Idag började jag dagen med att göra en skål med yoghurt och Start. För det mesta har jag nog tittat på ChrisWhippit på youtube. Jag hade nog tänkt att gå upp lite tidigare eftersom jag gick och la mig lite tidigare. Men av någon anledning kom jag inte upp förrän vid halv ett-tiden. Jag hade handlingsstöd men behövde inte handla eftersom jag hade handlat igår. Jag hade städstöd och det behövde jag också. Jag hade matsstöd och åt paj med oliver och soltorkade tomater. Efter maten slängde jag sopor och vattnade landet för första gången på hela sommaren. Det ser ut som jag behöver gå ner dit också och rensa lite i landet. Det börjar bli trångt där med alla plantor. Jag ser också fram emot att komma tillbaka till jobbet nästa vecka och se hur pumpaplantorna ser ut. Jag gjorde också en video och la upp på Tik tok. Behövde prata av mig lite kände jag. Om livet och känslolivet rent allmänt. Men nu tänkte jag inte skriva mer om denna dag utan om gårdagen. För då var vi och handlade. Jag och lillebror alltså. Och jag fick hans körkortsböcker. Jag handlade lite mjölk, yoghurt, dip, pajer, matlåda, Polarknäcke, Mer pärondricka och lingondricka, Start, Doritos, chips, choklad, tvål och tandkräm. Jag glömmer säkert något med det är i stort sett allt jag handlade. Mitt kort kommer ju sluta fungera snart. Jag hoppas jag hinner få mitt nya kort till dess. I alla fall så har jag gjort en hel del de senaste dagarna. Jag kom på mig själv att jag inte spelat Skyrim på ett tag. Mest minecraft och det duger minst lika bra. Såg Deadpool 2 också och den är minst lika bra som trean. Men för det mesta har jag gjort hushållssysslor. Det är vad jag brukar göra när jag är hemma. Jag hade velat skriva om något annat också. Något otydligt som jag tänkt på länge. Vad är det för något egentligen? Det kan vara en dröm. Men det kan också vara något annat. Jag har inte riktigt bestämt mig. Jag har inte skrivit något heller. Faktiskt inte ett enda ord. Då blir det ingen bok skriven som man brukar säga. Och det ligger något i de orden. Om jag inte skriver något så blir det ingen bok. Det kan vara ångestframkallande. Om inte rent av panikartat. Plötsligt blir man äldre och har inte skrivit en bok. Man blir tretti, man blir tjugofem, man blir inte yngre. Det är så det är och det är så det alltid kommer. Men jag kommer skriva något någon gång. Det har jag bestämt mig för. För om jag inte skriver något; vad ska jag då göra? Livet blir överväldigande tomt. Var det inte så jag tänkte att boken skulle heta i början? Tomheten i bakhuvet? Men sen så skrotade jag det förslaget och gick på det mer dramatiska ”Allting faller”. Hur ska man någonsin kunna återhämta sig efter något så dramatiskt? Fast jag tyckte allt föll lite mer när jag gick i Brunnsvik. Inte nog med att jag hade skolan att tänka på; min farmor hade cancer och ekonomin krisade också. Jag har tänkt att jag ska ha en scen som i princip återupplivar farmor. Den ska utspela sig i ett vitt rum med hennes typiska gröna möbler. Och jag skulle falla i hennes famn och säga hur mycket jag saknar henne. Hon skulle säga tack men skulle också säga att det är dags att återvända till dina vänner. Du kan inte leva i en dröm hela ditt liv. Och sedan är jag tillbaka där allt började. Bland de röda byggnaderna. Allt börja bland de röda byggnaderna. Festerna under de sena nätterna. En tid som för länge sen är förbi. Behöver jag nämna att min gamla skrivlärare är död också? Nej jag behöver något ljusare att tänka på i allt detta mörker…