Han var så trött på kartonger. Så oerhört förbannat trött på kartonger. Om han såg en kartong till så skulle han riva den i bitar. Så trött var han på kartonger. Men det fanns inte många kartonger kvar. Det fanns inte mycket kvar av någonting. Landskapet var kalt och kallt. Bara den här nedtrampade jorden där ingenting växte. Och inom sig hade han den oroade känslan att han hade gått för långt. Efter allt han hade sett, allt han hade gjort, kändes det som han hade gått för långt. Men han fick lov att intala sig att det inte var hans fel. Annars skulle han gå sönder. Det var inte hans fel att folk lämnade honom. Och att landskapet hade blivit så väldigt övergivet och ödelagt. Var hade de höga husen tagit vägen? De röda byggnaderna? Att han hade sett dem betydde att han inte hade glömt bort dem. Och det var en trygghet att veta det. Här i änden av hans långa väg. Skulle han äntligen kunna lägga sig ner och vila? Skulle han äntligen kunna få sova? Han prövade det men då förlorade han fotfästet än en gång. Och föll. Ner i det mörka. Den röriga avgrunden. Och tillbaka kom kartongerna. Tillbaka kom också arbetslokalen han jobbade på. För ett tag famlade han klumpigt efter något fast att hålla i när han plötsligt hörde en röst. ”Du kan gå hem nu”. Samtidigt som hon började lägga i ordning kartongerna igen. Han skämdes så mycket men han kunde inte göra annat än att byta om och cykla hem. Han kunde inte precis berätta vad han varit med om för dem. Inte just där och då i alla fall. Och inte hemma heller. Så han bar hemligheten med sig. Kanske för alltid. Tills han fick uppleva det igen i alla fall. Det som var så obeskrivligt märkligt och han kunde fortfarande inte begripa att han hade varit där. Just på den platsen. Där de röda byggnaderna fanns. Ingen skulle tro honom. Men han trodde sig själv. I alla fall. Nu gick vägen genom centrum och Hålletskogen. Sen skulle han förmodligen gå och lägga sig för en liten stund. Och äta mat. Vila och äta mat. Var allt han orkade göra efter jobbet. Efter den där resan. Som han höll hemlig. Inom sig bar han en bild. En bild på en högstadieungdom som med en hand höll sig för munnen och utbrast i ett avgrundsvrål. Han somnade med känslan att det där avgrundsvrålet förvandlades till ett skri som gav honom gåshud. Mardrömmen var långt ifrån över…