WordPress undrar vilka anmärkningsvärda saker som hände idag. Det är väl alltid lite känsligt när man pratar sex och samlevnad men jag vet inte om det var så anmärkningsvärt. Jag tyckte det var anmärkningsvärt när personalen kom ikväll med sin sjukhuskläder och ville styra och ställa. Det enda jag lyckades säga till honom var att jag skulle till pappa i helgen. Och att jag inte ville spela kubb. Hade jag tänkt att säga. Hade varit kul att se hur de hade reagerat om jag hade gjort det…

WordPress undrar vad jag brinner för. Mitt skrivande. Vad annars skulle jag brinna för? Jag har inte tänkt tanken förut att man skulle kunna brinna för något. Kanske man skulle kunna brinna för att resa något eller engagera sig politiskt? Jag brukade engagera mig politiskt. Det gör jag nog fortfarande förresten. Det är nog rätt tydligt att jag är vänsterpartist och ungvänstrare. Min profilbild är liksom med Jonas Sjöstedt! Så jag brinner nog för politiken. Det kan man säga. Sen vet jag inte riktigt vilka ämnen jag brinner för mer specifikt. Vissa brinner för klimatet, andra för arbetet. Jag brinner nog mer för antirasismen. Kan inte nog understryka hur viktigt det är att vara antirasist i ett rasistiskt klimat. Speciellt när SD är så stora. Som tur är verkar folk inte gå på deras lurendrejerier längre. Kanske på grund av tv4 granskning av dem? I vilket fall som helst kan man fortsätta jobba antirasistiskt alldeles oavsett. Man kan riva ner rasistiska klisterlappar och affischer. Minsta lilla sak gör stor skillnad i världen. Så fortsätt riva ner rasistiska klisterlappar! Om jag skulle råka missa att riva ner någon, någon gång…

WordPress undrar om människor hade slogan, vilken skulle min vara. Jag tror typ ”Ger aldrig upp, oavsett vad som händer!” eller något liknande. Jag är inte jättebra på att skapa slogans. Men vem är det egentligen?

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björn-mackor, pulverkaffe och spela lite minecraft. Jag har inte gjort så mycket annat idag. När jag inte har så mycket annat att göra så brukar jag spela minecraft. Och idag hade jag inte så mycket annat att göra så jag spelade minecraft. Jag har haft både handlingsstöd och städssdtöd idag fast på handlingsstödet kunde ingen följa med mig så jag fick cykla iväg själv i stället. Jag handlade mjölk, bregott, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, mandariner, chips och choklad. På vägen hem så höll jag på att krocka med en annan cyklist som vägrade svänga så däcken skrapade i asfaltskanten. Jag kunde ju ha svängt själv men vet inte varför jag inte gjorde det. Jag kom hem i alla fall och spelade ännu mer minecraft. Jag har även haft en dröm i natt där Emma Watson var med. Hon var naken och spelade minecraft. På något sätt skulle de spela in en ny Harry Potter-film fast i den vanliga världen och den vanliga världen var inte vanligt längre. Mer åt det magiska hållet. Och det skulle bli en episk film. Sades det. I vilket fall som helst så var det en väldigt surrealistisk film. Det känns också som det är på sin plats att skriva mer om det skrivande jag håller på med just nu. När jag inte har en massa andra stöd; städstödet avböjde jag idag. Fick sms från Josefin; ”Hej Rasmus, vill du ses nästa vecka? Vänligen Josefin”. Har splittrade känslor för att träffa chefen. Å ena sidan är jag arg på henne för att hon skällde ut mig, å andra sidan blir jag glad för att hon vill träffa mig. Men ilskan tar fortfarande överhanden. Känns som jag borde kanalisera ilskan på något. Som journalistiken. Alltid den här journalistiken. Fast det jag skriver om är något annat. Det handlar om drömmar. Och jag kan inte låta bli att skriva om den där byggarbetsplatsen jag var på. Att något skulle kunna hända där. Kanske öppnar jorden upp sig och jag hamnar i ett stort svart hål? Kanske att det är det allting skulle handla om i så fall? Kanske är det också därför som den här bokserien heter Allting faller? Jag har inte pratat så mycket om det. Inte så mycket som jag borde. Och sen kanske jag hamnar i vatten som är svart men som sen visar sig vara blod. Det är i alla fall så jag tänker mig att berättelsen ska utspela sig nu. Och sedan kommer jag till ett land som är gjort av kött. Och sedan hamnar i en stad som är så oerhört stor. Jag vill känna att det inte finns några krav på hur jag ska skriva och på vilket sätt jag ska skriva. Att jag valt det sätt jag valt att skriva gör det extra svårt, men det går. Eller varför skulle det vara svårt; det är väl bara att skriva? Så får man se hur folk reagerar sen. Kanske att jag skulle börja dela med mig lite mer av det jag skriver? Det kanske skulle bli lite svårt eftersom det mesta är i synopsis-stadiet just nu. Jag har fått bygga upp världen allt eftersom jag skrivit. Det är det lite speciella med drömmar; att det inte finns någon specifik mall för att skriva den. Man kan säga att man befinner sig i en konstant skapandeprocess. Som att världen uppenbarar sig medan man upptäcker den. Det är så vår hjärna fungerar. Den kan också lura oss att se saker som egentligen inte finns där. Som en ek som hänger ut över en stor sjö. Som är en scen som är med i den bok som jag borde ha skrivit för länge sen. Landskap blandas ihop i en enda röra i drömmar och man kan inte veta vad som kommer härnäst. Man kan bara följa med strömmen. Försöka styra drömmen i någorlunda rätt riktning. Det beskrivs egentligen bäst i filmen Inception. Men jag har tyckt att det saknas något. Något mer grundläggande. Ursprungligt. Jag vet inte om det är det som mitt skrivande är men jag försöker i alla fall. Vad har jag gjort mer idag? Ja just det; jag har spelat mer minecraft. Jag försöker bygga ett gigantiskt lager eftersom jag har så extremt mycket skräp. Vilket är så där lagom roligt. Men jag har också börjat spela Fall Out 4. Vilket jag nog ska fortsätta göra. Efter att jag skrivit lite grann. Förresten tror jag att anledningen till att jag skriver som jag gör är för att jag såg någon spela Fall Out för länge sen. Efter det drömde jag sådana där dystopiska radioaktiva drömmar. För i drömmar är i alla fall radioaktivitet inte farligt. Det är det inte i verkligheten som i serien Tjernobyl. Men hur länge kan man leva på en dröm innan den blir tråkig? Jag anser att det aldrig kan bli det eftersom den utforskar det som kan vara våra djupaste hemligheter. Alltså kan vara. Det behöver inte vara det. Det behöver inte vara så utlämnande. Om det hade varit det så tror jag att jag hade haft mycket svårare att skriva. Man kan vara utlämnande, i en självbiografi eller liknande, men i drömmar blir det bara konstigt. Eller hur man nu ska säga. Eller kanske det är utlämnande att skriva om platser som man mått som allra sämst att besöka? Som den gången jag kom till den där bäcken i den där skogen jag hamnade i när jag rymde hemifrån i den där boken jag borde ha skrivit för länge sen? Jag kommer alltid tillbaka till det. Till den där boken jag borde ha skrivit. Men nu skriver jag något annat. Kanske hade det varit lättare om jag skrivit krim eller liknande? Men jag har alltid känt att sådant skrivande har saknats i samhället. Visst kan jag skriva krim eller fantasy, men säger det mig något? Det kanske det gör? I så fall får jag skriva om det när jag är färdig med här i så fall. För jag känner att det här är viktigare. I alla fall försöker jag intala mig själv att det här är viktigare. Det finns så mycket som säger emot mig. Som hur samtalsklimatet är idag. Det har ju blivit mycket råare sen SD kom in i riksdagen. Om man kunde tänka bort SD, tänka på tiden innan de kom in i riksdagen, så skulle man kunna förstå det jag skriver om. Det är svårt, jag vet, men man måste ändå försöka. Precis som man måste försöka skriva journalistik ibland. Gör man det har man inte många vänner. Men det är i alla fall en frisk fläkt till skillnad om skrivandet om drömmar. Det var förresten det jag skrev när jag gick på Brunnsviks Folkhögskola. Journalistik alltså. Det kanske var det som fick mig att drömma så mycket också. Eller så var det ett sätt för min hjärna att hantera alla platser jag varit på. Inte långdraget utan kort. Som en notis. Max femti ord. 200-300 tecken. Ständigt detta journalisttänk. Jag kommer inte undan det hur mycket jag än försöker. Men det kan hjälpa mig extremt mycket i den långdragna röra jag skapat. Hjälpa som att lösa ut komplicerade knutar jag skapat för mig själv…

Idag åt jag ingen frukost eftersom jag skulle göra gastroskopi. Den började med att jag tog medicin vid fem och gick och la mig igen. För att sedan gå upp vid åtta- kvart över åtta. Innan jag gick så stängde jag av datorn och radion dock. Med mig hade jag en personal som heter Magnus. Jag tyckte han var lite väl snäll och frågade honom om han visste att man ska ringa polisen när man misstänker något brott. Han sa att ja det visste han och att han hoppades att folk sköter sig. Resten av vägen kunde jag känna hur han hade svårt att veta hur han skulle bete sig. Han pratade om att han hade satt upp staket till getterna och nu när han inte hade något mer att prata om så visste han inte hur han skulle bete sig. Vi tog bussen som gick kvart över nio och på vägen kändes det som det blev någon konflikt mellan föraren och folk som skulle åka bussen. Det var något om att biljetten inte fungerade och han ville ju bara komma iväg någon gång och det kan jag förstå. I alla fall så åkte vi till Nyköpings lasarett och där gick vi till endoskopimottagningen på andra våningen. Men först anmälde jag mig på första våningen. Jag känner fortfarande att personalen försökte prata mig om alla ämnen förutom just sex. Känns minst sagt olustigt att man får bete sig så. Jag vet inte hur man tänker när man följer med och bara vill prata om allt annat än sex. Vad får honom att tro att jag är intresserad av att prata om det? Efter ett tag kom i alla fall en kvinna som visade oss till rummet där vi skulle göra gastroskopin. Jag fick ett bedövningsmedel som jag skulle gurgla och sedan svälja. Smakade medicin. Efter ett tag kom en man som skulle göra gastroskopin. Jag var förbered fast ändå inte. Det är ju svårt att undvika kräkreflexerna och de kändes extra starka just den här gången. Att ha en slang in i munnen är en overklighetskänsla. Den här gången kunde jag dock inte se min insida. Något jag hade velat. Det är något i mitt skrivande som handlar om blod och köttsliga landskap. Fast egentligen handlar det nog mest om Nyköping. Undersökningen tog inte lång tid dock och efter ett tag drog de ut slangen. Ut for en massa slem och saliv jag hade haft i munnen under hela den här tiden. Fortfarande hade jag inte ätit eller druckit något. Läkaren sa att det såg bra ut men att ett tips var att gå ner i vikt. Så jag kanske ska gymma eller liknande. Jag vet inte. Jag är inte så mycket för att gymma. Kanske bada? Jag får prata med personalen om det. Efter gastroskopin så valde personalen att ta bussen hem och jag sa att jag tänkte gå ner på stan. Så vi skildes åt där. Det gick dock inte att gå till höger om vägen då de höll på att bygga där. Jag gick en liten bit mot Nyköpings lasarett och gick sedan till vänster eftersom jag tänkte att jag kunde gå under järnvägen. Jag kunde dock inte hitta vägen under järnvägen och till slut hamnade jag på ett ställe som det kändes som jag egentligen inte fick vara på. Ingen asfalt, inga hus, ingen natur. Bara jord. Torr livlös jord och jag kunde inte komma ifrån känslan att det här var ett ställe som man nog kunde dö på. Jag gick i alla fall tillbaka och gick under vägen och följde skyltningen för att till slut komma till centrum av Nyköping. Jag gick in i bokhandeln men hittade inte böckerna Symptom och Lejonmyran. Jag gick till kaféet bredvid och köpte mig en kaffe och baguette med brie och salami. Jag tog också ett foto på mig själv och la upp på Instagram. Efter det gick jag tillbaka till bokhandeln och frågade personalen om de hade böckerna inne. Det hade de inte. Så jag valde att skippa det och gå till biblioteket och läsa tidning i stället. En artikel som fastnade för mig extra mycket var en om löneskillnader mellan män och kvinnor i Sörmland och jag tänker att det är så orättvist att det fortfarande finns det. När jag hade läst färdigt så köpte jag mig en glass på kafét och gick till busstationen. Jag tog den närmsta bussen som gick ungefär en gång i halvtimmen. Väl på bussen kunde jag andas ut efter en lång dag. Känner väl inte att jag har så mycket att skriva om den här dagen egentligen. Mer än att jag är lättad över att ha den här gastroskopin avklarad. När jag kom hem sen så åt jag någon isglass och har vattenmelon från mamma som jag har kunnat smaska på. Just nu har jag väl mest tänkt ta det lugnt, kanske sova lite. Jag borde sova lite. Egentligen. Jag har varit så trött efter allt jag varit med om. Även fast jag inte arbetat. Jag höll på att bli uttorkad efter gastroskopin så det var väl tur att jag hade vattenflaska med mig. Jag tänker fortfarande på den där byggarbetsplatsen jag var på. Känns som det finns så mycket mer att skriva om den. Men det tänker jag att jag får göra en annan gång. När jag har mer ork eller vilja det vill säga…