag kunde packa upp. Datorn och lite smågrejer som jag tagit med mig. Pappa lagade till lite ris och köttbullar till mig med sötsur sås och paprika. Efter att jag hade ätit så satt vi ute en liten stund och dagen till ära bjöds på lite vin vilket man inte tackar nej till. Jag fortsätter läsa Alejandro. Den går i ett rasande tempo. Jag måste välja mina ord mer noggrant. För att beskriva boken jag läser. Mycket av det jag läser upplever jag i verkliga livet också. Aggressiva personer som har kort stubin. Man bara undrar hur det skulle gå om den stubinen brann av en dag. Skulle man få sig en nit eller skulle någon till och med dräpas till livet? Och samtidigt har vi personalen som blundar för det faktum att det kanske finns personer med rena våldskapital på boendet. Vad skulle hända om de skulle få för sig att komma hem till mig och slå ner mig? Kanske rent av dräpa mig? Nu vet jag väl att man inte ska tänka det värsta om sina grannar och det vill jag väl inte heller. Jag bara önskade att personalen inte var så blåögda…. Typ… Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Om jag ska tänka som Atefeh Sebdani så skulle jag tänka att det är som en sekt och det skulle jag säga att det är på gränsfallet att bli. Jag har ju sagt att jag tänkt gå på boendemötet men jag börjar bli orolig att hotnivån mot mig är för hög. Kommer jag behöva leva med polisskydd? Man vet ju ingenting om vad som kommer hända i framtiden utan man får bara ta den som den kommer. Nu är jag glad att jag är hemma hos pappa i alla fall och slipper personalen. För jag är rejält trötta på dem för tillfället! De ska inte få gå runt och tro att de äger mitt hem! Där sätter jag en tydlig gräns! De får inte rota bland mina kläder! De får på sin höjd ge mediciner men där ställer jag mig också frågande till varför det är som det är. Och nu skulle de spela brännboll såg jag. Jag fick en lapp med jättetydliga bilder vilket jag också ställer mig frågande till varför vi får. De säger att vi ska göra aktiviteter. Att vi bara ska göra roliga saker. Men möten är inte till för att göra roliga saker. Där säger man bara det viktigaste och sen kan man hålla tyst tycker jag. Det var länge sen jag hade något vettigt samtal med någon tycker jag. Och jag funderar fortfarande mycket kring vad jag ska skriva för något. Känner fortfarande bedövningsmedlet i näsan efter att jag gjorde gastroskopi. Nej men jag ska väl skriva om något annat för en stund. Jag vill äga mitt eget skrivande i alla fall. Vad nu det betyder. Jag brukade låta vissa personer läsa mina texter men nu har jag inga texter som kan bli lästa. Det kanske det blir ändring på. Vad som väntar mig nu i alla fall är midsommarfirande imorgon då det kommer några barn och jag antar att det är samma mat som vanligt med sill och potatis och liknande saker. Och sen har vi mitt eget skrivande igen som jag hela tiden undviker. Som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag försöker skriva nånting. Nånting om nånting. Viktigt. Rörigt. Helt obegripligt. Som Alice i underlandet. Eller något annat, något… undermedvetet? Vad än det är jag försöker skriva så får det ta den tid det tar och om jag inte känner för att skriva så ska jag inte skriva. Då får jag göra något annat. Som att spela Fall Out 4 eller liknande. Grejen är att jag inte kan hasta fram texten. Men man inser ju att det behövs en speciellt sorts skrivande för att bli antagen av Bonniers eller liknande. En sorts skrivande som jag inte hanterar än. Det är som att man behöver låta något inom sig dö. Något väldigt innerligt som man hållit fast vid väldigt länge. Kanske idén att man kan skriva om drömmar? Fast varför skulle jag låta det dö; det är ju allt jag har att hålla fast vid nu. Allt som betyder något. Men jag måste låta något dö. Eller det är en massa text som behöver raderas. Så är det. Det är tydligt. Att det är så. Så på ett sätt är jag trött på mig själv. Men mest är jag trött på personalen. Att de beter sig så som de gör. Att de äger mitt hem. För det gör de inte! Jag äger mitt eget hem! Och kommer också göra det under hela semestern. Vad jag nu ska göra under den…