Idag började jag dagen med att göra mig ett par mackor. Det var två barn hemma hos pappa så det var rätt livat och man blev rätt trött efter en stund. Men efter frukosten så bäddade jag i alla fall sängen och borstade tänderna. Jag har inte kunnat bestämma mig om jag ska vara inne och vila eller om jag ska vara ute med barnen. Jag har för mig att jag läste lite av boken Alejandro. i alla fall. Jag satt ute med boken i handen men läste den aldrig eftersom barnen pratade med mig hela tiden. De pratade om att de också brukade låna böcker på biblioteket när de såg min bok. Något om sommarskuggan eller liknande. Till slut klarade jag inte längre av att sitta där längre utan gick in med boken. Vilade lite för en stund. Efter ett tag så var det dags för mat. Det bjöds på lax, potatis, sås och sparris. Mycket god mat helt enkelt! Efter maten tog vi lite kaffe och kaka. Och efter det gick pappa och jag ut på en promenad. Där vi bland annat pratade om resmål vi ville åka till. Eller om vi pratade om det senare kommer inte jag ihåg. Han frågade om jag visste vad min lillebror skulle göra i sommar. Jag svarade att det visste jag inte. Men jag berättade att jag i alla fall hade varit i Kättbo. Till och med Siknäs där jag hade gått byskola. Pappa svarade att han ju hade sett bilder på det på Facebook och sen pratade vi inte så mycket om annat. Har jag för mig. Det var i alla fall mycket packning inför att jag skulle åka iväg. Det är alltid lika vemodigt att lämna pappa men det är som det är. Jag ville i alla fall handla lite så vi åkte till ICA där jag handlade lite Mer pärondricka, aloe vera-dricka och chips. Pappa tog min väska på sin rygg och sen gick vi och satte oss bakom Pressbyrån. Pappa sa att han kunde vakta mina grejer om jag ville gå och köpa en glass så jag gjorde det. Vi pratade lite om resmål vi ville göra och då har jag för mig att pappa sa att han skulle åka till Spanien redan. Finlandsbåt kan man ju åka på hösten också. Det behöver ju inte vara sommar för att man ska åka det. Sen pratade jag lite om Jakobsbergs folkhögskola och att jag hoppades att jag kom in i den skolan. Jag vet inte om han var så intresserad egentligen eftersom han inte sa så mycket. Efter ett tag gick han därifrån i alla fall och vi gav varandra en lång och varm kram. Jag tog någon bild på mig själv innan jag gick till bussen. Det gjorde jag förresten på maten också. När vi ändå pratar om saker som jag gjort idag. Men efter det gick jag till bussen. När den började åka iväg så gjorde jag någon Tik tok-video där jag filmade landskapet som jag åkte förbi. På busstationen bytte jag buss till Brandholmen. Och här har jag varit sen dess. Det är, som personalen beskrev det, ett “lugnt område”. Jag är så trött på personalen just nu. De är liksom inte förändringsbenägna. Jag anser det vara mycket farligt men jag orkar inte tjata längre. Eller jag tjatar men inte på samma envisa sätt. Eller så är det just det jag gör. Grejen är den att personalen inte är förändringsbenägen och det anser jag är ett stort problem. Och grejen med att dela ut lappar som är som skrivna för dagisbarn förstår jag inte heller. Att inte skicka ut lappar till de som inte vill ha lapparna löser ju inte heller problemet. Problemet är att de inte vill förändra sig. Så vad sa jag mer när personalen var här? Jag kommer inte ihåg. Egentligen skulle jag ju värma en paj men i stället fick jag ett vredesutbrott på personalen. Om någon skulle få för sig att dräpa mig så har jag inget som helst skydd. Jag sa det också. Att jag vara konstant rädd. Och att jag vara så djävla trött på att vara det. Han försvarade sig med att det var ett lugnt område. Det skulle inte hända något här. Som att ett lugnt område var skäl nog att det inte skulle ske brott här. Jag vet egentligen inte om jag jobbar imorgon. På semesterlappen står det att semestern börjar 24 och det är ju imorgon så egentligen kanske jag inte jobbar imorgon? Vad skulle de säga om jag kom ändå? Och på onsdag har vi boendemöte. Jag antar att jag kommer vara arg då också. Eller sträng. Eller hur det nu blir. Jag kanske inte får mycket sagt i över huvud taget. Vilket vore synd. Men jag måste nog gå på boendemötet om jag vill ha någon slags förändring. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd dock. Rädd för att bli hotad eller misshandlad. Jag klarar inte av det här längre. Jag måste skriva om något annat för att inte gå under. Mitt eget skrivande måste gå före det journalistiska alla dagar i veckan. Det är det jag är så trött på. Att ingen annan skriver nyheterna. Hur ska jag lyckas få något sagt på boendemötet vi har på onsdag om de andra bara pratar aktiviteter och vad de vill göra med varandra? Jag borde kunna lösa det på något sätt. Jag vet inte hur, än, men på något sätt. Man måste fortsätta vara envis. Det är det enda sättet att få till förändring på. Envis trotts att man hela tiden möter på motgångar. Motgångar kan vara personalen som kom på matstödet nu. Men det kan även vara de andra på boendet under boendemötet. Jag orkar inte vara den som kommer med dåliga nyheter längre. Vad kan jag göra för att slippa tänka på allt dåligt som händer i världen? Typ spela minecraft. Eller se på youtube-videor. Läsa tidningen Skriva eller boken Alejandro. Allt annat än journalistik. Jag kommer inte vara helt bortkopplad men jag kommer inte längre bry mig om grövre saker som står på polisens hemsida. Jag orkar helt enkelt inte. Och imorgon kanske jag kan gå till mamma så då har jag det att se fram emot. Och hälsa på hunden Bella. Efter det där vredesutbrottet blev jag mycket trött. Kanske ska gå och sova lite. Drömma om plåtar och kartonger. Snöklädda landskap. Höga höghus. Något som är något annat än det jag skriver om nu. Nämligen krim. Skrivandet behöver vara som en kudde som man kan vila huvudet på. När allt går emot en. Det måste det få va. Annars hade man aldrig överlevt. Annars hade man gått sönder av alla viljor runt omkring sig. Jag glömde förresten nämna att jag såg två filmer igår, The legend of Zoro och Terminator 3, på pappas tv. Ibland undrar jag om jag inte ska göra som alla andra gör, nämligen hålla tyst. I alla fall för en liten stund. Jag orkar inte skriva något mer nu. Jag måste kunna tänka på mig själv också. Även om det låter egoistiskt. Jag orkar helt enkelt inte vara alla till lags. Så jag stänger ner. På obestämd tid. Jag vet att det är ett löfte jag inte kan hålla. Och i och med att jag gick med i Vänsterpartiet så kan jag heller inte sluta prata om politik. Om socialism, feminism och antirasism. Men jag känner att jag inte orkar prata om det heller. På sin höjd någon dikt var dag. Nu när jag går på semester. Och mitt eget skrivande är något… det är något… jag inte tänkt på väldigt länge. Jag påminns ibland om vad jag skriver för något av texter jag delat på Facebook. Råa texter i sin mest ursprungliga form. För är det inte därför jag skriver? För att beskriva det undermedvetna i sin mest ursprungliga form? 

Jag har inte så mycket att skriva om idag egentligen. Jag började med att gå upp på morgonen, göra mig ett par mackor. Jag var rätt trött eftersom jag hade gått och lagt mig halv två på natten. Jag såg ju färdigt på Tarot som jag tyckte var mycket bra. Jag har inte drömt något i natt vilket har varit tråkigt. Men vad ska jag göra liksom? Är jag verkligen så fantasilös att jag inte drömmer något längre? Eller vet jag helt enkelt inte vad jag ska drömma om? Efter frukosten så låg jag mest och vilade. Jag hade bäddat sängen och borstat tänderna. Och efter ett tag åt vi lite rester. Lite sill, varm potatis, köttbullar, prinskorv, brödkaka, någon god sås till och sallad. Efter tog vi lite kaffe och tårta. Sen ville pappa att vi skulle ut på promenad. Han har börjat tjata om att jag behövde gå ner i vikt. Men jag var trött. Så efter promenaden låg jag mest och vilade. Jag tror jag somnade lite också. Så nu är jag helt utvilad. Känns rätt skönt faktiskt! Känns som jag fått coffeinkick. Jag vill bara göra saker mest hela tiden. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Jag kommer ju inte vara här så länge till. Till imorgon. Och sen kommer jag tillbaka till verklighet på boendet och jobbet. Jag tycker det är otäckt hur det är på boendet just nu. Jag kommer säga det att de gått över en gräns nu och om de kommer fortsätta gå över den här gränsen så kommer jag ringa polisen. Jag kommer också fråga dem om de har läst Kafkapaviljongen. Det faktum att vi på boendet kan vara några av de första som avrättas i ett samhälle där SD har makten är mycket otäckt. Men så vill de väl vara snälla och hjälpa. Vi får se vad det är jag kommer tillbaka till när jag kommer hem imorgon. Den här dagboksanteckningen blev kanske lite tidig. Jag vet heller inte vad den ska handla om. Det brukar jag sällan göra. Det brukar vara lättare när jag gör saker som jobbar eller liknande. Men nu ska jag ju inte jobba mycket mer innan semestern. Jag vet inte vad jag ska skriva om egentligen. Jag har ju varit i Brunnsvik. Tagit bilder och återupplevt den gamla skolan. Vad mer vill jag skriva om den? Jag vet inte. Jag vill bara skriva att jag känner mig så väldigt vaken nu efter att jag sovit för ett tag. Jag har delat mycket; både bilder och texter. Vissa grejer är sämre och vissa bättre. Till exempel så har jag i princip vissa texter färdigskrivna för mig. Jag har också haft en period då jag känt mig vilsen. Jag har tagit så många kort på saker som egentligen inte betyder något. Jag är glad att jag rört mig vidare i livet. Men hemmet känns fortfarande inte som mitt eget. Som att personalen äger det. Chefen har sagt att hon kan tänka sig ha möte med mig. Ska hon fortsätta skälla ut mig då? Just nu ser jag mest fram emot semestern. Att få cykla ner till stan utan någon personal med mig. Bara sitta på något café eller läsa tidningen på biblioteket. Det finns så klart saker att göra hemma också. Som att städa. Jämt detta städande. Man kommer inte ifrån det hur mycket man än försöker. Många är de gånger jag kan sitta på balkongen och äta frukost också. Så jag har många saker att göra! Det har jag helt klart… 

Jag tror det är för att jag läst Alejandro. Jag har skrivit lite grann och känt att det inte finns något mer att skriva om. Inte av värde i alla fall. Skattungbyn har ju varit en så stor del av mitt liv. Där har jag både odlat och levt på grönsaker. Om jag skulle drömma om Skattungbyn så skulle jag drömma om hur folk står och gräver i landen. Kanske så pass mycket att de dör. Eller hur det nu är. Kan tyckas otäckt men det känns som det är enda sättet att beskriva det på. Sen har vi alla dessa små ställen som man besökte när man bodde i Skattungbyn. Jag kommer inte ihåg vad de alla hette men de var ju viktiga för de som bodde där i alla fall så det var väl bra. Men jag kände väl inte att det var så viktigt när jag bodde där. När jag bodde där, i kyligaste vintern längst ner i en stuga, så satt jag väl mest vid datorn. Jag hade svårt att ta in verkligheten. Mentalt var jag kvar i Brunnsvik. Men det var ingen där som förstod vad Brunnsvik var. Att sätta spaden i marken var som att mentalt döda någonting inom mig själv. Men man vande sig. Så måste man ju alltid göra. Annars skulle man aldrig klara sig. Och min mormor levde än. Jag kan inte fatta att hon är död! Jag kan inte fatta det! Mitt liv verkar mestadels bestå av personer som dör den senaste tiden. Och nu senast har vi den här kända personen Figgehn som ska dö i cancer. Det är väl inte så konstigt att det blir så mycket död i mina texter. Det konstiga hade väl varit om det inte hade varit det. Om jag bara hade odlat och inte tänkt på allt det hemska som händer i världen. Så Skattungbyn lever fortfarande kvar i mig. Varken jag vill det eller inte. Jag kan bara undra hur tiden innan var när jag bodde hos mamma och i Brunnsvik. I och med att SD kom in i riksdagen, och det gjorde de när jag bodde i Skattungbyn, så förstördes många av mina minnen från den tiden. Nu har jag minnen av vegansk mat, av odling och en helt annan kultur än jag hade då. När jag höll på med skrivandet. Jag vet inte ju inte om jag kommer komma in på Jakobsbergs folkhögskola just nu. Jag hoppas det. Det är så svårt att hålla liv i skrivandet annars. Det finns inte många andra hjälpmedel än tidningen Skriva och de böcker jag läser. De böcker jag läser är en stor hjälp i mitt skrivande förresten. Jag vet inte vad det är men det är inte mitt eget skrivande i alla fall. Nu har jag läst ett antal böcker; Jan Guillous Slutet på historien, Medan giftet sprider sig, Min hand i min och nu Alejandro. Som jag håller på och läser. Läsandet går i en rasande takt. Det finns inte många kommatecken och det känns nästan som att det är meningen också. Det blir mer som att man pratskriver och det känns som man är på plats där det händer. Men så; vad mer har jag att skriva om Skattungbyn då? Jag har så gott som ingen kontakt med de jag gick utbildningen med. Känner inte att jag har så mycket gemensamt med dem heller. Jag är eller har varit fördomsfull om folk som håller på med odling och andra grejer som energier och liknande saker. Jag tycker väl att det kan gå över i en besatthet som inte är sund och som jag egentligen inte vill va en del av. Jag vet att jag själv odlar men det är inte hela mitt liv. Jag försöker göra annat också som att ta promenader, cykla, bada och till hösten kanske jag ska börja med jiu jitsu igen också. Så jag har saker att se fram emot. Det har jag helt klart. Slutligen skulle jag vilja bygga upp en scen; en nattsvart sådan. Det är någonstans i Skattungbyn och några har bestämt sig för att gräva i landet. De gräver tills de dör och deras kroppar ligger kvar i landet. Det kommer mer folk och gräver bland kropparna också dör de också. Till slut är det så många kroppar att det knappt går att få någon luft. Då hamnar huvudpersonen i en flod av blod som för iväg honom till ett land av kött. Och det är ungefär så långt jag har kommit i mitt skrivande. Är det för orättvist mot de som jag gått med i Skattungbyn? Jag tycker inte att det är det. Jag måste ha något sätt att beskriva det jag varit med om och det är det närmaste jag kommer det jag varit med om. Allt odlande var bara en undanflykt från mina riktiga mardrömmar. För det är mardrömmar jag kommer skriva om härnäst. Och de kommer va hemska… 

Idag började jag dagen med att gå upp på morgonen och göra mig ett par mackor att äta. Ganska snart efter det så skulle Emma med familj komma så jag fick skynda mig att borsta tänderna, bädda sängen och duscha. Efter det, när Emma med familj kom, så bjöds det på alkoholfri bubbel med lite olika tilltugg. Morotstavar, gurkstavar, melon och någon jättegod brödliknande sak som det fanns någon sås i med en räka eller rom i och lök som gjorde det så där jättegott. Efter det så vilade jag en stund. Förresten; har jag berättat hur min natt har varit i det här huset? Jag vet inte om jag är vidskeplig av mig men jag har inbillat mig att det ska dyka upp ett par ögon utanför fönstret när jag ligger där i sängen. Det är så tyst och mörkt och skogen är alldeles utanför. Det är som gjort för en skräckfilm och det närmaste jag kan komma en liknande känsla var väl när jag sov i en timmerstuga utanför Bonäs och hörde hur det gnagde i plankorna. Jag var totalt paralyserad av skräck för trodde det var en inbrottstjuv som kommit för att sno något av mig. Men det är ju inte bara det man är rädd för när man ligger ensam i en stuga så där. För tänk om någon skulle skada mig? Till och med döda mig? En annan grej jag kommer ihåg från den tiden var väl att jag mest lyssnade på Toto. Jag vet inte varför jag mindes just det. Det var ju innan jag upptäckte filmmusiken. I alla fall så har vi ätit midssommarmat idag också. Och till det ingick det bland annat lax, sill, potatis, köttbullar och prinskorv. Sen fanns det någon slags tårta som var matig och god. Det var en mattårta alltså, inte en efterrättstårta, som man skulle kunna tro att det är. Det var väl några räkor i den också och jag har för mig att de sa att det var pepparrot i den också. Efter maten låg och jag och dåsade bort i sängen. Jag tror jag somnade lite innan vi tog efterrätt som var en riktig tårta, en jordgubbstårta, den här gången med kaffe. Efter det så åkte barnen hem till sig och vi åt lite rester vid femtiden ungefär. Efter det tog vi en promenad och nu har vi inte gjort så mycket annat än att ta en öl i solen. Vi kommer kanske se en film på sexan vid niotiden. Tomb Raider tror jag att det var och jag funderar på vad jag ska skriva om härnäst. Jag har ju läst lite av Alejandro. Men jag känner inte att jag blir bättre på att skriva för det. Tvärtom känns det som jag kommer ha jättemycket mer att arbeta på. Vad det nu är jag ska jobba på. Vet jag inte. Jag vill inte känna att mitt liv är innehållslöst. Att jag inte gör något vettigt. Men jag har ju heller inte så mycket att göra när jag är hos pappa. Jag bara är med för varandets skull. Och så måste man ju få ha det ibland också. Annars skulle man väl bränna ut sig om man gjorde saker hela tiden. Jag gör väl nog så många saker hemma som det är. Lagar mat, tvättar dammsuger, vattnar och torkar bord. Och egentligen har jag väl ingen större lust att göra de sakerna men de måste ju göras liksom så mycket annat här i livet. Ett samtalsämne vi hade under promenaden som jag tyckte var rätt intressant var odlandet. Hur det skulle gå när jag var borta och så. På jobbet odlar jag ju pumpa och vattenmelon. Hemma odlar jag jordgubbar, mynta, rödbetor, palsternacka, grönkål, paprika, vattenmelon, bondbönor och squash. Sen kommer jag inte riktigt ihåg vad jag odlar men det gör väl inte så mycket heller. Det viktiga är väl att jag vattnar ibland sa de på promenaden. Så det kommer jag väl få göra. Men kommer jag inte få göra något annat? Typ skriva? Jag funderar mycket kring mitt skrivande. Jag funderar också mycket kring varför jag inte vågar skriva. Att närma sig det där ämnet, drömmar, är lite skrämmande. Jag vet inte varför det har blivit det; när jag började skriva om drömmar så tyckte jag att det var den naturligaste delen i världen. Men sen flyttade jag från Brunnsvik, till Mora, till Skattungbyn, till Bonäs och till Nyköping. Man skulle kunna säga att mitt liv förstörts lite. Men det finns ju sätt att hela det. Och det är att skriva mycket mer. Just nu är jag mycket för att skriva om Tonys pizza och om ett snöklätt landskap. Vad jag ska skriva om sen är jag lite osäker på dock. Det ska ju kännas ursprungligt och grundläggande, så något jag kan relatera till. Typ Nyköpings å, Hållet och Brandkärr. Förresten har jag tänkt mycket på Skattungbyn den senaste tiden. Egentligen skulle väl det ha ett inlägg för sig men om vi ska prata om mitt skrivande så skulle väl det handla om när vi var och grävde i landen och i boken skulle de gräva tills de dog. Hur nu det skulle beskrivas. Det skulle så klart börja i Ollars med att han går ner till odlingarna av någon anledning. Det hade funnits så många andra ställen jag hade velat besöka mentalt i Skattungbyn i å för sig. Jag vet inte hur jag ska beskriva det i en bok bara. Jag antar att jag får skriva om det i ett inlägg för sig… 

Det kanske är på sin plats med en dagboksanteckning idag också. Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och sitta ute på balkongen. Mycket av dagen har spenderats med att planera vad jag ska ha med mig till pappa. Jag har inte vetat vad jag ska ha med mig till honom men jag ringde pappa i alla fall och han sa att jag kunde ha med mig ett par bra skor och en shorta. Shortan tror jag kommer från lillebror men det gör nog inte så mycket att jag använder den igen. Jag packade ihop underkläder, badbyxor, shorta, laptop och mot slutet skrotkläder. Till det en massa småsaker som USB-minne och tandborste. Det är verkligen mycket saker som man ska ha med sig när man åker bort även om det är bara för en liten stund. Den mesta av tiden spenderade jag med att se Chriswhippit spela minecraft tillsammans med några andra. Däribland UFOsxm. Jag har också känt en stor olust till tystnaden som råder i området jag bor i. Jag försöker verkligen liva upp stället lite grann genom att sätta på radion men i slutänden är det ju de som måste förändra sig för att det ska hända något. Och just nu känner jag att det inte händer någonting. Jag vill ju kunna trivas där jag bor. Det är som att de vill att jag inte ska trivas. Som att de bara väntar på att jag ska dö eller liknande. Jag mycket orolig hur den här semestern kommer se ut. Men nu är jag i alla fall hos pappa så då slipper jag tänka på det. Jag skulle ta bussen kvart i fem från Brandholmen. Under tiden jag väntade hade jag mycket svårt att komma till ro. Eller jag gick och oroade mig för om jag hade packat med allt och det var väl ungefär då som jag valde att packa ner skrotkläderna också. Jag passade också på att vattna både inne i lägenheten, på balkongen och i landet där jag även tog två kort och la upp på Instagram med orden ”Glad midsommar på er alla! Från ett soligt och grönskande boende…”. Hade väl passat utmärkt till någon skräckfilm eller liknande. I alla fall tog jag bussen till busstation. Jag stod där för ett tag när jag såg ett par poliser vandra förbi. Började så klart undra om något hade hänt. Men inget har hänt. Än. I alla fall. Enligt polisens hemsida. Så jag tog bussen som gick tjugo över fem till Gnesta. Jag började chatta med en tjej från filipinerna men nu verkar det som vi inte har så mycket mer att prata om. Vi hade så väldigt mycket att prata om. Var jag bodde, om mina föräldrar levde, om jag hade något jobb och så vidare. Jag försökte läsa bok men det gick väl så där. Så jag scrollade Facebook och Instagram i stället. Snart var vi ändå framme i Gnesta. Och jag fick en lång och varm kram av pappa. Efter det åkte vi hem till honom och jag kunde packa upp. Datorn och lite smågrejer som jag tagit med mig. Pappa lagade till lite ris och köttbullar till mig med sötsur sås och paprika. Efter att jag hade ätit så satt vi ute en liten stund och dagen till ära bjöds på lite vin vilket man inte tackar nej till. Jag fortsätter läsa Alejandro. Den går i ett rasande tempo. Jag måste välja mina ord mer noggrant. För att beskriva boken jag läser. Mycket av det jag läser upplever jag i verkliga livet också. Aggressiva personer som har kort stubin. Man bara undrar hur det skulle gå om den stubinen brann av en dag. Skulle man få sig en nit eller skulle någon till och med dräpas till livet? Och samtidigt har vi personalen som blundar för det faktum att det kanske finns personer med rena våldskapital på boendet. Vad skulle hända om de skulle få för sig att komma hem till mig och slå ner mig? Kanske rent av dräpa mig? Nu vet jag väl att man inte ska tänka det värsta om sina grannar och det vill jag väl inte heller. Jag bara önskade att personalen inte var så blåögda…. Typ… Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Om jag ska tänka som Atefeh Sebdani så skulle jag tänka att det är som en sekt och det skulle jag säga att det är på gränsfallet att bli. Jag har ju sagt att jag tänkt gå på boendemötet men jag börjar bli orolig att hotnivån mot mig är för hög. Kommer jag behöva leva med polisskydd? Man vet ju ingenting om vad som kommer hända i framtiden utan man får bara ta den som den kommer. Nu är jag glad att jag är hemma hos pappa i alla fall och slipper personalen. För jag är rejält trötta på dem för tillfället! De ska inte få gå runt och tro att de äger mitt hem! Där sätter jag en tydlig gräns! De får inte rota bland mina kläder! De får på sin höjd ge mediciner men där ställer jag mig också frågande till varför det är som det är. Och nu skulle de spela brännboll såg jag. Jag fick en lapp med jättetydliga bilder vilket jag också ställer mig frågande till varför vi får. De säger att vi ska göra aktiviteter. Att vi bara ska göra roliga saker. Men möten är inte till för att göra roliga saker. Där säger man bara det viktigaste och sen kan man hålla tyst tycker jag. Det var länge sen jag hade något vettigt samtal med någon tycker jag. Och jag funderar fortfarande mycket kring vad jag ska skriva för något. Känner fortfarande bedövningsmedlet i näsan efter att jag gjorde gastroskopi. Nej men jag ska väl skriva om något annat för en stund. Jag vill äga mitt eget skrivande i alla fall. Vad nu det betyder. Jag brukade låta vissa personer läsa mina texter men nu har jag inga texter som kan bli lästa. Det kanske det blir ändring på. Vad som väntar mig nu i alla fall är midsommarfirande imorgon då det kommer några barn och jag antar att det är samma mat som vanligt med sill och potatis och liknande saker. Och sen har vi mitt eget skrivande igen som jag hela tiden undviker. Som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag försöker skriva nånting. Nånting om nånting. Viktigt. Rörigt. Helt obegripligt. Som Alice i underlandet. Eller något annat, något… undermedvetet? Vad än det är jag försöker skriva så får det ta den tid det tar och om jag inte känner för att skriva så ska jag inte skriva. Då får jag göra något annat. Som att spela Fall Out 4 eller liknande. Grejen är att jag inte kan hasta fram texten. Men man inser ju att det behövs en speciellt sorts skrivande för att bli antagen av Bonniers eller liknande. En sorts skrivande som jag inte hanterar än. Det är som att man behöver låta något inom sig dö. Något väldigt innerligt som man hållit fast vid väldigt länge. Kanske idén att man kan skriva om drömmar? Fast varför skulle jag låta det dö; det är ju allt jag har att hålla fast vid nu. Allt som betyder något. Men jag måste låta något dö. Eller det är en massa text som behöver raderas. Så är det. Det är tydligt. Att det är så. Så på ett sätt är jag trött på mig själv. Men mest är jag trött på personalen. Att de beter sig så som de gör. Att de äger mitt hem. För det gör de inte! Jag äger mitt eget hem! Och kommer också göra det under hela semestern. Vad jag nu ska göra under den…