Det var så obeskrivligt jobbigt att klättra upp för det här berget av kartonger. Något han inte kunde sätta ord på. Men han försökte. Sätta. Ord. På. Känslan. Att bestiga ett övermäktigt berg av kartonger. Han hade inte sett någon annan väg. Han hade förstått att han skulle komma till det förr eller senare. Men inget kunde förbereda honom på hur jobbigt det skulle vara att bestiga ett berg av kartonger. Dessutom var det vanskligt. När som helst riskerade någon kartong lossna och han falla ner mot marken som visst var täckt av kartonger men som hade tillplattats så hårt att det var ungefär att landa mot betong. Och det ville han ju inte. Här uppe riskerade man livet hela tiden. Han ville bara komma vidare. Men han behövde vakta sina steg. Varje steg kunde vara skillnaden mellan liv och död. Han hade kommit rätt långt nu. Han kunde känna vinden blåsa i sitt hår. Och det var lite kallare här. Han var nästan på toppen nu. Bara några steg till. Sen hade han gått i mål…