Det har börjat som en vanlig dag. Som alla andra vanliga dagar jag levt i livet. Jag hade sjukskrivit mig från jobbet. Men något var fel. Jag kände det på mig. Jag kunde inte vara mig själv. Kunde inte bete mig som jag ville. Varför betedde sig mamma så konstigt? Vad ville hon mig egentligen? Jag hade tagit långa promenader. Vi hade åkt till psykiatrin. Men jag hade inte fått någon förklaring till varför mamma betedde sig så konstigt. Jag var mest i mitt rum och gjorde ingenting. Jag hade suttit där länge till om det inte hade ringt på dörren. Förvånad öppnade jag dörren. Det var polisen. Vad ville de? Jag förstod ingenting. Mamma var ju inte här. Och inte lillebror heller. Var de här för något annat? Inte var det väl mig? Jag var väl inte en sån som gjorde något olagligt? Men de sa att jag skulle följa med dem. Jag förstod ingenting. Varför var de här? Jag blev rädd på riktigt. De var fullt utrustade med pistoler. Och när jag inte följde med dem så tog de tag i mig. Jag gjorde motstånd så de tryckte ner mig mot golvet. Det gjorde så ont. Jag ville gråta. Men det fanns inga ord som kunde beskriva känslan jag kände just då. De tog det lite lugnare. Satte sig i soffan och frågade om jag visste varför de var här. Jag förstod inte varför de var där så de fortsatte brotta ner mig. Eftersom jag inte följde med frivilligt tog de tag i linningen på byxorna och bar ut mig ur höghuset. Eftersom jag blundade hela tiden så kunde jag inte se hur varken mamma eller pappa hade reagerat när de såg mig. För pappa hade kommit hit ända från Gnesta. Hur länge hade mamma och pappa pratat om detta? Att de skulle ringa polisen på mig? Hur kunde man göra så mot sitt eget barn? De satte handklovar på mig. Någonstans på vägen beslutade de sig för att jag skulle in till psyk. Och någonstans där kunde den här historien ha varit slut. Men de som jobbade där behövde ju kontrollera att jag inte var påverkad narkotika eller alkohol. De frågade om jag såg något men jag bara drev med dem. Det slutade med att jag blev bältad. Två poliser satt och pratade med varandra om vardagliga saker som jag inte hade någon kunskap om. Mitt liv var knappast vanligt. Insåg jag när jag låg där och lyssnade på de två poliserna. Jag bodde hemma hos mamma, hade inte körkort och jag hade bara försökt praktisera lite grann. Jag var inte på långa vägar lika kunnig som till exempel min mamma var. Men likväl; jag hade hamnat där jag hade hamnat av en anledning. En anledning som jag inte kunde begripa just då. Om det hade funnits någon universallösning på världens alla problem så hade jag använt den nu. Men jag hade fullt upp med att begripa vad fasen det var jag var med om just då. Jag befann mig i ett vitt rum. Lite då och då kom det in någon och tittade till mig. Det tog inte lång tid innan de beslutade sig för att knäppa av mig bältet. Jag hörde något om att de sa att det ju inte var någon idé att jag hade det på mig. Så jag släpptes lös. Och fick träffa de andra patienterna på PIVA…