För ett tag såg det ut som kartongerna var lägenheter. Han fick lov att skaka huvudet, gnida ögonen, men de var fortfarande lägenheter. Och plötsligt blev han liten som en lus. Borta var den vita lokalen och de vita kartongerna. Det hade bytts ut mot djup snö. Och borta var de höga höghusen. De hade bytts ut mot träd. Fast inte helt; det såg ut som landskapet velade fram och tillbaka mellan träd och höghus. Till slut valde de höghus och de var inga små höghus precis. Det såg ut som höghusen nådde upp till rymden. Men var det ens möjligt? Inte i verkliga livet kanske, men i fantasin. Vad var det som sa att det här var fantasin? Ganska mycket. Kartongerna som blev lägenheter som blev skog som blev lägenheter igen. Och här hade han gått och trott att han bara skulle vika några kartonger! Hur hade han hamnat där, djupt nedsjunken, liksom försvunnen i den djupa snön? Han kunde inte minnas att han gått i så djup snö förut. Men å andra sidan var det få grejer som han mindes av sitt liv längre. Han var bortglömd, som en snöflinga, i vinden. Det gick inte längre att ta sig framåt. Inte som det var just nu i alla fall. Plötsligt tappade han fotfästet, snön föll med honom, men det ställe som han föll till var långt ifrån det snöbeklädda landskapet. Det var ett grönskande sommarlandskap. Och han hade varit här förut…