Idag började jag dagen med att göra en skål med yoghurt och Crunchy. Jag såg på en video av UFOsxm och gjorde mig en Varma koppen. Gick till bussen där någon mer stod och väntade tillsammans med mig. Det var alla möjliga personer som klev på, folk med barnvagnar, och folk utan barnvagnar. Väl på Spindelplan var jag den sista som skulle av. Idag skulle vi slänga skräp i Björshult. Jag bytte om och sedan fick jag sitta i mitten inträngd mellan två personer. Vilket var lite drygt men vad ska man göra liksom? Vi behövde ju alla fem ta oss till Björshult. Och när vi var där så började vi slänga sopor. Vissa sorterade mer noga än jag gjorde. Jag gick mest med en sak i taget. Hårdplast, wellpapp, glas, metall och resårmöbler. Och en massa annat förstås men jag orkar inte rabbla upp allt som vi slängde. Och när vi var färdiga åkte vi tillbaka igen. Jag vattnade mina pumpaplantor och tog några bilder. Som jag ännu inte lagt ut på Instagram. Och det finns en pumpa där som jag tänkte rådfråga er om jag skulle skörda eller inte. Den ligger lite på gränsen till att bli lite för mjuk för att vara kvar på plantan. Fast jag vet inte. Jag får vänta och se. Helt enkelt. Jag ringde mamma och frågade om jag kunde komma och det kunde jag. Hon skulle möta mig på vägen. Så jag bytte om och utanför lokalen var det någon som hette Martin som hade kommit. Jag visste inte vem det var men det spelade heller ingen roll. Jag skulle ändå gå hem. Och jag sa hej då. Och sedan gick jag. Och mötte mamma och hunden Bella ungefär halvvägs hem. Mamma ville ha hjälp att laga mat så det kunde jag göra. Vi gick hem till henne och hon skulle duscha hunden så jag fick steka köttfärsen själv. När den var färdig så hade vi på tacokrydda. Sen bytte mamma och jag arbetsuppgifter. Jag blåste hunden medan mamma skar upp grönsakerna. Sen gick allt mycket fort. Och vi kunde äta. Vi gjorde varsin tallrik med mjukt tacobröd, köttfärs, tacosås med ananas i, creme fraiche, guacamole, paprika, tomat och tacochips. Det var säkert något mer till men jag kommer inte ihåg vad det var just då. Vi satte oss och åt och satte på tv;n. Passande nog så höll Nooshi Dadgostar tal så det tittade vi på. Vi hann äta färdigt innan det var slut. Och det var nyheterna. Vad var det på nyheterna då? Inget särskilt. Sen var det något program om jägare. Och vi tog pulverkaffe och någon kaka till. Och det sista programmet vi såg hette något i stil med Bakom slottets väggar där självaste kungen var med. Sen gick vi och rastade hunden Bella. Hon skulle kissa och bajsa gjorde hon aldrig. Jag fick skjuts till ICA knuten där jag handlade Varma koppen, mjölk, chips, aloe vera-dricka, Mer pärondricka, paj och choklad. Jag funderade om jag skulle köpa något mer men jag tyckte det räckte just då i alla fall. En grej jag glömde nämna nu förresten var att jag fick en bild skickad till mig från psyk. Det hade något med Traikverket att göra och jag vet inte om det var för att jag sa att jag ville ta körkort men förmodligen var det just därför. Väntetiden var dock på tre månader så det känns väl så där lagom kul. Jag måste fortsätta läsa körkortsboken dock. Om jag vill ta körkort. Men just orkar jag inte tänka på det i alla fall. Efter ICA åkte vi Dollarstore där mamma skulle köpa något till resan. Jag gick in på Tik tok och såg att Maria Sur var i Greklad. Kanske är där fortfarande. På något sätt kopplade mobilen upp sig till bilens radio så jag satte på P3. Sen fick jag skjuts hem och sen var det inte mycket annat att göra än att gå hem. Sätta på radion, datorn och packa upp alla varor. Jag skulle inte ha matsstöd egentligen men Martin var tillbaka igen så det blev väl lite mer av ett samtalsstöd. Det var några månader sen jag såg honom senast och han har läst en av mina texter så han vet lite mer om var jag befinner mig mentalt. Vi hade mycket att prata om men alldeles för kort tid egentligen. Så förmodligen kommer han få läsa mina texter när jag har någon redo att läsas. Annars har det inte hänt så mycket idag. Det känns som jag borde skriva om Tonys pizza. Men det tänkte jag inte göra i den här dagboksanteckningen. Jag kan bara spekulera om vad jag kan tänkas skriva om lite diffust så där. Jag vill nog att den här berättelsen ska beskriva alla trauman jag varit med om den senaste tiden. När polisen kom och hämtade mig. Fast har jag inte lämnat det bakom mig? Känns som jag har så mycket annat jag kan arbeta med också. Så många platser i Nyköping som biblioteket, Brandkärr och Tonys pizza. Alltid Tonys pizza. Bara Tonys pizza. Tonys pizza är det enda jag kan tänka på. Och jag diskade plåtar och vek kartonger. Hamnade i ett snöklätt landskap. Undersökte mitt undermedvetna…

Miljöbrott, Norrköping

Vid återvinningsstation farligt ämne anträffat. Klockan 10:58 beordrades polis och räddningstjänst till en återvinningsstation på Fridhemsvägen i Norrköping med anledning av att personal hittat några flaskor med ett misstänkt farligt ämne. Klockan 11:15 finns polispatrull på plats för att samverka med räddningstjänsten och dirigera trafiken. Utrymts har anläggningen och Fridhemsvägen har stängts av för trafik. Klockan 12:37 är rättsläget miljöbrott samt framkallade av fara för annan. Order inväntar polis från MSB och strålsäkerhetsmyndigheten. Klockan 13:00 har räddningstjänsten bedömt ämnet som ofarligt för allmänheten. Lämnat platsen har polispatrull. Någon misstanke om brott finns det inte längre.

Källa: Polisen.se

Det känns lite som att det krävs blod och kött för att få folk att läsa det man skriver. Och det är väl lite det jag tänker skriva om också. Även om det inte var så jättetydligt i första texten jag delade. Floder av blod och landskap av kött. Man skulle kunna säga att det är mardrömsmaterial. Jag har inte varit så här blodig förut. Inte sen jag gick i Skattungbyn. Jag har inte skrivit något om Skattungbyn. Värt att läsa om. Jag vet inte vad man kan tänkas vilja läsa om Skattungbyn. Men för mig är det nog mycket blodigare än det var för andra där. I mina drömmar alltså. I verkligheten behöll jag masken på. Medan jag höll på med mina odlingar och vadmalstyger. Kanske skar jag mig någon gång på tyget? Så att blodet droppade och bildade en flod. Fast det börjar bli lite uttjatat nu va? Det är en konstform att behålla läsarens intresse. Innan jag började i Skattungbyn så gick jag på Mora folkhögskola och brukade vara på Rosa huset. Det är så länge sen nu att jag knappt kommer ihåg hur det var. Men jag försökte väl på något vis bevara känslan jag kände i Brunnsvik. Att jag var självständig. Att jag kunde ta hand om mig själv. Men jag bodde fortfarande hos min mamma. Så helt självständig var jag ju inte. Även om jag ville tro det. Hur kunde man vara självständig medan man bodde i vardagsrummet till sin mammas lägenhet? Medan man var en last för sin mamma och sin lillebror? Och alla de år jag bott hos mamma i Nyköping? Fast det har ju inget med Mora att göra i å för sig. Också har jag bott hos min mormor i Bonäs. Minnena från promenaderna i Bonäs skogar är kristallklara. Inte Skattungbyn men Bonäs. På något sätt tog jag tillbaka det som jag hade förlorat i Skattungbyn. Viljan att söka jobb och ta körkort. Inte så mycket ta körkort då men jobb hade jag som värvare för Naturskyddsföreningen. För vissa var det inget riktigt jobb men för mig var de det. Att gå runt och knacka dörr. Prata med folk. Om miljöfrågor. Alla platser vi var på. Alla utsikter man sett. I solnedgång. Jag tror jag tog ett kort på den där solnedgången en gång och la upp på Facebook. Det kanske många inte tänkte på var att jag ville göra mig fri från allt jag hade upplevt i Skattungbyn. Jag ville minnas Brunnsvik igen. Men hur skulle jag göra det? Alla dessa minnen är sedan länge borta. Det finns en gräns för hur mycket man får skriva om en grej. Om man går över den gränsen så blir den uttjatad och tråkig. Därför ville jag på något sätt fånga ögonblicket i alla dessa promenader vi tog när vi knackade dörr. För att minnas. Minnas något jag hade glömt. Jag hade försökt minnas. Där på Rosa huset. När jag satt med min laptop och försökte hänga med allt som hände i Brunnsvik. Det var inte alla som var kvar på denna skola. Jag likaså. Och Örjan hade blivit så arg på mig. Jag kan förstå honom. Jag hade varken följt med på Berlinresan eller varit med i kampen att bevara skolan längre. Men jag klarade inte av att vara där längre. Men att han sen skulle gå och dö kunde inte något förbereda mig på. Det var så tyst kring det där. Och alla runt omkring. Som man trodde sig känna. Försvann spårlöst. Det var bara minnena kvar. Om ens det. Nej det krävs kött och blod. För att få folk att läsa det man har att skriva nu för tiden. Och jag har kött och blod att skriva om. Alla dessa mardrömmar. Tar aldrig slut. Skammen efter Örjans död. Det är bara en stor och tom död. All denna kött och blod. Jag håller på att dränkas. Kan knappt dra efter andan. När floden av blod drar med mig till ett köttsligt landskap. Sen kanske jag vaknar upp i Rosa huset. Eller så är det i Rosa huset allting tar sin början. Där med alla mina tankar. Om att söka jobb och ta körkort. Och att livet inte alls var sig likt sen jag började Brunnsvik. Inte alls som när jag gick i Älvdalen. Det här med skrivande hade varit helt främmande för mig. Men inte längre. Just nu är det som kött och blod för mig. Så vad betyder det ens? Kött och blod? Inom kristendomen har jag för mig att man äter kristi kött och dricker kristi blod som nattvard. Men rent allmänt skulle jag nog säga att det är mardrömsmaterial om man drömmer om det. Inte för att jag drömt om det men jag kan ju föreställa mig om det i alla fall. Det hade kunnat vara rofyllt i mina drömmar. Om det inte funnits så många sverigedemokrater i verkligheten. Och de har ju suttit i Riksdagen sen jag gick i Skattungbyn. Jag har för mig att jag haft en sådan dröm där jag befunnit mig på ett sådant läger där de gasade ihjäl miljontals människor. Och där de gasade ihjäl mig. Kött och blod är alla de miljontals människor som gasades ihjäl i Auschwitz. Inombords har jag en scen med en massa kroppar som ligger i högar. Är det ett krig eller ett läger? Det är otydligt vad det är för något. Men en sak är säker i alla fall. Och det är att det är kött och blod…

Har läst lite mer av tidningen Skriva. En jätteintressant artikel om ännu en författare som skriver spänning. Jag funderar på om det var den där filmen jag såg igår som fick mig att vilja skriva mer. Jag pratade om den med personalen som kom tio över tre då jag trodde att det inte skulle komma någon mer personal hit. Men så bestämde vi oss för att jag skulle ha ännu mer stöd. Så det kan gå! I alla fall. Jag nämnde det att journalistik är svårt och tog ett exempel från filmen Blood diamond där en diamanthandlare sa ”Fuck off!” till en journalist som försökte avslöja korruptionen om diamantmarknaden i Afrika. Personalen jag satt med då sa att vi skapar nya barnarbetare i dagens samhälle när vi ska ha så kallade miljövänliga bilar som kräver litium och någon som bryter litiumet. Det var något jag inte tänkt på förut. I alla fall. Jag läste lite till av körkortsboken också. Om olyckor. Så nu är jag medveten om även det om jag ska ge mig ut och köra på vägarna någon gång. Kanske att det är möjligt ändå? Att ta körkort? Nu till kvällen tänkte jag förresten läsa Alejandro. Det finns inte mycket plats för egna tankar. Men inombords skriker det. Jag har en tanke att jag ska skriva om Tonys pizza och allt som hände där. Fast på ett sätt som inte hänt. Jag vet, lite paradoxalt, men jag har en någorlunda hum i alla fall på var jag är på väg. I det snöbeklädda landskapet. Bland höga höghus och åter höga höghus. Som sträcker sig långt bort mot horisonten. Så att det nästan ser ritat ut. Där någonstans ska man försöka hitta verkligheten. Som ständigt glider en ur händerna. Jag har en idé och det är en idé att pröva i alla fall. Bland plåtar och kartonger. Bland rader efter rader med höghus. Som ser ut att nå ut till rymden. Hur lång tid skulle det ta att bygga det där? Med fantasin? Det är obegripligt. Samtidigt som det är begripligt. För något så stort kan inte vara en omöjlighet i en oändlig värld. Oändligheten har oändligt med möjligheter. Kan vara svårt för vissa att acceptera. Liksom det är svårt att acceptera att universum skapades genom Big bang. Det är svindlande. Att tänka sig. Att vi alla kommer från stjärnstoft. Men nu ska jag förbereda mig inför imorgon! Ska jobba på Spindelplan…

Nu har jag sett hela Blood diamond-filmen. Det var ett lite speciellt sätt jag hittade den på. Jag lyssnade på albumet om Batman Begins av Hans Zimmer till sista låt och då spelades ett antal låtar upp från random filmer. En av dem var London från Blood diamond. Själva filmen i sig är rätt brutal och är baserad på verkligheten. Det handlar om ett krigiskt Afrika. Och man vet inte riktigt vem man kan lita på. I början så raidas en by och en gängledare beordrar några andra att hugga av vissa människors armar. Förutom en person som vi kommer lära känna som Solomon. Han hittar en diamant i storleken av ett litet ägg. Resten av filmen går ut på att hitta den här stenen till varje pris. En annan grej jag gillade med den här filmen var hur den visade hur journalismen kan avslöja korruption som den här diamanthandeln är. Folk dödades för diamanter som sedan såldes vidare till rikare länder. Om jag åker till Afrika någon gång, för det hoppas jag att jag får göra, så hoppas jag att jag inte behöver se barnsoldater. För det hade nog varit det värsta att se. Men det stod ju att det fortfarande fanns barnsoldater i Afrika så man vet ju aldrig. Vad jag hoppas jag får se i Afrika är allt möjligt egentligen. Men vem ska jag åka med egentligen?