Det var första avsnittet av andra säsongen av Maktens ringar det. Och som vanligt finns det mycket att skriva om. Jag vet inte hur mycket jag ska skriva om dock. Jag var mycket bättre på att skriva om det under första säsongen. Men nu under andra säsongen händer det många saker också. Vi får inte veta hur det går för dvärgarna. Däremot får vi följa den här hårfoten och den mystiske mannen. Och alverna har smitt tre ringar. En alv var närapå att slänga ner dem i havets djup dock. Tills han ändrade sig och tog med ringarna till alverna igen. När de satte på sig ringarna så började ett döende träd leva igen. Början förvirrade mig lite dock. Det var en som sa sig vara Sauron. Men han dödades och hans blod åkte ner i berget och blev någon slags svart massa. En massa som dödade en råtta i början. För att därefter döda en människa. För att därefter bli en helt annan person. Men sen knyter allt ihop sig och man förstår hur allt ligger till. Han följer med människor. Ut på havet i en båt. Han snor ett sigill av en person när båten attackeras. När själv hamnar i vattnet och ett sjömonster är på väg rakt mot honom så använder han någon slags kraft för att få den att vända. Vad som blir kvar av skeppet är ett skeppsvrak. Och kort därefter möter han Galadriel. Man får inte heller veta vad som händer med människorna. Men den som säger sig vara Sauron verkar lura rätt många att tro att Sauron är någon annan. Jag ser fram emot att fortsätta följa den här serien. Även om jag inte riktigt förstår allt än. Men så är det ju med mitt eget skrivande. Att jag inte riktigt förstår allt än. Jag önskar att jag gjorde det. Jag önskar att jag skrev mer. Det är så lätt att glömma annars. Vilket liv man har levt. Jag håller fast vid gamla idéer. Om att man kan skriva om drömmar. Och visst har jag försökt skriva om det förut men misslyckats. Förresten hade jag en dröm häromdan. Jag befann mig i någon slags by och ju längre upp i byn jag kom, desto mer tillfreds med mig själv kände jag mig. Det fanns ingen mat. Inget vatten. En dröm är som en berättelse. Den tar sällan med såna detaljer som vad man äter eller vad man dricker. Allt man har är resan och resan är nästan aldrig rak. Ett berg kräver mycket ansträngning för att ta sig igenom. På vilket sätt kan jag använda det i skrivandet i övrigt? Jag vet inte riktigt. Jag har alltid tänkt att jag har något att skriva om. Men jag går inte i Brunnsvik längre. Jag har inte längre tillgång till de röda byggnaderna. Och ingen kanske vill läsa om det längre. Jag hoppas att jag kommer ta körkort längre fram i tiden och att jag kommer kunna köra tillbaka till det ställe där jag hör hemma. I de röda byggnadernas land. För även om människorna är borta så har landskapet något att berätta mig. Förresten så saknar jag Helga Arvesten. Det var så länge sen jag såg henne. Jag tyckte om att prata med henne. Om allt hon hade varit med om. Det gjorde inget att jag i jämförelse inte gjort någonting med mitt liv. Så då får det bli så. Jag får skriva om våra små tillfällen i Brunnsvik. Allt för att ta tillbaka de minnen jag annars skulle glömt. Och allt för att minnas en person som försvunnit från jordens yta. Eller i alla fall från Facebook; vad kan hon tänkas göra nu? Trivs hon att vara där hon är idag? Jag har så många frågor men ingen som kan svara på de här frågorna. Jag har minnen av Brunnsvik men det är inte riktigt Brunnsvik jag skriver. När jag skriver om de oändliga gräsmarkerna och de mörka skogarna. Jag kanske ska pröva att skriva något i alla fall. Så kanske något utvecklas till att bli en hel bok. För det är väl därför jag skriver va? När jag läste Alejandro. så tänkte man inte att man läste en bok. Man tänkte att man läste en annans liv. Så jag ska skriva om mitt liv. Eller en annans liv. Det pendlar ofta mellan kreativitet och galenskap. Men det är ett liv. I alla fall. Och det är värt att skriva om. Det borde vara värt att skriva om. Varför skulle man annars skriva om det? Liksom?