Jag hade trott att jag lärt känna en person på PIVA. Så pass mycket att jag gav hennes en kram. Trotts personalens protester. De sa att man inte fick röra patienterna. Jag rörde ändå. Och fick leva med konsekvenserna. Hon började skaka. Sedan slog hon omkull mig när hon skrikandes sprang därifrån. Det började blöda från huvudet och jag kunde bara halvt om halvt höra vad de pratade om där borta. Förmodligen skulle de få lov att bälta henne men de ville ju undvika det så länge det var möjligt. Jag gled bort från verkligheten till min egen värld. Blodet blev till en flod som drog med mig vare sig jag ville det eller inte. De försökte lugna ner henne genom att säga att allt skulle bli bra snart. Jag hamnade i något slags fängelse. Och sen var det som att allt ljud upphörde att existera. Det var så tyst att jag trodde att allt liv hade upphört att existera också. Men jag var ju kvar där. Och jag existerade väl? Jag hade känt den här känslan förut. Jag kom inte ihåg när men det var länge sen. Jag hade bott på ett helt annat ställe än jag bodde på nu. Och nu bodde jag på ett ställe som jag inte kom ihåg vad det var för något. Det enda jag kom ihåg var det som hände för stunden och det som hände för stunden var att jag befann mig på en plats med en enkel säng och en enkel toa och något slags galler som höll mig fången i detta fängelse. Annars kunde jag inte se annat än en jordvägg på andra sidan gallret och snett till vänster kanske en aning till något som kunde likna solljus. Jag lutade mig mot gallret. Men det var förgäves. Det fanns ingen möjlighet för mig att ta mig ut där. Jag gned händer mot gallret ända tills det började blöda. Jag skrek tills mina lungor började värka av smärta. Men det enda jag möttes av var en öronbedövande tystnad. Jag la mig på sängen i stället som var hård och obekväm. För en stund så inbillade jag mig att jag befann mig i ett vitt rum. Men det kunde inte stämma. För det här fängelset var ju totalt kolsvart ju! Jag måste ha börjat hallucinera. Och med ens var jag tillbaka i fängelset igen. Tiden verkade gå jättefort för jag kunde se solljuset gå upp och ner för ett gallerförsett fönster jag inte hade sett tidigare vid huvudhöjd. Den gick upp och ner ett antal gånger och det lät som det var storm ute. Jag reste mig upp. Förvånat såg jag att gallret hade rostat sönder. Jag tog tag i en metallstång och kunde med lätthet rycka loss den. Så jag tog en till och en till för att till slut ha en väg ut som jag inte riskerade riva upp någon hud på. Jag var ute och jag var på väg ut. Mot okända landskap…