WordPress vill att jag berättar för dem om det sista jag blev exalterad över. Det måste ha varit när jag badade för sista gången på Orsa camping. Det kan ju hända att jag badar igen men det var i alla fall sista gången för det tillfället. Sen kanske jag skulle kunna säga att jag var exalterad över att börja jobba igen. Men då tycker jag nästan att jag blir lite väl tråkig och jag vet inte om någon vill läsa om att jag börjat jobba igen. Men jag var väldigt exalterad över det i alla fall. Jag hade varit ledig så väldigt länge. Åtta veckor. Att jag kände att jag ville göra något igen. Det vill jag nu också. Jag ska jobba imorgon också…

Jag hade trott att jag lärt känna en person på PIVA. Så pass mycket att jag gav hennes en kram. Trotts personalens protester. De sa att man inte fick röra patienterna. Jag rörde ändå. Och fick leva med konsekvenserna. Hon började skaka. Sedan slog hon omkull mig när hon skrikandes sprang därifrån. Det började blöda från huvudet och jag kunde bara halvt om halvt höra vad de pratade om där borta. Förmodligen skulle de få lov att bälta henne men de ville ju undvika det så länge det var möjligt. Jag gled bort från verkligheten till min egen värld. Blodet blev till en flod som drog med mig vare sig jag ville det eller inte. De försökte lugna ner henne genom att säga att allt skulle bli bra snart. Jag hamnade i något slags fängelse. Och sen var det som att allt ljud upphörde att existera. Det var så tyst att jag trodde att allt liv hade upphört att existera också. Men jag var ju kvar där. Och jag existerade väl? Jag hade känt den här känslan förut. Jag kom inte ihåg när men det var länge sen. Jag hade bott på ett helt annat ställe än jag bodde på nu. Och nu bodde jag på ett ställe som jag inte kom ihåg vad det var för något. Det enda jag kom ihåg var det som hände för stunden och det som hände för stunden var att jag befann mig på en plats med en enkel säng och en enkel toa och något slags galler som höll mig fången i detta fängelse. Annars kunde jag inte se annat än en jordvägg på andra sidan gallret och snett till vänster kanske en aning till något som kunde likna solljus. Jag lutade mig mot gallret. Men det var förgäves. Det fanns ingen möjlighet för mig att ta mig ut där. Jag gned händer mot gallret ända tills det började blöda. Jag skrek tills mina lungor började värka av smärta. Men det enda jag möttes av var en öronbedövande tystnad. Jag la mig på sängen i stället som var hård och obekväm. För en stund så inbillade jag mig att jag befann mig i ett vitt rum. Men det kunde inte stämma. För det här fängelset var ju totalt kolsvart ju! Jag måste ha börjat hallucinera. Och med ens var jag tillbaka i fängelset igen. Tiden verkade gå jättefort för jag kunde se solljuset gå upp och ner för ett gallerförsett fönster jag inte hade sett tidigare vid huvudhöjd. Den gick upp och ner ett antal gånger och det lät som det var storm ute. Jag reste mig upp. Förvånat såg jag att gallret hade rostat sönder. Jag tog tag i en metallstång och kunde med lätthet rycka loss den. Så jag tog en till och en till för att till slut ha en väg ut som jag inte riskerade riva upp någon hud på. Jag var ute och jag var på väg ut. Mot okända landskap…

WordPress undrar hur jag skulle utforma framtidens stad. Lite som i Inception då? Jag tycker dock att staden Nyköping är utformad bra. Med bibliotek, gågata, kafé och butiker. Om man skulle bygga städer som i Inception dock så skulle man nog behöva tänka lite utanför boxen. Först och främst skulle man inte vara medveten om att man befinner sig i en dröm eftersom det känns som verkligheten. Sedan kommer skapandeprocessen och den är väl lite som Inception också. Det finns ju scener där världen viks upp och ner. Gravitationen ändras och saker och ting är inte som de brukar. Man kan bygga en bro ur ingenting och genom speglar så skapas ett helt nytt landskap. Men jag har inte mycket av Inception i mitt eget skrivande. Jag skriver mest om mer naturliga inslag i drömmarna, som gräslandskap eller mörka skogar. Det är väl mer på senare tid som jag lagt till städer i drömmarna. Eller jag har ju inte skrivit något förut heller men vi kan i alla fall föreställa oss att jag gjort det. Och vi kan föreställa oss hur vi utformar framtidens stad. Jag har inte mycket att lägga till egentligen utan jag tycker att Nyköping är en rätt bra utformad stad. Hur jag kommer skriva om det sen är en helt annan sak. Det kanske inte är lika folktätt som det brukar va men det är ju fortfarande en stad. Och i en stad kan man göra många saker. Kanske mer än man tänker sig alltid…

WordPress undrar var mitt namn kommer ifrån. Det kommer från att mamma ville ha bra koll på oss tre bröder. Och det hade hon om alla våra tre namn slutade på us. Pontus, Rasmus och Linus. Mer komplicerat än så är det egentligen inte…