Det var länge sen nu. Men han visste precis vad han skulle göra. Han reste sig upp och precis som förra gången var landskapet oändligt. Det var gjort av gräs och i mitten stod en gammal ek på en kulle där en svartklädd figur satt under eken. Han gick genom gräset och upp på kullen för han ville bara få det gjort. Den här figuren gjorde alltid samma sak. Slog till honom med en knotig käpp. Och sen hamnade han i ett helt nytt landskap. Han gick fram till figuren. Sa ”Hallå!” men fick inget svar. Sa ”Jag orkar inte med dina lekar längre! Bara få det gjort någon gång!” men fick fortfarande inget svar. Han satte sig ner. Vände sig mot gräsmarkerna i stället. Han kunde känna smällen i bakhuvet. Allt blev som suddigt. Allt var som i en tjock dimma. Det var något slags vatten. Fast ändå inte. Mer som mjölk. Och han befann sig mitt i den här mjölken. Han hamnade i ännu ett vitt rum. Han var bältad och kunde inte ta sig någonstans. I hans arm satt en kateder som var kopplad till någon slags påse med någon slags vätska. I hörnet av rummet satt någon person i sjukhuskläder och vaktade honom. Han sa ”Vad vill ni mig?”. Då gick personen ut genom dörren. För ett tag fanns inget annat än han och tystnaden. Och det var så oerhört skrämmande. Men efter ett tag försvann också den scenen. Ersattes av kartonger och åter kartonger. Han befann sig mitt i den här högen som hade uppstått ur tomma intet. Och han kravlade och kravlade men det verkade som högen var oändlig…