Det känns lite som att det krävs blod och kött för att få folk att läsa det man skriver. Och det är väl lite det jag tänker skriva om också. Även om det inte var så jättetydligt i första texten jag delade. Floder av blod och landskap av kött. Man skulle kunna säga att det är mardrömsmaterial. Jag har inte varit så här blodig förut. Inte sen jag gick i Skattungbyn. Jag har inte skrivit något om Skattungbyn. Värt att läsa om. Jag vet inte vad man kan tänkas vilja läsa om Skattungbyn. Men för mig är det nog mycket blodigare än det var för andra där. I mina drömmar alltså. I verkligheten behöll jag masken på. Medan jag höll på med mina odlingar och vadmalstyger. Kanske skar jag mig någon gång på tyget? Så att blodet droppade och bildade en flod. Fast det börjar bli lite uttjatat nu va? Det är en konstform att behålla läsarens intresse. Innan jag började i Skattungbyn så gick jag på Mora folkhögskola och brukade vara på Rosa huset. Det är så länge sen nu att jag knappt kommer ihåg hur det var. Men jag försökte väl på något vis bevara känslan jag kände i Brunnsvik. Att jag var självständig. Att jag kunde ta hand om mig själv. Men jag bodde fortfarande hos min mamma. Så helt självständig var jag ju inte. Även om jag ville tro det. Hur kunde man vara självständig medan man bodde i vardagsrummet till sin mammas lägenhet? Medan man var en last för sin mamma och sin lillebror? Och alla de år jag bott hos mamma i Nyköping? Fast det har ju inget med Mora att göra i å för sig. Också har jag bott hos min mormor i Bonäs. Minnena från promenaderna i Bonäs skogar är kristallklara. Inte Skattungbyn men Bonäs. På något sätt tog jag tillbaka det som jag hade förlorat i Skattungbyn. Viljan att söka jobb och ta körkort. Inte så mycket ta körkort då men jobb hade jag som värvare för Naturskyddsföreningen. För vissa var det inget riktigt jobb men för mig var de det. Att gå runt och knacka dörr. Prata med folk. Om miljöfrågor. Alla platser vi var på. Alla utsikter man sett. I solnedgång. Jag tror jag tog ett kort på den där solnedgången en gång och la upp på Facebook. Det kanske många inte tänkte på var att jag ville göra mig fri från allt jag hade upplevt i Skattungbyn. Jag ville minnas Brunnsvik igen. Men hur skulle jag göra det? Alla dessa minnen är sedan länge borta. Det finns en gräns för hur mycket man får skriva om en grej. Om man går över den gränsen så blir den uttjatad och tråkig. Därför ville jag på något sätt fånga ögonblicket i alla dessa promenader vi tog när vi knackade dörr. För att minnas. Minnas något jag hade glömt. Jag hade försökt minnas. Där på Rosa huset. När jag satt med min laptop och försökte hänga med allt som hände i Brunnsvik. Det var inte alla som var kvar på denna skola. Jag likaså. Och Örjan hade blivit så arg på mig. Jag kan förstå honom. Jag hade varken följt med på Berlinresan eller varit med i kampen att bevara skolan längre. Men jag klarade inte av att vara där längre. Men att han sen skulle gå och dö kunde inte något förbereda mig på. Det var så tyst kring det där. Och alla runt omkring. Som man trodde sig känna. Försvann spårlöst. Det var bara minnena kvar. Om ens det. Nej det krävs kött och blod. För att få folk att läsa det man har att skriva nu för tiden. Och jag har kött och blod att skriva om. Alla dessa mardrömmar. Tar aldrig slut. Skammen efter Örjans död. Det är bara en stor och tom död. All denna kött och blod. Jag håller på att dränkas. Kan knappt dra efter andan. När floden av blod drar med mig till ett köttsligt landskap. Sen kanske jag vaknar upp i Rosa huset. Eller så är det i Rosa huset allting tar sin början. Där med alla mina tankar. Om att söka jobb och ta körkort. Och att livet inte alls var sig likt sen jag började Brunnsvik. Inte alls som när jag gick i Älvdalen. Det här med skrivande hade varit helt främmande för mig. Men inte längre. Just nu är det som kött och blod för mig. Så vad betyder det ens? Kött och blod? Inom kristendomen har jag för mig att man äter kristi kött och dricker kristi blod som nattvard. Men rent allmänt skulle jag nog säga att det är mardrömsmaterial om man drömmer om det. Inte för att jag drömt om det men jag kan ju föreställa mig om det i alla fall. Det hade kunnat vara rofyllt i mina drömmar. Om det inte funnits så många sverigedemokrater i verkligheten. Och de har ju suttit i Riksdagen sen jag gick i Skattungbyn. Jag har för mig att jag haft en sådan dröm där jag befunnit mig på ett sådant läger där de gasade ihjäl miljontals människor. Och där de gasade ihjäl mig. Kött och blod är alla de miljontals människor som gasades ihjäl i Auschwitz. Inombords har jag en scen med en massa kroppar som ligger i högar. Är det ett krig eller ett läger? Det är otydligt vad det är för något. Men en sak är säker i alla fall. Och det är att det är kött och blod…