Idag började jag dagen med att göra mig en skål med yoghurt och Start. Jag såg på ett videoklipp av ChrisWhippit när han spelade minecraft och skulle döda Enderdraken med UFOsxm. En video där UFOsxm även dog. I spelet alltså, inte på riktigt. Det hade ju varit alldeles för hemskt. Jag har börjat packa inför imorgon. Jag fick sms från personalen. ”Hej. Idag fyller Veronica år och vill bjuda på fika. Klockan 14:45 är alla som vill välkomna nere på gården. Om det regnar sitter vi inne. //Malin”. Jag var på det här fikat. Det var väl ungefär som jag hade tänkt mig. Och det gjorde mig rädd. Men den här rädslan mildrades efter ett tag. När jag hade suttit där för ett tag. Det var hela tre personaler som stod där som vakter till ett fångläger. Och sedan skulle de gå och ”rapportera”. Jag vet inte hur jag ska kunna berätta hur farligt deras beteende är. Att hänvisa till en bok är tidsdödande och ointressant. Hur många orkar läsa en bok liksom? Men kanske att det är det jag måste göra för att de ska förstå faran? Kafkapaviljongen? Jag satt i alla fall kvar ett tag efter fikat. Det var inte förrän när jag skulle gå, jag hade diskat och sa att vi ses på boendemötet, som de sa att boendemötet inte skulle va förrän i augusti. Och jag sa att det var det jag mena. Det blev nästan lite komiskt men jag måste väl kunna få skratta lite när det finns så mycket i världen som ger en magont? Folk som dör och folk som beter sig som lägervakter. Och snart har vi väl koncetrationsläger i Sverige. Vem hade kunnat tro det för några år sedan? Nej nu ska jag inte tänka så utan allt kommer lösa sig när jag får ha mina journalistmöten. Jag sa det innan jag gick också. Att jag ville ha journalistmöten igen. Jag trodde det skulle bli protester men tacksamt nog blev det bara tyst. Jag vet inte om jag kan ta protester längre. Men jag inser ju att det är något som ingår med att man börjar med journalistik att folk kommer ha protester. Nästan alla har någon åsikt om polisen. Så nu sitter jag här och väntar på att jag ska åka iväg till Dalarna. Det är ju inte förrän imorgon men jag har ju fortfarande saker som jag kan packa ner till dess. Skrotkläder och badkläder och något att läsa. Jag har så mycket att läsa. Det kanske jag ska göra idag också? Det eller att skriva. Skriva om vad jag gör resten av dagen. Kanske ser jag den där filmen Alien: Covenant på Disney plus eller så tittar jag på något you tube-klipp. Jag kan dock inte komma ifrån känslan att det någonstans i Nyköping finns en kultur av killar som sitter i gäng och åker i risiga gamla bilar som spyr ut avgaser. Det stör mig något oerhört. Men nu har jag fått komma till tals i alla fall. Nu kanske vi börjar med journalistmötena igen. Och kanske Jörgen kommer börja med sina skrivarutbildningar igen? Det eller att jag kommer in på Jakobsbergs folkhögskola. Det hoppas jag verkligen på. Vad ska jag göra om jag inte kommer in? Får man besöka folkhögskolan även fast man inte kommit in på utbildningen? Jag har så många frågor. Och alldeles nyss blev jag inbjuden av Fåfängan på något av deras evenemang. Det hade ju gått om jag bara inte hade varit i Dalarna då. Så vad är det sista jag ska skriva om innan jag åker till Dalarna? I mitt minne har jag bara plåtar och kartonger. Det heter också första kapitlet; ”Bland plåtar och kartonger”. Men att närma sig mörkret. Eller vad man nu ska kalla det. Kommer nog vara svårast. Men jag måste kunna få skriva om höga höghus även om det är på en samsung i en fäbod i Dalarna. Nyköping är en så stor del av mitt liv. Det kommer märkas i de texter jag skriver om Nyköping. Där finns Nyköpings å, Hålletskogen och Brandkärr. Och de höga höghusen som Brandkärr förvandlas till. Det är inget minne eller något jag sett förut utan helt egenskapat. Jag tror inte ens att något kan vara så högt ens i fantasin. Det är därför det skapas i drömmar. Om ett annat liv. Ett liv som man tror att man lever men som bara är en falsk bild. Något som man inbillat sig själv. Men det gör ju inte drömmen mindre verklig för det. Och det är så svindlande! Att vara så liten. Och att man, någon gång, kommer kunna ge ut sin bok om sina allra mest hemliga drömmar…