Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se när UFOsxm spelade minecraft. Lucky islands närmare bestämt. Och sen gjorde jag mig en Varma koppen grönsak, spelade lite minecraft och gick till bussen. På busshållplatsen satt två killar. Jag såg även något killgäng gå omkring där. Hörde om mordet på Se Gambino. Kan inte låta bli att dra paralleller till hur det är här. Men jag har inte misshandlats eller mördats något så jag har väl inget att klaga på. Men det känns olustigt i vilket fall som helst. Någonstans på vägen klev några tjejer på i alla fall. Och jag kände mig inte lika utsatt längre. Väl på jobbet möttes jag av en vikarie och hon sa att jag inte behövde byta om men bytte om i alla fall. Det blåste och regnade ju, och de hade rensat ogräs på förmiddagen, så vi beslutade oss för att åka ut på en tur. Jag kunde ju inte veta att vi skulle åka till Mariebergsgården. Jag kan ju ännu komma ihåg när jag satt och skaka på toaletten. En arbetskamrat frågade om jag ville gå hem och jag gick hem. Jag hade inte varit i Mariebergsgården sen dess. Det är något med dess sterila korridorer som känns djupt olustigt. Men någon gång behövde jag väl möta det jag räds också. Det är väl bara så det är. I alla fall åkte vi och letade parkering framför Mariebergsgården men hittade ingen. Så vi åkte och parkerade framför Öppen hand i stället. Det tog emot att närma sig Mariebergsgården. Det tog emot att bara var där, i reception, och minnas allt som jag hade varit med om då. Strokeavdelningen, polisen och psykakuten. Alla intryck bara sköljde över mig och jag kunde inte kontrollera någonting. Det var bara att gå in och följa med. Jag hade bytt kläder för sista gången. Jag hade lämnat Mariebergsgården. Jag trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka till Mariebergsgården igen. Men nu var jag här. Och allting var som förut. Innan allt blev så konstigt. Innan mamma blev rädd för mig. Och innan polisen kom. I alla fall finns det en annan Fia-grupp på Mariebergsgården. Den hade jag inte vetat om när jag hade praktiserat där. Men jag hade ju heller inte varit i de områdena av Mariebergsgården, de lägre delarna, utan jag hade ju varit på andra våningen. I Strokeavdelningen. I alla fall. Vi hade inte så mycket att göra när vi var där så vi gjorde en tipspromenad som gick hyfsat fort. Jag vann. Det var väl det viktiga. Och vi träffade ledaren och de andra som jobbade där. Jag har för mig att de tvättade moppar. Efter ett tag gick vi därifrån och vi tänkte gå in på Öppen hand men de hade inte öppnat än så vi åkte någon annanstans. Jag kan inte låta bli att tänka på Nyköpings å. På skogen som är runt omkring. På höghusen som är i Brandkärr. Det känns som jag gjort det mer komplicerat än det behöver va. Mitt skrivande alltså. Jag har en längtan och ett begär efter att få skriva om mina påhittade drömmar om Nyköping. Den som tar sin början i Tonys pizza och fortsätter i ett snölandskap och sedan ska han på något sätt hamna i Nyköpings å. Egentligen vill jag inte skriva så mycket om det nu utan vill vänta tills jag sitter med synopsisen. Jag kan väl säga så mycket att berättelsen kommer bli svindlande och man får inte vara rädd för höjder när man läser den. Nu skrev jag rätt mycket om den i alla fall. Men jag tror ni förstår var jag vill komma med mitt skrivande. Om inte har jag misslyckats på något sätt. Det är som allt annat skrivande jag gör. Men jag antar att nu får ha tålamod med mig. Försöka förstå mig. För det mesta vet jag inte vad ni tycker om det jag skriver. Och det kan jag förstå också; det är jobbigt att försöka hänga med i texter som är längre än normalt. Jag ber bara att ha tålamod med mig. Mer kan jag inte göra. Efter Mariebergsgården så åkte vi i alla fall till Brandholmen där en kollega skulle hämta lite saker. Efter det åkte vi tillbaka arbetslokalen och efter det bytte vi om. Vi var inte där så länge till utan gick ganska snart efter det. Vikarien känns som en annan person som jag träffade för länge sen. Också sönderrökt men journalist. Kanske hade jag kunnat fråga om hon ville bli journalist? Fast förmodligen skulle jag få samma svar som vanligt att hon inte var intresserad. Jag hörde förresten hur de hade pratat om journalistik på senaste boendemötet som jag inte hade varit med på. De hade bara skakat på huvudena när det kommit på tal. Vet inte vad jag ska tycka om det. Tråkigt antar jag. Imorgon ska jag i alla fall träffa chefen. Då tänkte jag fråga henne om hon agerar psykolog åt den här personen på torsdagar och varför hon tar chefsrollen så seriöst. Men det mötet är inte än på ett tag. Innan jag gick hem tog jag några kort på odlingen. Sen gick jag till ICA knuten och handlade mjölk, Runda björn, chips, cheese doodles, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, matlåda, choklad och glass. Vi kommer ha ett lite längre uppehåll från jobbet nu så vi jobbar inte på fredag så det blir ingen dagboksanteckning på fredag. Om jag inte känner för det de vill säga. Vägen hem gick väl bra. Men jag är fortfarande ensam. Har fortfarande ingen tjej. Väl hemma så satte jag igång radion, datorn och packade upp alla mina varor. Sen dess har jag inte gjort så många grejer. Imorgon, klockan sex på morgonen, så skulle en livestream starta där SpaceX ska skjuta upp en starship. Eller en och en; det är väl minst tre livestreams som startar den perioden. Jag funderar bara på hur jag ska orka gå upp så tidigt på morgonen. Men det är väl bara att gå och lägga sig lite tidigare så löser sig det. Jag funderar också mycket på hur det här mötet med chefen kommer gå. Om hon vill att jag ska skämmas. Och varför hon vill att jag ska göra det. Men jag tänker inte tänka på det överdrivet mycket. Jag har intressantare saker att skriva om. Som den här berättelsen. Det är ett ständigt experimenterande. Det är det. Och inget är skrivet i sten. Det är väl bara bra om man har någorlunda bra koll på var man är på väg någonstans. I mörkret. I det okända. Blöta. Träsket…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björn-mackor, pulverkaffe och se på när UFOsxm spelade minecraft. Jag såg dock inte klart video och jag har en massa videoklipp från både UFOsxm och Inga konstigheter att se färdigt på. Efteråt gjorde jag mig en Varma koppen grönsak, spelade lite minecraft och gick till bussen. Och på busshållplatsen satt några tjejer. Så jag vet att de finns. I alla fall. Turen till busstation var inte trång men turen till Spindelplan var det. Jag fick lov att sitta baklänges om jag ville sitta i över huvud taget. Efter ett tag blev dock ett säte ledigt så jag kunde sitta framlänges igen. Vilket jag också gjorde. Resten av vägen hände det inte så mycket annat. Det var mer väntetid. Och väl på jobbet var det bara att byta om. Vi skulle klippa och trimma gräs idag. Jag hann knappt gå in förrän vi skulle ut igen. Jag kände på mig, redan då, att något bubblade under ytan. Men jag kunde inte förbereda mig på det jag skulle vara med om efter jobbet. Jag trodde ju att allt var som vanligt. Att ingen var arg på mig. Och därför gjorde jag arbetsuppgifterna som vanligt också. Idag var det mest att trimma gräs som skulle göras och jag trimmade en massa gräs. Jag kunde känna motorn mullra på bakom mig medan jag trimmade gräset. Finslipade gräskanterna. Jag trivdes som fisken i vattnet. Selen var kanske lite obekvämt inställd. Först trimmade jag men sedan trimmade den här personen som skulle skälla ut mig senare. Hon trimmade rätt mycket men jag kunde ta över sen när jag kände att jag ville trimma lite längs med husväggen och mellan buskarna. När vi var färdiga med trimmandet och gräsklippandet så var det dags att göra rent trimmern och gräsklipparen genom att spola vatten på dem. Det luktade bensin i garaget. Jag har alltid tyckt om lukten av bensin. Jag vet inte varför men det är ingen lukt jag finner obehaglig i alla fall. När vi hade duschat färdigt gräsklipparen och trimmern så gick vi tillbaka till arbetslokalen. Det var ungefär då som jag blev utskälld. Eller först nämnde hon något om att jag borde kunna ha journalistikmöten oavsett vad Chrille tyckte om det. Jag tror jag hade bytt om innan jag fortsatte debattera med henne. Jag kom in på det här att jag hade blivit utskälld av chefen för att jag bjudit ut en personal på dejt. Jag fick inte intrycket av att hon ångrade det hon uttryckt utan fortsatte skälla ut mig för att jag bjudit ut en personal på dejt. Man skulle inte göra sådant, sa hon. Eller kanske inte precis så utan mer ”man får inte ha en relation med personalen”. Jag skulle i alla fall fortsätta skämmas. Enligt henne. För att jag hängde ut personer på sociala medier. Och för att jag hängde ut chefen på sociala medier. Tydligen så träffade hon chefen varje torsdag sa hon och jag kan inte annat än känna att hon favoriserar vissa personer. Jag ska ju träffa chefen på torsdag. Då kommer jag ställa henne mot väggen. Favoriserar du vissa personer? Och tycker du verkligen att man inte får ha någon relation med personalen? Kan ge en massa exempel på när det inte var tillåtet att ha relation med personalen. Som trettiotalets Tyskland till exempel. Folk skulle bara göra sitt jobb och så blev det så fel. Så oerhört fel. Ett helt folk avrättades. Är det verkligen det vi vill sikta på? Folkmord? Hon fortsatte mässa att jag borde skämmas och att man inte får ha relation med personalen. Att skälla ut en random person på det viset? Är det inte lite SD-stajl på det? Jag vet inte vad hon fick luft ifrån men jag fick i alla fall ont i magen. Mådde inge bra. Det kom en till person dit men hon visste ju inte vad som försigick. Att jag precis blivit utskälld. Det är inte det att jag blivit utskälld som är så jobbigt utan det faktum att det tar sikte på en så personlig sida av en själv. Ens sexliv. Som är obefintligt. I alla fall hittills. Varför får man inte fråga ut en personal på dejt för? Vad är det jag gjort för fel? Jag tyckte inte det var själva utskällningen som var jobbig utan det faktum att jag inte får ha en relation. De sa ju det rakt ut! Att jag inte får ha en relation. Alltihop tedde sig mycket märkligt och bisarrt. Så till något annat då; jag ringde mamma och hon sa att hon befann sig i tvättstugan men att hon kunde börja gå till mig. Jag började gå mot henne efter ett tag och kom väl ungefär till bron när jag mötte på henne och hunden Bella. Tydligen ska vi ha en vikarie på onsdag förresten. Kommer hon fortsätta skälla ut mig då? För att jag har känslor? Det finns ju inget sätt att försvara sig heller. Mer än att säga att man inte tänker skämmas. För jag tänker inte skämmas. Jag har inte gjort något fel. I alla fall gick vi hem till mamma och hon lagade till potatismos, köttbullar, korv och grönsaker. På tv sände de Bäst när det gäller och Drömslottet som var mycket intressant. Till efterrätt fick vi lite pulverkaffe och glass. Mamma skulle klippa klorna på Bella så hon ville komma iväg före fem då de stänger. Hon skulle bara sätta in en till tvättmaskin så jag fick gå till affären och handla så kunde hon möta upp mig där sa hon. På ICA knuten handlade jag mjölk, bregott, chips, Mer apelsindricka, aloe vera-dricka och glass. Efter det åkte vi till Arken Zoo och klippte klorna och vi köpte även lite nya grejer som tandborstar till hunden Bella och en krok man kunde skruva ner i marken så att hunden kunde springa mer utanför huset. Efter Arken Zoo så ville jag till Lager 157 och köpa lite t-shirts och till Blomsterlandet och köpa ett stort insektshotell. Vi kollade även på hylla och vattenbad att ha ute på balkongen men köpte inget den här gången. Det var nog så mycket att köpa det stora insektshotellet. Och vi åkte hem till mig där jag satte på radion, datorn och packade upp alla varor. Vi vattnade alla växter, både inomhus, på balkongen och i pallkragen. Så det blev en hel del vattnat. Och att bära vattenkannan och dunken med vatten lär ge mycket muskler. Det hoppas jag i alla fall. Imorgon är planen att mamma och jag ska åka till polisen. Hon har fått papperna med utskriften av kontoutdragen på Swedbank så de ska vi väl ge till polisen också. Men det lär väl bli en till polisanmälan. Och efter det förhoppningsvis lite fika på något kafé. Klockan elva åker vi. Och på onsdag kommer jag möta den här personen som skällde ut mig. Jag tänker inte skämmas. Jag tänker inte det. Jag har inte gjort det. Den här personens vredesutbrott är ett tecken på hens egna misslyckanden och det borde inte behöva drabba andra. Speciellt inte mig. Så vad ska jag säga till chefen när hon kommer på torsdag då? En grej jag sagt är att hon inte ska ta sitt jobb för seriöst och gör precis tvärtom. Personligen önskar jag att vi hade haft en annan chef. Jag tycker inte att man ska favorisera personer som hon har gjort. Och en chef är ju ingen psykolog heller. Tydligen hade hon agerat psykolog åt den här personen varje torsdag vilket jag inte tycker är bra. Helst hade jag väl velat att den här personen hade flyttat. Jag orkar inte med de här utskällningarna längre. Och hon sa ju det att hon visste ju att jag var rädd för henne. Men då behöver hon ju inte bekräfta det genom att göra mig ännu mer rädd för henne genom att skälla ut mig så där. Jag, personligen, tycker inte att man ska bete sig så där. Men hur ska jag klara av att gå till jobbet på onsdag? Det är som varje annan dag att det bara är att göra det. Men att skälla ut mig så där var märkligt. Bisarrt. Konstigt. Kommer hon fortsätta skälla ut mig så där? Eller ska vi bara jobba som om inget hänt? På torsdag ska jag i alla fall ha möte med chefen. Ni får önska mig lycka till på det mötet!