Jag tror det är för att jag läst Alejandro. Jag har skrivit lite grann och känt att det inte finns något mer att skriva om. Inte av värde i alla fall. Skattungbyn har ju varit en så stor del av mitt liv. Där har jag både odlat och levt på grönsaker. Om jag skulle drömma om Skattungbyn så skulle jag drömma om hur folk står och gräver i landen. Kanske så pass mycket att de dör. Eller hur det nu är. Kan tyckas otäckt men det känns som det är enda sättet att beskriva det på. Sen har vi alla dessa små ställen som man besökte när man bodde i Skattungbyn. Jag kommer inte ihåg vad de alla hette men de var ju viktiga för de som bodde där i alla fall så det var väl bra. Men jag kände väl inte att det var så viktigt när jag bodde där. När jag bodde där, i kyligaste vintern längst ner i en stuga, så satt jag väl mest vid datorn. Jag hade svårt att ta in verkligheten. Mentalt var jag kvar i Brunnsvik. Men det var ingen där som förstod vad Brunnsvik var. Att sätta spaden i marken var som att mentalt döda någonting inom mig själv. Men man vande sig. Så måste man ju alltid göra. Annars skulle man aldrig klara sig. Och min mormor levde än. Jag kan inte fatta att hon är död! Jag kan inte fatta det! Mitt liv verkar mestadels bestå av personer som dör den senaste tiden. Och nu senast har vi den här kända personen Figgehn som ska dö i cancer. Det är väl inte så konstigt att det blir så mycket död i mina texter. Det konstiga hade väl varit om det inte hade varit det. Om jag bara hade odlat och inte tänkt på allt det hemska som händer i världen. Så Skattungbyn lever fortfarande kvar i mig. Varken jag vill det eller inte. Jag kan bara undra hur tiden innan var när jag bodde hos mamma och i Brunnsvik. I och med att SD kom in i riksdagen, och det gjorde de när jag bodde i Skattungbyn, så förstördes många av mina minnen från den tiden. Nu har jag minnen av vegansk mat, av odling och en helt annan kultur än jag hade då. När jag höll på med skrivandet. Jag vet inte ju inte om jag kommer komma in på Jakobsbergs folkhögskola just nu. Jag hoppas det. Det är så svårt att hålla liv i skrivandet annars. Det finns inte många andra hjälpmedel än tidningen Skriva och de böcker jag läser. De böcker jag läser är en stor hjälp i mitt skrivande förresten. Jag vet inte vad det är men det är inte mitt eget skrivande i alla fall. Nu har jag läst ett antal böcker; Jan Guillous Slutet på historien, Medan giftet sprider sig, Min hand i min och nu Alejandro. Som jag håller på och läser. Läsandet går i en rasande takt. Det finns inte många kommatecken och det känns nästan som att det är meningen också. Det blir mer som att man pratskriver och det känns som man är på plats där det händer. Men så; vad mer har jag att skriva om Skattungbyn då? Jag har så gott som ingen kontakt med de jag gick utbildningen med. Känner inte att jag har så mycket gemensamt med dem heller. Jag är eller har varit fördomsfull om folk som håller på med odling och andra grejer som energier och liknande saker. Jag tycker väl att det kan gå över i en besatthet som inte är sund och som jag egentligen inte vill va en del av. Jag vet att jag själv odlar men det är inte hela mitt liv. Jag försöker göra annat också som att ta promenader, cykla, bada och till hösten kanske jag ska börja med jiu jitsu igen också. Så jag har saker att se fram emot. Det har jag helt klart. Slutligen skulle jag vilja bygga upp en scen; en nattsvart sådan. Det är någonstans i Skattungbyn och några har bestämt sig för att gräva i landet. De gräver tills de dör och deras kroppar ligger kvar i landet. Det kommer mer folk och gräver bland kropparna också dör de också. Till slut är det så många kroppar att det knappt går att få någon luft. Då hamnar huvudpersonen i en flod av blod som för iväg honom till ett land av kött. Och det är ungefär så långt jag har kommit i mitt skrivande. Är det för orättvist mot de som jag gått med i Skattungbyn? Jag tycker inte att det är det. Jag måste ha något sätt att beskriva det jag varit med om och det är det närmaste jag kommer det jag varit med om. Allt odlande var bara en undanflykt från mina riktiga mardrömmar. För det är mardrömmar jag kommer skriva om härnäst. Och de kommer va hemska…