Idag började jag dagen med att göra mig en skål med yoghurt och corn flakes. Mamma skulle åka iväg och handla så jag var ensam hemma. För det mesta lyssnade jag bara på radio. Ibland gick jag ut också. Jag visste inte vad jag skulle göra egentligen. Jag satt mest och väntade på att filmen Deadpool and Wolverine skulle börja. Efter ett tag kom mamma hem igen. Och vi gjorde i ordning grillen. Hällde på grillkol och tändvätska. Mamma gjorde i ordning köttbitar på spett. Grönsaker som tomater, paprikor, lök och chaminjoner på spett. Vi satte eld på grillen och Tomas, Carina och Roland kom. Vilket var lite förvånande eftersom jag trodde att Roland hade åkt hem redan. Men tydligen ska han åka hem imorgon. I alla fall så grillade vi och åt det grillade med satsiki och bearnessås som var jättegod. Och sedan åkte jag, Tomas och Roland iväg. Roland släppte vi av i Bonäs. Sedan åkte vi till Mora för att se på bio. Jag vet inte hur mycket jag borde berätta om den utan att jag spoilar något. Jag hade kunnat skriva en separat recension men jag vet inte om det är värt det. Jag kan säga så mycket som att det var mycket kaosartad action och man undrade om det kunde bli så mycket konstigare än det var. Eller konstigt skulle jag inte säga att den var. Däremot som jag förväntade mig den. Och nu när jag sett färdigt filmen kan jag koncentrera mig på mitt eget skrivande igen. Jag kom och tänka på det att när jag stod på Orsayran så fick man lov att koncentrera sig en hel del när man stod och filmade de som stod och spelade musik. Precis som att man stod i en skog någonstans med all sin packning på ryggen och var på väg någonstans. Alltid detta vandrande. Som jag kommer ihåg. Det tar aldrig slut. Det bara fortsätter och fortsätter. Även när jag tagit körkort så kommer det fortsätta och fortsätta. Det är ett liv jag får ta och vänja mig vid. Däremot tycker jag nog att det är behagligare att vandra i ett spel som Skyrim. Men ibland behöver man ta sig ut lite längre bort än man är van vid och det kan vara obehagligt i början men man vänjer sig nog. Jag vänjer mig nog. Jag behöver nog vänja mig om jag ska ut på lite längre turer sen som tar mig till vildmarken. När jag tänker efter så undrar jag varför jag inte skulle vänja mig för. Om jag har allt, körkort och en vilja att vara ute, så blir det väl så mycket enklare att göra längre resor. Även om det är själv. Jag behöver inte vara själv heller. Jag kan ha någon annan med mig. Jag vet bara inte vem det är. Om det är någon som jag skulle vilja ha med mig. Framtiden är ovis. Jag vet ännu ingenting om den. Förutom att jag vill skriva. Och berätta. Om hur det är att vara ute. Så långt ute. I samhällets ytterkanter. Där död råder. Det är en risk man tar genom att röra sig i dessa områden. Att man faktiskt dör. Livet är obarmhärtigt. Men jag har ingen dödlig sjukdom i alla fall. Jag har möjlighet att åka ut till dessa platser som man skulle kunna kalla ödelagda. Kanske någon annan plats jag drömt om att besöka länge. Genom orden kan jag besöka platser som jag inte besökt på länge. Kanske gå in i husen. Undersöka alla vrår och kanter. För nånting måste jag väl ändå ha att skriva om? Nu börjar det stora jobbet när jag kommer hem. Att skriva om alla drömmar man kan och önskar ha. Den stora frågan är; vilken dröm vill du ha?