Idag började jag dagen med att göra mig en skål med Bollnäsfil och Crunchy. Jag har tänkt att jag ska sitta och spela Skyrim hela dan men spelet är så tråkigt att jag har svårt att stå ut med det. Eller tråkigt är det väl inte men det tar tid innan det händer någonting. Jag kom på att jag inte skrivit något om gårdagen. Då gjorde jag mig ett par Runda björn-mackor och pulverkaffe. Vi skulle åka och bada och mamma var väl lite sen, om jag minns rätt. I alla fall var vi och bada. Och den här gången ägnade jag extra mycket tid till att bada. Jag försöker ju gå ner i vikt men det är väldigt ansträngande att kråla. Man förlorar energin rätt fort och så orkar man bara simma vanligt tillbaka till land igen. Dessutom är det ju lite skrämmande att simma. Om man är ute på djupt vatten så måste man ju konstant hålla sig flytande för att inte drunkna. Jag drunknade ju aldrig, men på de djupaste vatten lyckades jag aldrig simma ner till botten, så det var minst sagt skrämmande. Det är ju också det jag försöker skriva om, att inte ha något fotfäste, och inte veta vad som kommer härnäst. I det här fallet är det ju Nyköpings å och Hållet-skogen. Han måste vara så trött efter att ha trampat vatten så länge. Att inte ha något fast att stå på, inget land under fötterna, måste vara hemskt. Och sen kanske land inte är så välkomnande heller. Om det är ett träsk och man hela tiden sjunker genom jorden. I det här fallet tror jag att det är mycket gräs. Och han blir liggande där, för ett tag, väntandes på att orken ska återvända till benen. Det är i alla fall så jag tänker mig att berättelsen ska utspela sig. Men jag vet inte; mycket hinner ju ändras under tidens gång. Efter ett tag tog jag en paus från badandet och tog lite kaffe och kex av mamma. Sen badade jag en gång till. Jag måste säga att jag badat väldigt mycket vid det här laget. I badet såg man många barn och uppe på land deras föräldrar. Jag kommer inte ifrån känslan att jag själv känner mig som ett barn men bada kan jag göra i alla fall. Efter att jag hade badat så åkte vi hem till mamma. Hon skulle laga till köttfärsås. Jag såg min lillebror ligga i sängen. Han skulle iväg och träna tror jag. Jag borde ha hjälpt mamma tidigare men efter ett tag frågade jag mamma om hon ville ha hjälp att laga mat. Det ville hon. Och när hon var färdig med den så satte vi oss och åt. Vi såg på 30 dagar i fängelse. Efter ett tag kom min lillebror tillbaka. Jag frågade om han inte hade semester men han sa att han inte hade någon semester. Vad jag egentligen hade velat fråga är varför han är klädd som han är och om jag har ett dödshot hängande över mig. Är det någon som vill se mig död? Det har jag känt hela den här tiden. Men jag har inte vetat vad jag ska göra. Livet har fortgått som vanligt. Och det är just det som är problemet. Vi såg i alla färdigt på 30 dagar i fängelse. Måste säga att det var väldigt känslosamt att se hur livet blev för de som kom ut från fängelset. Vilken misär vissa levde i. Det blir lättare att förstå hur samhället fungerar när man ser hur deras liv fungerar. Efter maten åkte vi för att handla. Jag skulle inte ha så mycket, bara lite mjölk, chips, dricka och pajer. Så nu har jag jättemycket pajer i frysen. När jag kom hem sen kom jag inte ihåg så mycket vad jag gjorde. Jag har för mig att jag inte kunde få igång minecraft men nu verkar det funka i alla fall. Jag har inte jättemycket att skriva om Skyrim. Jag körde slut på det en gång så just nu nostalgispelar jag det väl bara. Den här tystnaden tär på mig. Jag är rädd men vet inte vad jag är rädd för. Hotet är otydligt. Det känns som att det i Nyköping finns en gängkultur där man i hemlighet planerar mord. Eller vad annars finns det att göra i en stad som Nyköping? Folk verkar mest vilja flytta ifrån den här staden. Och det har folk gjort också. Men jag är kvar. Och jag är rädd för att jag ska dö bara för att någon är lite irriterad på mig. Jag är också rädd för att drömma om djupa vatten. Det är något med att inte ha fotfäste, att inte ha fast land under fötterna, som skrämmer livet ur mig. Jag kommer fortsätta skriva om det djupa vattnet. Jag kommer fortsätta beskriva känslan av att inte ha någon fast mark under fötterna. Jag kommer fortsätta skriva. Det kommer jag helt klart. Oavsett om någon vill eller inte. Jag är inte död än och min vilja att skriva har inte svalnat det minsta under alla dessa år som gått sen jag gick i Brunnsvik. Det mesta jag har att skriva om är väl om Skattungbyn. Men inga djupa vatten där. Bara gräs och odlingar. Och en obekväm känsla att något inte står rätt till. Det är inte lång tid som man är på ett ställe. Sen byts det ut mot någon annan. Något som inte är Skattungbyn. Som är ett minne av något annat man gjorde eller såg. Som man trodde att man hade glömt bort. De flesta landskap man drömmer om är platser man trodde att man glömt bort. Sen har vi det djupa vattnet. Igen. Kommer jag någonsin komma upp ur det? Jag skrev ju om det en gång förut. Men fick inga reaktioner. Kanske för att det inte var något blod? Eller mord?