Om det fanns något ord att beskriva det han kände just nu så skulle det vara kaos. Det kändes som han snurrade okontrollerat i ett vitt rum. Eller var det en vit dimma? Han visste inte vad som var upp och ner, fram eller bak, vänster eller höger. Han bara önskade att det här snurrandet skulle sluta snart så att han kunde se var han var någonstans. Men det slutade inte. Det snurrade i 170 km i timmen. Och han var helt chanslös. Helt försvarslös. Mot kraften i hans snurrande…

Efter ett tag började dimman skingras. Och med den började snurrandet upphöra. Det enda han kunde se var baksidan av ett säte. Och att han befann sig i en bil som han tyckte sig känna igen. Den var på väg någonstans i hög fart. Vart visste han inte. Och han visste inte vem han skulle fråga. Om det ens fanns någon att fråga. Dimman lättade ännu lite mer och han kunde se ut och han kunde se att himlen var alldeles… blå. På något sätt kändes det främmande för honom just nu. Att himlen skulle vara blå. Det kändes som det tillhörde en annan tid. En annan plats. Men ändå befann han sig här nu. Så vad skulle han göra åt det? Han kunde ju börja med att resa sig upp. Så han reste sig upp och när han tittade ut genom bilrutan kunde han se… han kunde se… att landskapet inte hade någon ände. Eller hur man nu skulle förklara det han såg; var va han någonstans egentligen? Han kände inte igen dessa gräsmarker. Om de inte hade någon ände; var de oändliga då? Var det så man kallade dem? De oändliga gräsmarkerna? Och vad levde där ute i så fall? Levde något där ute? Det såg inte ut som det. Det enda som såg ut att finnas där ute var gräs. Inga blommor, inga andra växtligheter. Inget liv i övrigt. Det kändes väldigt dött helt enkelt. Dött och ogästvänligt. Ingen plats han ville vara på helt enkelt. Så han skiftade fokus till grusvägen de åkte på…

Plötsligt började chauffören prata. En skrovlig röst som han kände igen. Den sa något i stil med ”Det är för farligt att fortsätta. Du får gå resten av vägen.” Så bilen stannade och släppte av honom. Inte så där vänligt och förstående utan aggressivt och hastigt. Bildörren krånglade och chauffören verkade bli otålig. Men han lyckades få upp dörren och landade på mage i gruset. Det gjorde ont men det var ändå okej så länge bilen var kvar här. Bilen gjorde en U-sväng och körde iväg i ett moln av grus och damm. Och med ens var han ensam i detta landskap som han inte riktigt blev klok på…

Jorden på andra sidan rasade ner. Ändå var det som någon slags korridor jag gick i nu. Och jorden byttes snart ut mot snö och rätt som det var va jag ute. Jag tittade bakom mig. Det var som ett fyrkantigt hål in i jorden bara. Varken mer eller mindre. Men nu var jag ute i alla fall och här ute fanns inga metallstänger som hindrade min väg. Däremot kunde jag känna att det var något som försökte synas i allt det vita. En korridor. Men det var så otydligt. För det mesta var det bara snö. Och när jag klev ut i den här snön så blev det genast mycket kallare. Jag visste inte hur jag skulle behålla värmen när jag inte hade så mycket kläder på mig. Men på något sätt höll jag mig varm ändå. Var va jag på väg någonstans? Var hade jag hamnat någonstans? Någonstans i horisonten kunde jag se konturerna av en stad. Jag gick mot det men det var långt. Skulle jag orka? Nu såg jag det igen konturerna av en vägg och ett tag. Lika vitt som landskapet jag befann mig i nu. Men det var inget annat än en hallucination. Intalade jag mig själv. Och därför blev det också min verklighet. Men kanske att jag önskade för mycket. Den här staden såg inte välkomnande ut. Det var något med den som kändes väldigt fel. Var det för att det inte fanns några människor där? Eller för att den var så oerhört stor? Så onaturligt stor. Jag kom allt närmre och närmre de mörka husen. De var sneda och vinda. De var inte alls som man skulle kunna tänka sig att höghus var. Något fick mig att känna att jag närmade mig en kyrkogård. En stadskyrkogård. Snön låg tung framför mina fötter. Även om staden såg öde ut så såg jag fram emot att undersöka den mer. Vem hade bott där? Varför hade man bott där? Varför såg husen så konstiga ut? Fanns det någon mening bakom att trapporna inte bara ledde upp utan också neråt, framåt, bakåt, vänster och höger? Det verkade som den här staden hade tappat all logik om någon sådan ens hade funnits i början. Visste jag inte. Allt jag visste var den här snön och den började minska nu när jag närmade mig staden. Jag tog ett steg på asfalten. Och ett till. Och plötsligt hade jag äntrat denna mycket ologiska kaosartade stad…

Det var första avsnittet av andra säsongen av Maktens ringar det. Och som vanligt finns det mycket att skriva om. Jag vet inte hur mycket jag ska skriva om dock. Jag var mycket bättre på att skriva om det under första säsongen. Men nu under andra säsongen händer det många saker också. Vi får inte veta hur det går för dvärgarna. Däremot får vi följa den här hårfoten och den mystiske mannen. Och alverna har smitt tre ringar. En alv var närapå att slänga ner dem i havets djup dock. Tills han ändrade sig och tog med ringarna till alverna igen. När de satte på sig ringarna så började ett döende träd leva igen. Början förvirrade mig lite dock. Det var en som sa sig vara Sauron. Men han dödades och hans blod åkte ner i berget och blev någon slags svart massa. En massa som dödade en råtta i början. För att därefter döda en människa. För att därefter bli en helt annan person. Men sen knyter allt ihop sig och man förstår hur allt ligger till. Han följer med människor. Ut på havet i en båt. Han snor ett sigill av en person när båten attackeras. När själv hamnar i vattnet och ett sjömonster är på väg rakt mot honom så använder han någon slags kraft för att få den att vända. Vad som blir kvar av skeppet är ett skeppsvrak. Och kort därefter möter han Galadriel. Man får inte heller veta vad som händer med människorna. Men den som säger sig vara Sauron verkar lura rätt många att tro att Sauron är någon annan. Jag ser fram emot att fortsätta följa den här serien. Även om jag inte riktigt förstår allt än. Men så är det ju med mitt eget skrivande. Att jag inte riktigt förstår allt än. Jag önskar att jag gjorde det. Jag önskar att jag skrev mer. Det är så lätt att glömma annars. Vilket liv man har levt. Jag håller fast vid gamla idéer. Om att man kan skriva om drömmar. Och visst har jag försökt skriva om det förut men misslyckats. Förresten hade jag en dröm häromdan. Jag befann mig i någon slags by och ju längre upp i byn jag kom, desto mer tillfreds med mig själv kände jag mig. Det fanns ingen mat. Inget vatten. En dröm är som en berättelse. Den tar sällan med såna detaljer som vad man äter eller vad man dricker. Allt man har är resan och resan är nästan aldrig rak. Ett berg kräver mycket ansträngning för att ta sig igenom. På vilket sätt kan jag använda det i skrivandet i övrigt? Jag vet inte riktigt. Jag har alltid tänkt att jag har något att skriva om. Men jag går inte i Brunnsvik längre. Jag har inte längre tillgång till de röda byggnaderna. Och ingen kanske vill läsa om det längre. Jag hoppas att jag kommer ta körkort längre fram i tiden och att jag kommer kunna köra tillbaka till det ställe där jag hör hemma. I de röda byggnadernas land. För även om människorna är borta så har landskapet något att berätta mig. Förresten så saknar jag Helga Arvesten. Det var så länge sen jag såg henne. Jag tyckte om att prata med henne. Om allt hon hade varit med om. Det gjorde inget att jag i jämförelse inte gjort någonting med mitt liv. Så då får det bli så. Jag får skriva om våra små tillfällen i Brunnsvik. Allt för att ta tillbaka de minnen jag annars skulle glömt. Och allt för att minnas en person som försvunnit från jordens yta. Eller i alla fall från Facebook; vad kan hon tänkas göra nu? Trivs hon att vara där hon är idag? Jag har så många frågor men ingen som kan svara på de här frågorna. Jag har minnen av Brunnsvik men det är inte riktigt Brunnsvik jag skriver. När jag skriver om de oändliga gräsmarkerna och de mörka skogarna. Jag kanske ska pröva att skriva något i alla fall. Så kanske något utvecklas till att bli en hel bok. För det är väl därför jag skriver va? När jag läste Alejandro. så tänkte man inte att man läste en bok. Man tänkte att man läste en annans liv. Så jag ska skriva om mitt liv. Eller en annans liv. Det pendlar ofta mellan kreativitet och galenskap. Men det är ett liv. I alla fall. Och det är värt att skriva om. Det borde vara värt att skriva om. Varför skulle man annars skriva om det? Liksom?

Jag vet inte om jag ska kalla det recension eller vad jag ska kalla det. Nu har jag i alla fall sett andra avsnittet av Fall out och det var väl bra. Jag skulle kunna skriva om mitt liv också men det är ju inte riktigt det recensioner är till för. Recensioner är till för att skriva om vad som hände i serien. Men jag har svårt att minnas vad som hände i serien så jag kanske struntar i det. Och skriver om mitt liv i stället. Som är att jobba, sova, dö. Och repetera det sen. Ett antal gånger. Tills man har körkort. Eller liknande. Nej men den här serien är väl bra. Den är det. Det var en muterad björn i det här avsnittet som tog kål på en person i en sån där utrustning som är så typisk för just Fall Out. Den här tjejen kommer till en stad där en massa människor skjuts till döds. Det är mycket blod och det krävs mycket av en när man befinner sig i detta öde landskap. Men nu ska jag nog se Maktens ringar säsong två avsnitt ett…

Idag började jag dagen med att göra mig en skål med yoghurt och Crunchy. Jag såg en video på när KimmyPower spelade Lucky islands på minecraft. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen sparris och sedan gick till bussen. På bussen var det inte särskilt många personer. Och väl på jobbet fanns det inte mycket annat att göra än att ta en promenad med hunden Bosse. Jag satt där för ett litet tag till men sen ringde jag mamma och då sa hon att vi kunde mötas upp under vägen. Hon skulle köpa vinäger. Så jag gick till viadukten och mamma och hunden Bella. Vi gick till ICA knuten och eftersom mamma hade hunden med sig så fick hon inte gå in i butiken. Så jag sa att jag kunde köpa vinäger i stället. Förutom vinäger så köpte jag dip, oliver, mjölk, chips, Doritos, aloe vera-dricka, Mer pärondricka, paj, matlåda och choklad. Folk kanske undrar varför jag fortsätter köpa aloe vera-dricka när det är en hälsorisk. Men jag har inte haft något problem med det hittills så jag har inte haft någon anledning att sluta köpa det. Dessutom är det så gott. Jag har inte köpt någon mat som man kan matlaga egentligen. Men jag har lite i frysen så jag tänker att det räcker. Vi gick hem till mamma och väl där skulle vi äta rester. Det blev makaroner, ris, köttfärssås, ärter, pizzasallad av den där vinägern jag köpte, salad och majs. Alltihop var mycket gott. På tv visade de något matlagningsprogram. Eller hela kanalen handlade om matlagning enbart. Jag tror den hette Godare och man fick många tips på maträtter man kunde äta. Vi åt äppelpaj och drack pulverkaffe. Någon gång fick mamma lov att byta kanal dock för jag ville se nyheterna. Och efter det åkte vi hem till mig. Idag skulle hunden Bella vara hemma hos mig. Vilket jag såg mycket fram emot. Vi gick in i min lägenhet och förberedde med mat och vatten och sen var det bara för mamma att åka hem till sig. Men Bella satt och ylade i början. Hon hade svårt att vänja sig vid sitt nya hem. Jag tog några kort på henne och la upp på Instagram. Så hade jag också gjort med maten. Nästan ingen reagerade på fotona dock. Vilket gjorde mig väldigt nedstämd. Det var ändå något annorlunda. Något jag inte hade gjort förut. Det får en att ifrågasätta vissa vänskaper man har på Facebook. När nästan ingen reagerar på det man delar. I alla fall så pendlade Bella mellan att vara gosig och sitta och yla. Vi låg i sängen tillsammans en gång. När det var dags för parkourrace så satt Bella i mitt knä vilket var lite besvärligt eftersom jag knappt kunde spela då. Vi tog en promenad rätt tidigt men inget kiss kom då. Idag var det nästan ingen som körde parkourrace i minecraft. Jag tror vi var fyra stycken max. Så jag körde inte så länge i alla fall. Bella ville ju sitta i mitt knä. Så hon fick göra det medan jag tittade på Stamsites stream. Efter det låg hon mest i min säng. Jag tog en lite längre promenad med henne runt området och då kissade hon. Efter det var hon rätt trött och låg mest i min säng. Jag fortsatte titta på Stamsites stream och sen när jag minst anade det så hade mamma kommit. Jag gick ner med hunden Bella och sen var hon borta rätt som det var. Det blev rätt tomt efter att hunden hade varit här så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Men jag beslutade mig för att spela Skyrim till slut. Jag hade slagits med the Stormcloacks och the empire finns egentligen inte längre. Vad jag gjorde den här gången är jag mer osäker på dock. Jag använde någon magi som heter soultrap och fångade fiendens själar i soulgems. Efter ett tag slutade jag spela dock. Och nu funderar jag på vad jag ska göra härnäst. Egentligen är det inte fredag längre utan lördag. Men jag ville ändå skriva om fredagen eftersom jag ville berätta för er vad jag gjort. Nästa gång Bella kommer vara här kommer hon nog vara längre dock. Personalen som kom sa att det var synd att hon inte kom medan hunden var här så att hon inte kunde hälsa på den. Men nästa gång kommer nog hon vara här en hel natt. Jag kan dock tycka att tiden gick lite väl fort. Jag vet inte vad jag ska göra. Och jag har nästan inte fått några reaktioner på mitt Instagraminlägg. Vilket är SÅ tråkigt. Man försöker liksom anstränga sig lite för att göra ett Instagram och vad får man? Ingen respons. Och så här dagen efter så möts jag av tystnad och ensamhet. Var är alla tjejer någonstans? Jag funderar på att se Fall Out och Maktens ringar i alla fall. Men jag har så mycket annat att göra som att slänga sopor och byta sängkläder så det antar jag att jag får göra först. Men just nu ska jag väl bara se ett videoklipp på youtube av UFOsxm. Jag vet inte vad jag hade gjort utan youtube. Förmodligen levt ett normalt liv. Där man inte sitter timmar framför youtube. Allt handlar om jobb. Precis allt. Man ska laga mat och man ska gå upp tidigt och man ska jobba väldigt mycket. Och jag har tänkt att jag ska ha påökt en dag men jag hade velat ta det där körkortet först. Jag vet inte om jag kommer lyckas dock. Jag hoppas att jag kommer lyckas. En avlägsen dröm är att jag kan köra långt in i skogen utan människor och samhälle. Vad jag ska göra där vet jag inte. Men jag borde läsa. Alltid läsa. Maktens ringar och Fall out går ingenstans. Jag kan lika väl se dem någon gång under veckan. Jag behöver läsa tidningen Skriva och boken Alejandro. och kanske något annat som jag inte vet vad det är ännu. Jag behöver också skriva men jag vet inte riktigt vad jag skriver för något. Eller om någon bryr sig om vad jag skriver för något. Jag fick nästan ingen reaktion på bilderna av hunden jag la upp så det känns rätt meningslöst att dela något i över huvud taget. Jag trodde jag hade en bättre vänskapskrets än det här men nu har jag fått bevisat för mig att jag inte har det. Tråkigt är vad det är. Men vad ska man göra? Jag kan inte lika gärna lägga mig ner och dö. Även om någon skulle önska sig det. Det är också en grej som oroar mig. Att någon önskar se mig död. Jag vet inte vem det skulle vara dock. Ingen av de jag träffat hittills verkar hysa något särskilt agg mot mig. Men man vet inte. Vem som kan tänkas irritera sig på en. Det är problemet med journalistik. Att man inte riktigt vet vem som irriterar sig på en. Jag hade dock velat skriva om andra saker som hur kul det var att ha hunden Bella här. Att ha ett pälsklätt sällskap. Är ovärderligt. Det gör jag gärna om igen. Även om jag inte har några vänner i närheten så har jag en hund i sällskap och det är ovärderligt. Men jag har inte alltid varit en hundperson. Jag har väl mer varit av en fårperson. Eller getperson. Eller en massa olika djur-person. Jag har svårt att minnas dock. Hur det var. Att bo uppe i Dalarna…