Idag har varit en rätt seg dag. Jag började dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor med kaviar på och pulverkaffe. Igår tror jag var första gången på länge som jag somnade efter att ha läst någonting. Jag kommer knappt ihåg när jag gjorde det senast. Oftast brukar jag bara läsa mitt på dagen. Och oftast har jag inte tid att läsa. Då brukar jag se något på youtube. Idag såg jag något på youtube. Black Mesa: Blue shift. Det var nästan så jag glömde att jag hade andra saker som jag skulle vilja göra. Som att läsa Stormningen av Cecilia Khavar. Eller se ett nytt avsnitt av Maktens ringar. Men mest vill jag nog bara skriva. Skriva om mitt liv och hur jag har det. Vilket brukar vara lättare efter varje arbetsdag eftersom det är tydligare vad man kan skriva om då. Men jag tror inte ni bara vill höra om vad jag ätit till frukost, vad jag gjort på jobbet och vad jag handlat på affären. Därför försöker jag variera mig och skriva om något annat. Vilket inte är lätt, det måste jag medge, men det måste göras. Vem vill liksom skriva om de döda? Det är som att man nästan tillbringar mer tid med de döda än med de levande. När man skriver något. I alla fall när man skriver om sådana tidsperioder. Men det går ju, förstås, att skriva om levande tidsperioder också. Vilket jag nog gör oftast. Men jag vill bara skriva om hur jag mår och vad jag gör om dagarna. Jag har lite glömt bort hur man skriver om annat. Men jag försöker. Väl. Till exempel har jag mycket att skriva om Tonys pizza. Och de plåtar jag diskade och kartonger jag vek. Och de kartonglandskap jag hamnade i. Och de mardrömmar jag haft där de gjort pizzor med människokött…

Men imorgon ska jag göra annat arbete. Jag ska sätta på mig andra arbetskläder och göra andra arbetsuppgifter. Jag har fortfarande svårt att vänja mig vid de nya lokalerna vi befinner oss i men efter ett tag kommer man nog känna sig som hemma. Jag bara undrar hur det kommer bli där vi byter om. Som det är just nu så ser man rakt in där genom en fönsterruta. Men kanske de har fixat något att dra för med. Något draperi eller liknande. Jag vet inte riktigt. Vi får se imorgon helt enkelt…

Så jag har mycket att skriva om. Det har jag. Jag har bara inte tänkt på det på det sättet förut. Att jag skulle kunna skriva något som andra tycker är intressant. Därför tyckte jag att artikeln i tidningen Skriva som handlade om historia var intressant. Även om jag själv inte skriver historia. Vad skriver jag ens? Jag tror inte ens att jag vet det. Vad jag skriver för något. Och det stressar mig något. Tänkt till exempel om jag dör utan att ha skrivit något. Ingen skulle i så fall veta vem man är. Jag såg på Figgehns sista resa på youtube häromdan. Kanske inte det roligaste sättet att dö av cancer. Men så många såg upp till honom och kommenterade att de saknade honom på hans youtubekanal. Han hade uppnått så mycket i sitt liv. Rest, hoppat fallskärm, träffat så många människor. Jag träffar ju många människor nästan bara när jag är på något Ung Vänster-event. Jag vet inte vad jag ska göra för att träffa mer människor. Jag kom ju inte in på skrivarutbildningen på Jakobsbergs folkhögskola men jag kan fortfarande ha dessa journalistmöten som håller en rutinerad och nästa helg kanske jag går på puben. Jag vill dock inte bevisa någonting. Jag är inte bättre på att leva livet än någon annan. Den som säger det har inte förstått vad det är jag vill säga. De flesta av oss lever någon slags grå vardag där inget särskilt händer. Men det finns ett annat liv och det är ett liv jag får inblick i varje gång jag lyssnar på Gladiator eller Batman begins av Hans Zimmer. Det är helt enkelt nyckeln som låser upp min kreativitet och även om jag för tillfället inte har något att skriva om så kanske jag har det senare. Det är så det funkar. Det här med kreativiteten. Och nu tror jag att jag ska fortsätta titta på den här videon på youtube. Den om Black mesa: Blue shift. Tills det är dags att skriva igen; på återseende!