Det går verkligen segt just nu. Jag hade verkligen velat komma in på Jakobsbergs folkhögskola. Vet inte vad jag ska göra om jag inte gör det. Jobba antar jag. Det är en vecka kvar nu. Känns som jag har så mycket att skriva om. Så många känslor som vill explodera i min kropp. Men det går segt nu. Varför går det segt för? Varför tar ingen kontakt med mig? Varför ska det vara så svårt att ta kontakt med någon för? Jag har nu skrivit i något på femton år. Mestadels dagboksanteckningar. De viktiga texterna har jag utlämnat. Av någon anledning. Kanske att jag tänkt att jag kan skriva om dem senare. När jag känner för det. Men det finns ingen bättre tid än just nu. Jag hade verkligen velat skriva om det som är viktigt. Men det går så segt. Varför går det så segt för? Det är som mänskligheten upphört att existera. Som att det enda som är kvar är spåren av en mänsklighet som för länge sen dött ut. Det kan hända att det är det jag vill skriva om. Eller försökt skriva om. Jag vill se nya ställen. Jämt vara på väg någonstans. Jag klarar inte av att sitta här bakom en dator och bara skriva. Men jag kan fortfarande föreställa mig platserna som jag vill till. Det är någon slags överlevnadsstrategi. Om man är utan körkort. I alla fall hade jag velat ta körkort så småningom. Kanske inte just nu men så småningom. Jag skulle kunna läsa körkortsböckerna som jag läser de andra böckerna. Men den här segheten. Jag vet inte var den kommer ifrån. Men det känns inte bra att vi gått och blivit tysta. De värsta brotten kan ju ske i tysthet. Mord. För om ingen säger något så har det ju inte hänt. Då är det ju fritt fram att mörda varandra. Jag är på riktigt rädd för vad den här tystheten kan ställa till med. Och önskar att folk kunde festa lite mer. Precis som det var i Brunnsvik. Men det är ju länge sen nu. Nej jag avskyr den här segheten. Vet inte var den kommer ifrån. Hade velat skriva om saker som jag vill skriva om. Som ny platser jag besökt. Eller vill besöka. Som Jakobsbergs folkhögskola. Men framförallt fler städer. Så många städer. De är så tomma och tysta. I drömmarna. Det är något som inte står rätt till. Även fast det är i mitt undermedvetna. Så kan något inte stå rätt till. Det låter nästan lite fobiskt. Men det var inte meningen i så fall. Jag vill bara ha något att skriva om. Du får ursäkta mig. Du som är någon som jag inte vet vem det är. Det är så det är att skriva. Man vet inte vem man skriver för förräns någon yttrar sig. Då briserar en bomb. Och alla ens hemligheter är avslöjade. Jag hoppas mänskligheten överlever tystnaden. För om den inte gör det så har vi bara ond bråd död att se fram emot…