Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag gick upp en halvtimme tidigare och såg en video av UFOsxm. Gjorde mig en Varma koppen minestrone och tog bussen 11:45 för att vara på jobbet en halvtimme tidigare. Min arbetsledare ringde på busstationen och påminde mig om att vi skulle åka på bio idag. Vilket var också det vi gjorde när jag kom till jobbet. Jag behövde inte byta om och med oss följde en person som jag inte hade träffat förut eftersom han jobbar förmiddagar. Filmen vi skulle se heter Det kunde vara oss och handlar väl mer om hur folk som hade Down syndrom behandlades längre bak i tiden. Det är ju lite svårt att säga vad autism är men på sätt och vis räknas ju också det som en funktionsnedsättning. Det var en ögonöppnare i vilket fall som helst att se filmen. Och jag sa det till Patrik efteråt att man fick något annat att tänka på. Vad jag inte nämnde var att jag tyckte att jag skulle ha ett så jävla perfekt liv hela tiden att jag inte tänkte på de som hade det sämre än mig. Som har det sämre än mig. Och jag skulle till exempel inte kunna stå ut med att bli inlåst på ett sjukhus vid fyra års ålder för att leva ett liv bakom stängda dörrar. Det skulle inte gå helt enkelt. På ett sätt är jag priviligerad. Jag kan gå var jag vill. Och det gjorde jag även efter bion. Jag tog en buss till Oppeby och handlade på ICA knuten. Lite makaroner, mjölk, chips, Mer päron- och apelsindricka, paj och choklad. Efter det tog jag bussen hem och väl hemma satte jag på radion, datorn och packade upp alla mina varor. När personalen kom så var det meningen att jag skulle laga chicken nuggets med makaroner och frusna grönsaker men vi hamnade i diskussion om hur viktig chefen var egentligen. Vad jag egentligen hade velat prata om är väl var fan alla tjejer är. För hon var inte riktigt min typ. Hon som kom på middagsstöd. En annan grej jag hade kunnat fråga är vad hon skulle göra om något kriminellt. Men hon vet redan svaret på den frågan. Att man ska ringa polisen. Så jag tyckte väl att det var på sin plats att ifrågasätta hennes arbetsmoral lite. Och nämna att chefen inte alls är så viktig. Hade jag sagt det till en annan så hade jag fått det skriket i ansiktet på mig att hon visst är så det är inte alltid så kul att ifrågasätta allt och alla. Man blir rätt bitter till slut. Men jag fortsatte prata med den här personalen och till slut kom vi fram att jag kanske skulle ta och ringa chefen om jag nu hade så mycket att prata om. Då nämnde jag problemet att det skulle ses som att jag använde en härskarteknik över henne. Men det tyckte inte hon. I alla fall kanske jag ringer henne imorgon i så fall någon gång på eftermiddagen. Det blev ingen mat lagad medan personalen var här utan jag fick göra det efteråt och det blev makaroner, vegetariska chicken nuggets, vanliga chicken nuggets, frusna grönsaker, oliver och sötsur sås. Mycket god mat helt enkelt! Och det åt jag medan jag tittade färdigt på Beetlejuice 2 som var en bra film med många bottnar. Vad jag ska göra nu vet jag inte riktigt. Jag har inte riktigt tänkt på att jag kan skriva något eget. Något som jag verkligen tycker om. Men jag tycker egentligen inte om att vara långrandig. Men det är man nästan alltid när man skriver något. Så jag är långrandig nu när jag skriver att jag har mer makt om jag ringer chefen imorgon. Men att jag fortfarande plågas av tanken att jag kanske utnyttjar en härskarteknik genom att göra det. Hur många härskartekniker finns det egentligen? Fem? Dubbel bestrafning, påläggande av skuld och skam, mansplaining, osynliggörande och undanskaffande av information. Jag hoppas trotts allt att jag inte använder några när jag ringer henne imorgon. Om jag ringer henne. Det är alltid detta om. Det var evigheter sen jag ringde polisen också. Jag tyckte jag blev utskälld den gången jag gjorde det. Men de ska ju alltid finnas där för en i mot- och medgångar så det kan jag nog också göra om jag känner för det. Men i så fall känns det nog lättare att ringa chefen. Och att ta körkort. Som jag också tänkte göra någon gång. Men det orkar jag inte tänka på nu. Nu ska jag väl bara se någon serie på Disney plus. Förmodligen Agatha all along…

Han var så trött på kartonger. Så oerhört förbannat trött på kartonger. Om han såg en kartong till så skulle han riva den i bitar. Så trött var han på kartonger. Men det fanns inte många kartonger kvar. Det fanns inte mycket kvar av någonting. Landskapet var kalt och kallt. Bara den här nedtrampade jorden där ingenting växte. Och inom sig hade han den oroade känslan att han hade gått för långt. Efter allt han hade sett, allt han hade gjort, kändes det som han hade gått för långt. Men han fick lov att intala sig att det inte var hans fel. Annars skulle han gå sönder. Det var inte hans fel att folk lämnade honom. Och att landskapet hade blivit så väldigt övergivet och ödelagt. Var hade de höga husen tagit vägen? De röda byggnaderna? Att han hade sett dem betydde att han inte hade glömt bort dem. Och det var en trygghet att veta det. Här i änden av hans långa väg. Skulle han äntligen kunna lägga sig ner och vila? Skulle han äntligen kunna få sova? Han prövade det men då förlorade han fotfästet än en gång. Och föll. Ner i det mörka. Den röriga avgrunden. Och tillbaka kom kartongerna. Tillbaka kom också arbetslokalen han jobbade på. För ett tag famlade han klumpigt efter något fast att hålla i när han plötsligt hörde en röst. ”Du kan gå hem nu”. Samtidigt som hon började lägga i ordning kartongerna igen. Han skämdes så mycket men han kunde inte göra annat än att byta om och cykla hem. Han kunde inte precis berätta vad han varit med om för dem. Inte just där och då i alla fall. Och inte hemma heller. Så han bar hemligheten med sig. Kanske för alltid. Tills han fick uppleva det igen i alla fall. Det som var så obeskrivligt märkligt och han kunde fortfarande inte begripa att han hade varit där. Just på den platsen. Där de röda byggnaderna fanns. Ingen skulle tro honom. Men han trodde sig själv. I alla fall. Nu gick vägen genom centrum och Hålletskogen. Sen skulle han förmodligen gå och lägga sig för en liten stund. Och äta mat. Vila och äta mat. Var allt han orkade göra efter jobbet. Efter den där resan. Som han höll hemlig. Inom sig bar han en bild. En bild på en högstadieungdom som med en hand höll sig för munnen och utbrast i ett avgrundsvrål. Han somnade med känslan att det där avgrundsvrålet förvandlades till ett skri som gav honom gåshud. Mardrömmen var långt ifrån över…

Han var så trött på kartonger. Så oerhört förbannat trött på kartonger. Han hade sett dem så länge nu att han skulle kunna tro att han skulle börja drömma om dem om han nu skulle drömma någonting. Vilket han inte trodde. Hans drömmar hade varit så svarta den senaste tiden. Men inte kartongerna. De upptog hela hans vakna tid. Uppfyllde honom helt och hållet. På ett sätt var han kartongerna just nu. Vare sig han ville det eller inte. Det hade varit en lång resa att komma dit han var nu. Men han var så trött på kartonger. Fanns det inte något bortom alla dessa kartonger. Ett annat landskap. Som han drömde om. Som han önskade att han drömde om. Men det fanns inget bortom kartongerna. Han mindes inte hur mat smakade. Han mindes inte hur vatten kändes i hans mun. Han mindes inte hur en frisk fläkt kändes i hans hår. Allt han visste var att han hade dessa kartonger och att han hade haft dem länge. Så oerhört lång tid. Ingen människa borde behöva bära en sådan börda under så lång tid. Men det var så det var att vara människa. Man bar andras börda. Och han behövde släppa den bördan nu. Gå vidare i livet. Som så många gånger annars var det en resa som tog slut. Han kunde knappt minnas hur det var första gången han gjorde en sådan resa. Långt tillbaka i tiden, en helt annan tid helt enkelt. Han vek sin sista kartong och gick ut för sista gången. Han skulle aldrig få gå tillbaka dit. Vare sig han ville det eller inte. Och det skulle påverka många människor. Det där beslutet att han inte skulle få komma tillbaka mer. Livet gick vidare, visst, men han satte på sig andra kläder. Och på något sätt jagade minnet av de röda byggnaderna honom fortfarande…

Idag höll jag på att försova mig. Jag vaknade fyrtio minuter försent. Som tur är har jag två timmar tillhanda så det gav mig ungefär tjugo minuter frukost och en timme med Varma koppen. Till frukost åt jag ett par Runda björn-mackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag hann se lite av när ChrisWhippit spelade minecraft men inte allt. Jag gjorde mig en Varma koppen potatis och purjolök. Jag brukar mest äta Varma koppen med grönsaks- eller sparrissmak men mamma har fått för sig att jag har för mycket Varma koppen i mitt skafferi. Så nu ska jag äta upp alla innan jag köper nya och jag har bara minestrone kvar så det blir nog bra. I alla fall så hann jag spela lite minecraft innan jag gick till bussen. Tog bussen till busstation och Spindelplan och väl på jobbet bytte jag om. Hittade inte min t-shirt så fick hjälp att leta upp en som passade mig. När det var gjort så skulle vi börja arbeta och idag skulle vi kratta löv och lägga i sopsäckar. Jag tror det blev närmare fyra säckar med löv som vi fick ihop och krattan jag krattade med var inte den lättaste då den hela tiden fastnade i gräset. I så fall hade de andra lättare krattor att kratta med. Men jag kunde byta sen så det gjorde inget. Och vi höll på att turas om med att hålla sopsäcken och lägga löv i den. Så efter ett tag var man rätt trött. Men inte för trött. När vi hade krattat färdigt så gick vi tillbaka till arbetslokalen och en gick och duscha så jag passade på att byta om. Jag ringde mamma och frågade om jag fick komma och det sa hon att det fick jag göra. De kunde möta mig på vägen. Men det var inte förrän jag nästan var hemma hos henne som jag mötte henne och hunden Bella. Vi skulle laga potatisgratäng och falukorv. Medan mamma gick och duschade så kunde jag steka falukorv. Och är det en grej jag kan göra i alla fall så är det att steka falukorv. Det får inte bli mer komplicerat än så för då ger jag upp innan jag ens har börjat. I alla fall så stekte jag den där falukorven och tanken var att vi skulle se fortsättningen på Titanic. Vilket vi också gjorde och jag tror vi såg någon timme av den eller något liknande när mamma sa att hon behövde klippa klorna på Bella. Jag bytte över till SVT där de sände Drömmen om ett småbruk. Jag bytte till SVT forum som sände om FN. Men jag hann inte se mycket innan vi skulle åka. Så jag tog min kasse med äpplen och följde med mamma ut och rastade Bella och sedan tog vi bilen och åkte till ICA knuten där jag handlade mjölk, chips, dricka och choklad. Det verkar som jag aldrig blir färdig med den där filmen. Och det är ingen lätt film att göra avbrott i hur som helst. Jag tror alla vet att just det händer i filmen som är så otroligt sorgligt och så talande för hela filmen. Men jag antar att det är rätt talande för mitt liv också. Att det finns så många avbrott i den. Men jag återkommer till det. Vi var i alla fall till Arken Zoo och skulle klippa klorna på Bella men det fanns ingen som kunde klippa klorna på henne. Så mamma kommer få lov att åka till ett annat ställe för att klippa klorna på henne. Hon skjutsade i alla fall hem mig och eftersom hon skulle jobba natt så kunde hon inte följa med mig upp i lägenheten. Jag satte på radion, datorn och packade upp alla mina varor. Personalen kom lite snabbt. Jag sa att jag ville ha ett journalistmöte igen men inte i min lägenhet. Han sa att han skulle ta upp det med chefen imorgon när de har möte. Jag funderar nästan på att ringa chefen själv och se vad hon har att säga. Vad hon har att säga till sitt försvar för att inte vara på boendemötet. Jag berättade också lite om skrivandet för honom. Det om kartonger och kartonglandskap. Jag berättade att jag inte fått någon respons men han sa att han kunde läsa det när tid och vilja finns. Han fick lite bråttom iväg. Jag hade nämnt att det var lite nytt och märkligt. Och att det kanske var därför som jag inte fått någon respons på det. Men ni får gärna berätta vad ni tycker. Tycker ni att det jag skriver är för märkligt? Säg det i så fall! Jag blir inte klokare av att ni håller tyst. Efter att han hade gått så såg jag en dokumentär om John Williams liv. När han kom tillbaka sen igen så berättade jag att jag såg den här dokumentären. Förvånande nog visste han inte vem han var. Och han visste inte vem Hans Zimmer, James Newton Howard eller James Horner var. Vilket jag tyckte var sorgligt sa jag. I alla fall gick han och jag såg färdigt på dokumentären. Den fick mig att inse att mitt liv också varit fyllt av musik. Jag tänker på när jag gick i kör och sjöng för Ingrid Eriksson. Jag har inte tänkt på det förut men på ett sätt var hon en slags John Williams för mig. Hon höll på med noter och gjorde allt sådant som John Williams redan hade gjort. Det närmaste jag kommer noter och klassisk musik är den musik de spelar på P2. Dokumentären, som heter Music by John Williams, finns på Disney plus och den är verkligen genomgående genom hela hans liv från det att han började med musik innan tv och datorer och hur han skapar musik för hand och får det att låta så oerhört magiskt. En liten del av dokumentären tog upp musiken till Chindlers list som jag tycker hade kunnat pratas mer om. Men han har helt enkelt gjort musik till så många filmer att det inte bara går att berätta om en. Det är dock viktigare än någonsin att vi berättar om Förintelsen. För våra närmaste, för våra barn. På ett sätt vill jag väl beskriva allvarsamheten med industrialismen. Och slutet på den berättelse jag skriver på just nu är på något sätt att han är trött på att vika kartonger. På något sätt ska han strejka och på något sätt ska det ta slut då. Jag vet inte på vilket sätt men det är nytt och märkligt för mig med. Jag hade dock velat ha respons på det jag skriver. Och att fler går in på min blogg. Som det är just nu kan jag inte leva på mitt bloggande och det gör mig så oerhört ledsen. Eller så är jag ledsen för att jag precis lyssnat på slutet på Gladiator och känt att det bara blir för mycket för mig. Jag klarar inte av det längre. Att hålla ihop allt. Varför vill ingen vara med mig? Vad är det för fel på mig? Det är ju det man börjar undra tills slut. Vad det är för fel på en. Men jag ska fortsätta skriva och jag ska skriva om mitt liv. Fast mest i dagboksskrivandet för i det övriga skriva får allt kaos och övriga märkligheter råda. Jag vet inte hur det kommer fortsätta. Mitt liv alltså. Hur länge till jag har att leva. Jag är känslomässigt instabil. Jag gråter för minsta lilla sak. Det är sådan jag är. Och sådan jag alltid kommer vara. Så ni får stå ut med mig. Ni måste stå ut med mig. Ni är min sista livlina. Anledningen till att jag går upp på morgonen. Utan er är jag ingenting. Så jag hoppas att ni vill fortsätta följa med på min resa genom dessa märkliga landskap av kartonger och något annat som kanske är Brunnsvik men jag är inte riktigt säker än. Det kommer sluta med att han på något sätt tröttnar på att vika kartonger. Vad han upplever innan dess, innan han helt tröttnat på kartongerna, kan variera stort. Det kan vara lite av Nyköping, lite av Bonäs, lite av Skattungbyn, lite av Mora och lite av Brunnsvik. Väldigt mycket av Bonäs när jag tänker efter. Och Brunnsvik befinner sig bakom den där fönsterrutan som jag inte kan ta mig igenom. På något sätt ska jag beskriva det också mitt i allt det hära. Men just nu skulle jag vilja göra något helt annat. Som att se ett videoklipp på youtube. Sen får vi se var resan tar mig. Bara den inte tar mig till min lägenhet. Jag har velat lämna allt sådant som har med min lägenhet utanför allt det hära. Jag vet inte om det är för att jag inte vill ha journalistik i min lägenhet eftersom jag inte vill prata kriminalitet mellan mina väggar. Kanske att jag borde skriva mer om min lägenhet. Om vad jag gör i den och vad jag har i den. Kanske det skulle bli lättare att skriva då också? Jag har i alla fall tänkt att jag ska ha mer sjukhusmiljöer i mitt skrivande. Varför vet jag inte riktigt men jag har alltid tänkt att det är något sjukligt att skriva om drömmar. Att man kanske inte mår helt bra. Eller så kanske man gör det. Jag vet inte riktigt. Jag ska sätta mig ner och fortsätta skriva i alla fall. Slutet på berättelsen och kanske något mitt i som har något med Brunnsvik att göra. För det har jag alltid tänkt att jag ska göra…