Idag började jag dagen med att göra mig en skål med yoghurt, corn flakes och bär. Senare åkte vi till Bonäs där vi skulle hämta upp mammas bror Roland. Han hade alltså gått hela den långa vägen från tåget i Mora till Bonäs. Och ville ha hjälp med allt möjligt egentligen. Men just då skulle vi åka in till Mora till Biltema. Roland skulle köpa någonting och så skulle också mamma. Vi tog en varsin kokt korv med bröd för fem kronor och sen gick mamma till Jula medan jag och Bella stannade i bilen. Under hela den här tiden var Roland i Biltema. Vi åkte till ICA maxi och hann handla lite mat. I alla fall mamma gjorde det, jag handlade bara aloe vera-dricka och glass. Men efter det hämtade vi Roland. Och vi åkte till Bonäs för att hämta och lämna lite saker och sedan åkte vi till Rädbjörka. Vi gjorde upp eld i grillen och väntade tills det började glöda. Då grillade vi korv och halloumi och hade på tunnbröd som vi hade senap, ketchup och gurkmajonäs på. Som om inte det var nog så hade vi potatis och oliver till också. Och jag som älskar oliver tackar inte nej till det. Sen fick jag lov att gå iväg för att lyssna på P3 dokumentär. Jag kommer inte ihåg så jättemycket vad det handlade om eftersom jag var en halvtimme sen. Men det var något om en sekt och några som dog och så. Och sen efter det tog vi en promenad till dammen. Jag, Roland, mamma och hunden Bella. Jag doppade min fötter i det iskalla vattnet och sen fick jag lov att gå barfota hem igen. Mamma skjutsade Roland hem igen och jag var kvar med hunden Bella. Gårdagen såg ungefär likadan ut. Vi började med att basta och tvätta av oss. Och sen åkte vi till Roland. Det var först då jag fick veta att han var här. Just då ville han ha hjälp med att dra upp tistlar men det slutade med att jag hjälpte mamma med att plocka hallon i stället. Roland vill ha hjälp med att plocka skräp imorgon så då får vi se hur det går. Jag har funderat mycket kring hur jag ska göra med skrivandet. Jag ser ingen anledning för mig att inte skriva så då gör jag det ändå. Då kommer sådant med om personer som försöker bestämma över andra personer. Jag vet inte varför han gör så här. Och varför har han ingen bil? Han har ju körkort. Nej jag blir inte klok på det här. Jag har känt att jag velat skriva för ett långt tag nu. Eller jag vet inte vad jag känt. Jag har tänkt på det här med sex och samlevnad och att det kommer när det kommer. Finns ingen anledning att hasta igenom det. Men det finns en person som jag tagit inspiration ifrån och som också gått i Brunnsvik. Mer säger jag inte. Så vad ville jag ha sagt med det då? Jag vet inte riktigt. Kanske börjar jag bara bli trött. Kanske att jag börjar sluddra. Uttala en massa obegripliga ord som ingen ändå förstår. Är det så jag vill ha det? Ja men kanske till viss del. Till viss del hade jag nog också önskat att folk förstod vad man skriver. Och kanske ger en kommentar. En gillamarkering. Det behövs inte mycket. Och jag skulle bli så tacksam om ni gjorde det. För om ni inte gör det så vet jag ju inte om ni existerar. Det känns som jag har mycket mer att skriva än jag har plats för egentligen. Jag hade kunnat vänta till att jag kommit hem, men varför ska jag göra det? Kanske för att det skulle va lättare att ha koll på texterna i en dator, men det kan jag ju också ha här, i One note. Så jag skriver lite om mitt skrivande och jag skriver att det går bra just nu. Jag vet inte vad jag skriver för något men att jag skriver något är ju alldeles uppenbart. Kvällen är sen och stearinljuset är tänt. Förutsättningarna för en äventyrlig dröm är höga men vad är förutsättningarna, scenerna, för drömmen? Någonstans mellan kaos och galenskap. Det vore svårt att hålla ihop allt det där som betäcknar en dröm. Också har jag haft ett flertal drömmar utan att minnas en enda. Grejen är att skriva ner den när den är i friskt minne. Jag har många minnen av Brunnsvik. De röda byggnaderna. Statyerna. Storstugan. Matsalen. Bokstugan. Till och med gympahallen. Och jag har ett minne av Helga Arvesten när hon satt och spelade på pianot i Storstugan. Jag hade bara varit i Älvdalen och Helga hade varit i USA och studerat musik. Säkert hade hon varit i Afrika också; ett land som jag, i övrigt, skulle vilja åka till. Men vad har det med mitt skrivande att göra? Kanske att jag letar smulor som kan hjälpa mig i mitt skrivande. Och igår skällde jag ut en personal. Och idag vill Roland ha hjälp på sin gård. Jag tycker den är lite otäck, hans gård. Den som ligger alldeles intill ett träsk. Det är något med träsk som känns alldeles dödligt. Som att man skulle kunna dö där. Men Amerikastugan är ju det enda som är kvar efter mormor och morfar. Så visst kan jag hjälpa till att rensa lite ogräs och slänga lite skräp! Det kan jag allt! Men sen måste reflektionerna komma. Och läsandet. Och någonstans mitt i allt det här ska man hitta sig själv. Hur ska det gå till? Jag tror en bra bit på den vägen hade varit att ta körkort. Sen finns det personer jag saknar, som Helga, och en till person som jag inte nämna vid namn eftersom det inte gör alla så glada. Det finns en scen, en där han befinner sig i den värsta snöstormen, som verkar blåsa omkull honom när som helst. Som han får syn på henne i sitt mörka hår och sin mörka kappa men när han ropar hennes namn så vänder hon sig bara om. Det är precis som hon inte vill veta av honom. Som att allt han hade gjort för henne inte betydde något. Och vägen för att komma hit hade varit lång. Den hade både innehållit oändliga gräsmarker, mörka skogar, ruttnande fäbodar, tätbevuxna skogar, en lite ovanlig minibusstur och ett livsfarligt fjällandskap. Finns det något av det här som jag skulle kunna skriva på nu? Ja men kanske inte allt. Just nu är jag väl mer för att skriva om Tonys pizza och Nyköpings å och Hålletskogen och Brandkärr. Och en surrealistisk stad. Kanske att jag, någonstans på vägen, kan implementera lite oändliga gräsmarker eller tätbevuxna skogar? Inget är ju skrivet i sten förrän man rott romanprojekter i hamn. Och det verkar som det här romanprojektet kommer bli stort. Speciellt med tanke på att jag har en id’e att ha med dena där gången när jag blev tagen av polisen och hamnade på PIVA. Också det en berättelse värd att berätta. Men för det mesta är jag glad att jag är med i Ung Vänster och kämpa mot orättvisor oavsett om de är på jobbet eller vardagen. Oftast är de väl i vardagen när man inte tänker på dem. En dum kommentar. Något som är fel. I systemet. Som behöver rättas till. Kanske att det inte är så konstigt trotts allt aty Örjan Svedberg var så mycket vänster som han var. Och lyssnade på arbetarmusik…