Jorden på andra sidan rasade ner. Ändå var det som någon slags korridor jag gick i nu. Och jorden byttes snart ut mot snö och rätt som det var va jag ute. Jag tittade bakom mig. Det var som ett fyrkantigt hål in i jorden bara. Varken mer eller mindre. Men nu var jag ute i alla fall och här ute fanns inga metallstänger som hindrade min väg. Däremot kunde jag känna att det var något som försökte synas i allt det vita. En korridor. Men det var så otydligt. För det mesta var det bara snö. Och när jag klev ut i den här snön så blev det genast mycket kallare. Jag visste inte hur jag skulle behålla värmen när jag inte hade så mycket kläder på mig. Men på något sätt höll jag mig varm ändå. Var va jag på väg någonstans? Var hade jag hamnat någonstans? Någonstans i horisonten kunde jag se konturerna av en stad. Jag gick mot det men det var långt. Skulle jag orka? Nu såg jag det igen konturerna av en vägg och ett tag. Lika vitt som landskapet jag befann mig i nu. Men det var inget annat än en hallucination. Intalade jag mig själv. Och därför blev det också min verklighet. Men kanske att jag önskade för mycket. Den här staden såg inte välkomnande ut. Det var något med den som kändes väldigt fel. Var det för att det inte fanns några människor där? Eller för att den var så oerhört stor? Så onaturligt stor. Jag kom allt närmre och närmre de mörka husen. De var sneda och vinda. De var inte alls som man skulle kunna tänka sig att höghus var. Något fick mig att känna att jag närmade mig en kyrkogård. En stadskyrkogård. Snön låg tung framför mina fötter. Även om staden såg öde ut så såg jag fram emot att undersöka den mer. Vem hade bott där? Varför hade man bott där? Varför såg husen så konstiga ut? Fanns det någon mening bakom att trapporna inte bara ledde upp utan också neråt, framåt, bakåt, vänster och höger? Det verkade som den här staden hade tappat all logik om någon sådan ens hade funnits i början. Visste jag inte. Allt jag visste var den här snön och den började minska nu när jag närmade mig staden. Jag tog ett steg på asfalten. Och ett till. Och plötsligt hade jag äntrat denna mycket ologiska kaosartade stad…